Vart är vi påväg?
Det har gått några dagar, de upprivna såren har bandagerats och det böjar bli dags att fundera, förstå och försöka bringa klarhet i den senaste veckans ageranden.
Jag har lite grann dragit mig för att skriva den här texten, inte för att jag inte vet vad jag ska säga eller att det på något sätt skulle vara jobbigt att säga det.
Utan för att jag är helt övertygad om att Julien BriseBois inte är färdig än, och att det som komma skall kan vara av dignitet.
Men det kan man ju inte gå och vänta på, för risken är att man kommer få vänta. Tillräckligt har redan hänt för att det ska bli tydligt vad planen var, är och varför man agerat som man gjort under den senaste veckan.
Jag tror man kan dela upp det i två delar.
Steven Stamkos, och allt annat.
För jag tror man kan exkludera Stamkos från allt annat man gjort senaste tiden. För när det gäller honom så går allt tillbaka till förra sommaren.
Vi kan alla historien, från första juli i fjol så fanns möjligheten att förlänga Stamkos kontrakt. Men istället valde Julien BriseBois att förhålla sig ganska kylig till sin kapten, såpass kylig att Stamkos läger inte hörde något från honom på hela sommaren, något Stamkos uttryckte en stor besvikelse över när träningslägret drog igång.
BriseBois förklarade sin tystnad med att han var tvungen att utvärdera laget och lönetakssituationen under säsongen som var innan han var redo att komma med ett erbjudande till Stamkos. Något som verkade accepteras, om än motvilligt, och man genomförde säsongen utan några vidare förhandlingar.
När säsongen sedan tog slut så verkar förhandlingarna gått i stå ganska snabbt. Man hade kontakt ganska tidigt, men sedan svalnade tråden igen och man förhandlade egentligen ingenting förrän de sista veckorna fram tills draften och free agency.
Och i de förhandlingarna blev det tydligt att BriseBois förhöll sig rätt så oflexibel i förhållande till den ersättning han var beredd att erbjuda, vilket låg långt under det marknadsvärde som Stamkos sedan fick när free agency öppnade.
Jag tror att det viktigaste här är att inte vara naiv. Att Stamkos marknadsvärde låg där det låg kom inte som en överraskning för någon av de inblandade. De har hela tiden vetat Stamkos värde, det kokade helt enkelt ner till att BriseBois inte var beredd att betala det, efter att ha vägt samman alla parametrar.
För ur BriseBois perspektiv så stod han där med två veteraner och klubbikoner som vid samma ålder skulle gå in i sina nya kontrakt. För både Stamkos och Victor Hedman kommer traska in i sina nya kontrakt vid 34 års ålder, eller snarare, säsongen de fyller 35. Att allokera de pengar de fick till två åldrande spelare under samma lönetak är att skaffa sig stora problem i vardande.
Därför stod valet mellan Stamkos och Hedman, då man nog tidigt var på det klara med att man inte skulle kunna behålla bägge två till marknadsmässig ersättning. Det valet tror jag var gjort redan innan man gick in i säsongen som var, annars hade Stamkos fått en förlängning redan då.
Utvärderingen låg i hur man skulle hantera Stamkos under säsongen. För utan att veta så är jag ganska säker på att man, vid händelse av att ha varit avhängda vid Trade Deadline, hade tradeat bort honom till en utmanare, vilket hade varit lättare om han satt på ett utgående kontrakt.
Nu hade man vittring på en slutspelsplats, och således valde man att behålla Stamkos som en intern rental för att testa att gå för det. När det sen föll platt så återstod bara att testa hur gärna han ville vara kvar i staden och organisationen, väl medvetna om vartåt det troligen skulle barka.
Allt detta hade med högsta sannolikhet skett helt oaktat allt annat som skett under den senaste veckan, om man ser till tidslinjen. Man gjorde tidigt ett val att gå vidare såvida inte stanna i Tampa var allt Stamkos ville. Det visade sig att han, med all rätta, hade en gräns och valde att söka lyckan, och ett fetare lönekuvert, på annat håll.
Det behöver inte vara mer dramatiskt än så. Och att alla är irriterade är inte så konstigt, och helt naturligt. Men den dagen BriseBois börjar ta hänsyn till folks känslor så kan han genast börja fila på sin avskedsansökan.
För organisationens plan är tydlig. Man tänker inte bli dåliga på länge än. Man tänker inte riva ner och bygga nytt under en överskådlig framtid. Man är fortfarande all in. För ett lag som kan vinna drar både in fler spelare och mer pengar.
Således måste alla beslut fattas med enbart hänsyn till vad som under så lång tid som möjligt kan hålla laget konkurrenskraftigt, inget annat. Inte rykte, inte känslor hos fans eller enskilda spelare, bara vinna. För att vinna suddar ut mycket illvilja som känslor river upp. I slutändan vill alla bara se sitt favoritlag vinna hockeymatcher, gör de det kommer de snabbt förstå varför man gjorde som man gjorde och, rent krasst, glömma bort varför man var arg från första början.
