Ye olde time Hockey: Den stora expansionen

Under början och mitten av 1960-talet började NHL och Original Six lagens ägare inse att det var dags att expandera eller få ovälkommen konkurrens. Trots att NHL expanderade med totalt tio nya lag fram till säsongen 1971-72 så kunde man inte undvika att få konkurrens när WHA bildades och startade säsongen 1972-73. Åren från expansionen 1967 och fram till att WHA och NHL gick samman 1979 är perioden som jag kommer att skriva om den här gången.

Expansion – En nödvändighet?

Under mitten av 60-talet blev det mer och mer klart för NHL och dess sex lag att skulle man tjäna mer pengar så var det något som måste ändras. Alla sex lagen gick ekonomisk hyfsat och publiksiffrorna var i topp med ett publiksnitt på 94,5% sålda biljetter under grundserien. Skulle intäkterna för ligan och lagen öka så måste det ske något drastiskt.

Till och med den ärkekonservativa baseballigan MLB expanderade med nya lag, NFL expanderade för att möta konkurrensen från uppstickaren AFL (ligorna gick så småningom ihop) och NBA började röra på sig på allvar (de skulle mot slutet av 60-talet få konkurrens av ”piratligan” ABA som den gick ihop med under 70-talet). NHL fick ju sin egen ”piratliga” i WHA som var sist ut 1972 precis som NHL var sist med att börja expandera. NHL lagens ägare var splittrade i frågan om expansion, Toronto Maple Leafs med ägarna Stafford Smythe och Harold Ballard var benhårda motståndare medan New York Rangers Bill Jennings och Montreal Canadiens David Molson var mest positiva till en expansion.

Det som troligen kom att avgöra saken var TV, Hockey Night in Canada var en enorm succé i Canada samtidigt som NY Rangers sände sin matcher genom sitt egna TV-nät (idag MSG) och tjänade därigenom mest pengar av lagen i USA. På västkusten fanns en framgångsrik fristående proffsliga WHL som var väldigt nära att skaffa sig TV sändningar i Kalifornien, det fanns TV-producenter som föredrog WHL framför NHL av olika anledningar, dels hade ligan lag i sexigare städer som Los Angeles och San Francisco, dels ett betydligt tuffare spel med massor av slagsmål, vilket var något som passade den blodtörstiga amerikanska publiken. För att stoppa WHL innan de kommit för långt så börja NHL ändå så smått planera för en expansion, NHL's president Clarence S. Campbell uttryckte det så här: ”I agree… that an expansion is inevitable. With a show as good as ours, economics may either induce or force expansion.” De första framstötarna från Bill Jennings skedde redan 1961 men det dröjde till mitten av 60-talet innan det fanns en majoritet bland ägarna bakom en expansion. Jennings och Molson fick i uppdrag att sondera var det fanns intresse och förmåga för nya NHL-lag. 1965 meddelar Campbell att NHL funderar på att expandera med sex lag och att man ville få in intresseanmälningar från presumtiva ägare och städer.

Efter viss möda kom NHL-lagen överens om vilka villkor som skulle gälla för expansionen, alla lagen skulle betala 2 miljoner dollar till ligan i inträdesavgift. Dessutom var lagen tvungna att ordna en arena som kunde ta in minst 12,500 åskådare, arenakravet var den stora nöten eftersom det bara fanns tre städer utanför NHL som hade en arena som hade en publikkapacitet på 12,500 (St. Louis, Pittsburgh och Oakland). NHL fick in 14 ansökningar bland annat från 4 olika ägargrupper i Los Angeles, de övriga ansökningarna kom från Baltimore, Buffalo, Minnesota, Oakland/San Francisco, Philadelphia, Pittsburgh och Vancouver. Reglerna för hur lagen skulle få sina spelare kom däremot verkligen i sista sekunden, Canadiens GM Sam Pollock var den som fick i uppdrag med att ordna en draft där de nya lagen skulle välja spelare från de sex etablerade lagen. Det är nu som uttrycket Original Six först används och det används först enbart för att förklara för den okunniga publiken i de nya städerna vilka lag som var nya precis som deras eget lag och vilka som var gamla. NHL var verkligen inte en angelägenhet för USA förutom i de fyra etablerade städerna, i städer som Philadelphia stod det till exempel aldrig något om ishockey på sportsidorna, då var det faktiskt betydligt bättre i LA och San Francisco som hade framgångsrika lag i WHL. I Canada var det givetvis en annan femma, tack vare Hockey Night in Canada så fanns det knappast någon kanadensare som inte visste vad NHL, Toronto Maple Leafs och Montreal Canadiens var för något. Pollock arbetade fram en plan om hur draften för de nya lagen skulle se ut och efter vissa justeringar så godkände NHL-ägarna den. Original Six lagen fick skydda en målvakt och 11 utespelare och efter den första, andra, sjätte draftrundan skydda ytterligare en spelare och efter varje ny rond efter den sjätte fick laget skydda en ny spelare. Så höll man på tills de nya lagen hade 2 målvakter och 18 utespelare var.

