Våga vägra döden
Att aldrig börja tvivla, eller åminstone lyckas skjuta tvivlen ifrån sig, är nog en större nyckel till framgång än många tror. Att förvägra sin dödlighet är svårt, och när man är den enda lilla grupp med människor som fortfarande gör det, absolut livsviktigt.
För den här serien är något som detta laget inte sett på bra länge. Jag tror aldrig de mött ett lag med såhär mycket kvalité som samtidigt befinner sig i ett så löjligt stim som Rangers gör just nu.
För även om Tampa ägde kvällens tillställning ganska så fullkomligt, så spelar man hela tiden med rädslan för att ett misstag i en hög av klockrena ingripanden kommer bita en i arslet. Det är en fullkomligt vidrig känsla att spela med. Det gör en också, tråkigt nog, någon sekund långsammare med pucken och mer benägen att göra enkla misstag. Vilket varit Rangers nyckel till framgång under de första tre ronderna i denna serien.
Och länge idag så var känslan inte annorlunda mot tidigare. Man satt bara och väntade på en kontring, en studs eller ett allmänt skitmål som skulle suga luften ur allt. Och när 2-0 knackades in så var det som att det bara var meningen, att ingenting skulle räcka.
För hur man än vrider och vänder på matchbild och siffror så är det fullkomligt löjligt att det ska behövas att man driver över 60 procent av all offensiv för att mäkta med ett mål med 40 sekunder kvar i spel fem mot fem. Det är värt en enorm eloge och ytterligare ett bevis på psyket detta laget besitter att inte vackla utan bara fortsätta gasa genom den täta stormvind som blåste i nyllet.
För det gjorde man, man stod åter en gång med ryggen mot väggen, man kände yxans kalla stål smeka halsen. Men man blinkade inte, man slutade inte, det fick bära eller brista.
Och bar gjorde det tillsist.
För vilken gång i ordningen vet jag inte, men listan börjar bli lång nu. De bara vägrar rulla över och låta resan ta slut, de bara fortsätter tro när ingen annan gör det, de är fast beslutna att skriva historia. Det är otroligt häftigt att se och uppleva.
Och det är väl någonstans det som är det viktiga, att de fortsätter tro även när ingen annan gör det. För jag vet inte själv om jag inte tror eller helt enkelt målar upp en icketro för mig själv i den narcisistiska övertygelsen om att det på något sätt hjälper då det funkat så bra hittills. Jag har nog faktiskt ändå ingen lust att ta reda på det, så det gör nog detsamma.
Det viktigaste nu är ändå att det blir minst två ronder till. Att man lyckats skaka liv i detta och förhoppningsvis väckt ett och annat tvivel hos ett tillsynes bekymmerslöst motstånd.
Det viktigaste är att man lever, att drömmen lever, och att man idag tog ytterligare ett steg närmare den.
Och jag ser fram emot nästa kamp, med tvivel och allt.