Och med det i bakhuvudet så tror jag att den interna kritiken varit ganska hård sedan uttåget mot Florida. Jag tror att man blickar tillbaka på de två senaste säsongerna och känner att man gått lite vilse och med det tappat bort sig själva och sin identitet.
För man kan inte förklara två raka uttåg i första rundan på annat sätt. Sedan finalförlusten mot Colorado så har inte Tampa riktigt varit Tampa. Spelet vid lika styrka har dippat, försvarsspelet har inte funkat. Hade inte Nikita Kucherov varit den han var och powerplay inte täljt guld ungefär vid var tredje försök så hade man troligen inte grejat slutspel.
Det här vet man.
Det är också det man har agerat på.
För mönstret är tydligt, man vill bli jobbigare att spela mot och bättre i fem mot fem. Det vill ju alla, så det är ju inte så konstigt. Men det är det som ligger bakom alla tuffa beslut som tagits.
Allt började med när man hämtade tillbaka Ryan McDonagh. Det gjorde man för att täppa igen det hål som han lämnat efter sig och som man under hans två säsonger från klubben inte lyckats fylla internt.
Han kommer käka de tyngsta matchupminuterna, han kommer ankra den första boxplayenheten och med det tillåta att Victor Hedman kan få mjukare minuter och att det kommer funka att spela en mer begränsad back bredvid honom. Samtidigt kommer Erik Cernak att åter få spela med den spelare som gör att han kommer bäst tillrätta, alltså McDonagh.
Visst, han är gammal, men kommer från en riktigt stark säsong och borde kunna fylla sin roll fortsatt fint. Han var, sett till behov, nog den bäste de kunde få tag i utan att spränga banken, och man kommer märka skillnaden på isen.
Därför föll valet på att allokera Sergachevs lön till forwardsuppställningen. För att balansera upp laget, för att kunna nyttja alla spelare på ett optimalt sätt och för att få maximal utdelning på varje investerad dollar. För någonstans är det det som lagbygge under ett lönetak handlar om.
Nu fick man ut en bra back i JJ Moser, ett legitimt topp-prospect i Conor Geekie, ett andraval och ett sjundeval, vilket får ses som ett bra utbyte då man inte behövde svälja något av Sergachevs lön alls. Kort och gott så fick man en hel hög med tillgångar och en hel hög med lönetaksutrymme. Vilket såklart var den stora anledningen till att man gjorde affären till att börja med.
Och det går inte att klaga på hur man sedan flyttade de pengar man just frigjort. För redan innan Free Agency hann öppna så hade man bytt till sig rättigheterna till och hunnit charma Jake Guentzel tillräckligt för att krita på ett 7-årsavtal värt 9 miljoner dollar årligen. Visst, pengarna hjälpte nog också, men med faktumet att han “bara” kunde skriva 7 år i bakhuvudet så är det ett helt rimligt kontrakt sett till marknadsvärde.
För i Guentzel får man en orädd, intensiv och rak spelare med finfin målnäsa och en stark produktion i fem mot fem. Alltså en spelare som passar organisationens mall och besitter just de spetsegenskaper man eftersökte. Så för att göra en lång historia kort, här ser vi ännu ett exempel på när BriseBois lokaliserat en spelare han verkligen vill ha, för då tenderar han inte att varken kasta tärning eller att vänta i onödan, han ser till att det händer, så även den här gången.
Det är såklart att det stormar kring allt när man skeppar två väldigt omtyckta spelare för att ta in honom. Men ser man till faktan på bordet så är det egentligen inget snack. Guentzel har över de senaste säsongerna producerat i paritet med Stamkos sett till poäng per match. Tar man dessutom i beaktning att Guentzels produktion inte till lika stor del skett i powerplay. Och visst, poäng är värda lika mycket oavsett var de kommer, men poäng i lika styrka tingar ändå ett något högre värde, särskilt i Tampas fall då det är exakt det man letade efter.
Och jobbet fortsatte med att man skrev ett treårskontrakt med Zemgus Girgensons för inga pengar alls i princip. Ett tecken på att man är trött på att bygga om fjärdekedjan helt varje år. Utöver det får man en ärrad veteran med ledaregenskaper som är jätteduktig defensivt, ungefär det man kan förvänta sig av en gubbe i fjärdekedjan alltså.
Man passar också på att utnyttja det faktum att Cam Atkinson ska få jättemånga dollars för att inte spela hockey i Philadelphia kommande säsong. Med det i bakhuvudet så förmådde man Atkinson istället att få väldigt mycket mindre pengar för att få flytta till en plats där solen nästan alltid skiner och där han troligen kommer ha en plats i en tredjekedja, ett andra powerplay och i en av boxplayuppställningarna. För det blev Atkinson så glad att han tapetserade hela sin profil på X med Lightning-loggor, så han bör ju komma motiverad kan man tycka. Och till lönen han lyfter så finns det inget att direkt förlora på att rulla en tärning på att en nytändning kan få gubben att rycka till och åtminstone visa glimtar av sin forna glans.