När Campbell och NHL meddelade vilka städer som fått lag så reagerade media i USA med en axelryckning medan man i Canada reagerade med ursinne. I USA så fick nyheten knappt någon uppmärksamhet förutom i just de städer som fått ett lag, i de städerna som redan hade ett NHL-lag funderade man mest på hur i hela friden det skulle gå till att hitta 120 nya spelare av NHL-klass. Vid den här tiden var New York Rangers och Boston Bruins NHL's strykpojkar med sju respektive sex säsonger i rad utanför slutspelet. I Canada var man också orolig för kvalitén men där blev man dessutom heligt förbannade för att Vancouver blivit nobbade och att alla de sex nya lagen var amerikanska. Anledningen till att Vancouver fick nobben var att Toronto Maple Leafs ägare inte ville släppa ifrån sig de enorma intäkterna från Hockey Night in Canada till en nykomling och att Montreal Canadiens ägare David Molson var väldigt tveksam till hur Vancouvers ägargrupp såg ut. Enligt anbudet från Vancouver så bestod ägargruppen av 20 olika personer eller bolag som skulle äga 5% var och det ansåg Molson och flera andra ägare vara en för svag gruppering som antagligen inte skulle kunna hålla ihop under en längre tid. Vancouver fick snällt vänta till nästa expansionsomgång som kom 1970-71. NHL meddelade 1966 vilka sex städer som fått ett lag och det var: St. Louis, Los Angeles, San Francisco/Oakland, Minnesota, Pittsburgh och Philadelphia.

Fördelningen över vilka städer och personer som fick de nya NHL-lagen gick knappast riktigt just till. St. Louis fick ett lag trots att ingen ansökt om det av den enkla anledningen att ägarna till Detroit Red Wings och Chicago Black Hawks ägde St. Louis Arena och ville bli av med den. Vad passade bättre än att pracka på ett nytt NHL-lag arenan som minst sagt var i behov av en restaurering? Sid Salomon III var den som fick köpa arenan för 4 miljoner och NHL-laget för 2 miljoner, det sägs att han med restaureringen av St. Louis Arena fick punga ut med drygt 8 miljoner dollar sammanlagt. Salomon var miljardär så pengar var inget problem och till skillnad från vissa andra expansionslag så fattade man ett par väldigt kloka beslut omedelbart. Cliff Fletcher och Scotty Bowman hämtades från Montreal Canadiens organisation och Lynn Patrick från Boston Bruins och den ledartrojkan var det inget annat expansionslag som var i närheten av. St. Louis byggde sitt lag på att drafta veteraner och dessutom lyckades man locka tillbaka ett par spelare som pensionerat sig för ett par säsonger till i hetluften. Efter ett par lyckade trader så gick St. Louis till tre raka Stanley Cup finaler när de sex expansionslagen spelade i en egen division 1967-70 men laget vann inte en enda finalmatch åren de förlorade mot Montreal respektive Boston.