Utöver allt nytt och skinande som kom in så tog man ändå tag i att se till att några blev kvar också. Sedan tidigare hade man förlängt kontrakten med Mitchell Chaffeé och Gage Goncalves, två unga killar, där nu främst Chaffeé kommer vara en del av truppen från start om han inte fullständigt spelar sig ur den under campen. I Goncalves fall kommer han att starta i AHL, men nu förmodligen stå högst upp på listan att kallas upp om det börjar knipa.
Man passade även på att, lite i skymundan av allt annat som hände, ge Emil Martinsen Lilleberg en kontraktsförlängning på två år. Lilleberg har dock ett år kvar att spela av på sitt nuvarande kontrakt, vilket gör att man säkrat upp den hårdföre norrmannens tjänster i tre säsonger till. En intressant detalj med det nya kontraktet är att det är ett envägsavtal, vilket skvallrar om att man ser honom som en del av NHL-truppen, åtminstone från och med nästa säsong.
Sen har vi ju den största förlängningen, och näst efter Stamkos sorti, kanske den största händelsen. För som jag skrev ovan så hade man två klubbikoner som var i behov av nya kontrakt, och det var kanske inte det bästa sett ur det långa perspektivet att möta bägges anspråk. Således befann man sig i en sits där man tvingades välja.
Valet föll på Victor Hedman, som den 2a Juli kritade på en fyraårsförlängning som gör att han blir kvar i Tampa under de kommande fem åren. Eller lite omskrivet, resten av karriären.
Och det är fullt rimligt att man valde som man gjorde. Victor står fortfarande väldigt högt i sin karriär, där han år efter år anses vara en av ligans bästa backar. Hans defensiva siffror har tagit lite stryk sen McDonagh försvann och han behövt dra tyngre minuter, även fast han fortsatt ofta varit ihopparad med ganska begränsade partners. Med McDonagh tillbaka så kommer han och Erik Cernak att bära de tyngsta minuterna, vilket borde ge Hedman en fin boost och förutsättningar att fortsatt vara väldigt effektiv från bakplan. Och med tanke på att backar oftast åldras lite långsammare än forwards, så bör det inte vara några problem att få en god avkastning på det här kontraktet över de kommande fem åren.
Med förlängningen kommer av allt att döma också kaptensskapet att komma. Det känns ganska naturligt och med det arv han kommer lämna efter sig när allt är sagt och gjort så är det en fin grej att han fått bära C:et i fem år, även om han nog gärna avstått det för att istället få glida in i pensionen ihop med sin bäste vän.
Men så funkar livet ibland, och Victor är en ledare så god som någon. Han har redan en tung ställning i gruppen och organisationen, så det enda som egentligen förändras är bokstaven på bröstet. Han kommer kunna hantera det alldeles utmärkt, den stora utmaningen blir för andra att steppa upp och fylla det vakuum som ändå blivit i ledargruppen nu med Stamkos borta. Där finns en utmaning och man kan bara hoppas att killar är redo att kliva in och brösta den uppgiften.
Det är det som har hänt så här långt. Och just så här långt får agera som en nyckelfras i sammanhanget. För det finns inget som pekar på att BriseBois är nöjd här. Man har såklart JJ Moser att förlänga med, men även med det gjort så kommer det finnas utrymme att addera ytterligare, och jag tror att man kommer finna ett sätt att addera en topp sex-forward till innan säsongen drar igång. Och då UFA-marknaden är ganska svag så kommer man troligen gå trade-vägen.
Det har florerat lite rykten om att man kikar på Frank Vatrano. Vilket hade varit en spännande addering precis i det skikt man behöver fylla. Hade han varit högerfattad så hade det kunna vara värt att gå extremt hårt för honom, nu är han inte det vilket gör fitten bra, men inte perfekt.
En annan potentiellt kul addering hade varit Patrik Laine. Dock är det osäkert om en sådan affär går att få tillräckligt fördelaktig för att den ska vara värd att slå till på. För det skulle krävas att Columbus åt hälften av Laines 8,7 miljoner för att det skulle vara en rimlig chansning att ta. Och frågan är om Dom Wadell vid sitt första år vid Columbus-rodret är villig att göra en sådan affär utan att det blir alltför kostsamt.
Hur som haver så kommer det att komma in ytterligare någon pusselbit, det krävs för att bygget ska se spännande ut på riktigt. Då kommer man ha spets, det kommer finnas potential för bra secondary scoring och framförallt så kommer det vara en mer välbalanserad laguppställning.
Så vi kommer få all anledning att återkomma till BriseBois förehavanden längre fram. Det brukar man oftast få.
Tills dess så fortlöper planeringen av nästa säsongs bevakning. Det kommer bli mer, förhoppningsvis bredare och med målsättningen att bli än mer initierat.
Men mer om det sen, nu tar vi semester, må de tio soltimmarna vi kommer få tjäna er väl.
På återläsande.