Den andra staden blev Los Angeles och eftersom det fanns fyra olika ägargrupper som sökte, så blev det som så ofta en hel del svågerpolitik när NHL bestämde vilka ägare som skulle få plats i NHL. Anledning till att LA var en given expansionsstad var två, dels fanns det redan ett framgångsrikt lag i WHL och en hyfsat stor skara fans och dels så var Kalifornien vid den här tiden vad Florida är idag nämligen fyllt av rika kanadensare som flyttat till solen och värmen. Det sistnämnda visade sig inte ha någon betydelse, LA Kings ägare Jack Cooke som själv var kanadensare konstaterade efter ett par år: "the reason they moved there was that they didn't like hockey". Cooke fick NHL laget trots att det fanns ett redan etablerat lag i LA och därmed så blev det mycket dyrare att komma igång. Cooke som också ägde Los Angeles Lakers i NBA och Washington Redskins i NFL tvingades ensam bygga Forum i LA, dessutom fick han betala för att han tog sig in och konkurrerade med det befintliga WHL-laget LA Blades. Cooke försökte också skaffa smarta människor som ledare, problemet var bara att han inte kunde låta bli att lägga sig i själv därför så slutade flera innan de ens hunnit börja jobba för Kings. En som däremot stannade i Kings var Red Kelly som blev lagets förste coach, spelarlegenden från Detroit och Toronto hade precis slutat men lockades att göra comeback då han stoppades som spelare av Torontos GM Punch Imlach, men Imlach kunde inte hindra en ursinnig Kelly från att bli Kings förste coach.

Tredje givna staden för ett NHL lag var Pittsburgh. Anledningarna var flera, ägargruppen leddes av politikern Jack MacGregor med stort inflytande både i Pennsylvania men även i Washington DC, dessutom hade staden en rik hockeyhistoria bakom sig där Pittsburgh Pirates spelade fem säsonger i NHL under 1920-talet och Pittsburgh Hornets var därefter ett av AHL's bästa lag med flera vinster i Calder Cup. I början av 1900-talet fanns det dessutom en så kallad ”banker's league” i ishockey, det var en proffsliga i ishockey förklädd till att vara en liga för anställda som jobbade inom fyra olika banker. Civic Center som redan fanns byggdes ut för att rymma över de 12,500 åskådarna som NHL krävde och arenans form hade redan gett den dess smeknamn ”The Igloo”. Arenans smeknamn gjorde att lagets namn borde bli något som passade med norra ishavet. På känt amerikansk vis döptes laget till Penguins trots att pingviner finns i Antarktis och inte i Arktis. Penguins valde att satsa på mindre kända namn som ledare nämligen Jack Riley och Red Sullivan som båda haft stora framgångar i AHL.

Fjärde stad blev San Francisco/Oakland och anledningen var en enda. TV-bolaget CBS krävde ett lag i Bay regionen annars var man inte intresserade av att förlänga sitt avtal med NHL. Som vanligt gjorde NHL det minst smarta och valde en ägarkonstellation med Barry Van Gerbig i spetsen i stället för gruppen kring WHL laget San Francisco Seals. Van Gerbig fick chansen pga att han var kompis med Rangers delägare Bill Jennings och Detroits ägare Bruce Norris, resultatet blev att han fick betala en straffavgift till WHL-laget för intrång i deras intresseområde och för att man tog dess smeknamn. Eftersom det inte fanns någon arena i San Francisco tvingades laget att börja NHL med att spela i Oakland, planen var att bygga en ny arena i San Francisco och flytta tillbaka dit. Att spela i Oakland visade sig var en usel idé, man hade trott att folk i San Francisco skulle ta bilen över Bay Bridge bron för att titta på hockey men folket i San Francisco brydde sig inte om vad som hände på andra sidan bukten utan stannade hemma. Arenan i San Francisco blev aldrig byggd och 1976 flyttades laget till Cleveland. Van Gerbig skaffade bra ledare som Bill Torrey, Bert Olmstead och Rudy Pilous, problemet var att Olmstead och Pilous inte kom överens. Olmstead som var legendarisk både som spelare i NHL och som ledare på farmarlagsnivå var dessutom inte rätt person på rätt plats, han trivdes inte med att behöva svara på en massa dumma frågor från journalister. En journalist beskrev Olmstead så här: "If Olmstead did public relations för Santa Claus, there wouldn't be any Christmas."

Femte stad blev inte en stad utan två, Twin Cities, Minneapolis och St. Paul. Anledningen var den nya fina anläggningen som byggdes i Bloomington som låg mellan städerna. Anläggningen skulle ligga mitt emot arenorna där Minnesota Vikings spelade amerikansk fotboll och Minnesota Twins spelade baseball. Arenan som tog 15,000 åskådare byggdes i rekordfart och var klar till NHL premiären 1967, ägargruppen var stor men leddes av advokaten Walter Bush och byggaren Gordon Ritz. North Stars som laget kom att döpas till var en positiv överraskning med en offensiv ishockey, laget leddes av legendaren Wren Blair som bland annat lett Canada (Whitby Dunlops) till VM guld 1959. Lagets första säsong blev tragiskt när Bill Masterton avled efter att slagit i huvudet i isen under en match i januari 1968. Efter flera år av ekonomiska problem flyttade laget så småningom till Dallas 1993, år 2000 fick Minnesota ett NHL lag igen men det laget spelar i St. Paul.

Den sista staden som fick ett NHL lag var Philadelphia som lyckades få ett lag istället för förhandsfavoriten Baltimore. Ed Snider som fortfarande äger Philadelphia Flyers lyckades övertala NHL om att satsa på Philadelphia trots att staden misslyckat fullständigt de tidigare gånger ishockeylag funnits i staden. Det faktum att Snider också var inblandad i planerna på ett NBA lag i Philadelphia avgjorde saken, Spektrum byggdes och staden fick även ett NBA lag vilket innebar sänkta kostnader för både Flyers och 76:ers genom att de delade arena. Snider och hans kompanjoner fick fram pengarna i absolut sista stund, NHL satt i Montreal och väntade på att pengarna skulle föras över när det blev ett strömavbrott i Philadelphia. Någon i ägargruppen lyckades kontakta NHL som flyttade fram förfallodagen med ett par timmar så att pengarna hann föras över i NHL's konto. Snider gjorde ett bra jobb i rekryteringen, Bud Poile blev GM och Keith Allen coach, dessutom var han smart nog att köpa ett helt farmarlag. Han köpte Quebec Aces från Boston Bruins och fick på så sätt tillgång till fler spelare av klass. Första säsongen avslutades snöpligt för Flyers när taket till Spektrum blåste av och man tvingades spela de avslutande hemmamatcherna i Toronto och Quebec. Trots det vann man den västra divisionen men blev utslagna av det betydligt tuffare och mer rutinerade St. Louis Blues redan i den första omgången.

När expansionsdraften skulle genomföras hade det blivit en liten men betydelsefull ändring i reglerna. Inga juniorer (21 år vid tillfället) fick väljas av de nya lagen. De första två omgångarna fick bara målvakter väljas och sedan följde 18 omgångar med utespelare. Ordningen lottades och blev Los Angeles, Philadelphia, St. Louis, Minnesota, Pittsburgh och Oakland. LA valde legenden Terry Sawchuk som #1, Philadelphia chockade genom att ta den unge lovande Bernie Parent som #2. St. Louis tackade och tog emot och valde Glenn Hall som #3, Minnesota valde Cesare Maniago som #4, Pittsburgh valde Joe Daley som #5 och Oakland avslutade första rundan genom att ta Charlie Hodge. I den andra omgången fortsatte man att välja målvakter, de mest framgångsrika blev Doug Favell och Gary Smith som bägge spelade över 240 matcher i NHL. När det blev dags att välja utespelare så kom de tre första att väljas från Montreal Canadiens. LA valde den unge och lovande forwarden Gord Labossiere som blev något av en flopp för LA, Minnesota valde som tvåa efter en trade med Philadelphia och valde Dave Balon som skulle spela nästan 500 matcher under resten av sin NHL karriär. St. Louis valde Jimmy Roberts med det tredje valet, Roberts som var en av Scotty Bowmans favoriter, följde med Bowman tillbaka till Montreal under 70-talet och spelade 788 matcher i NHL under resten av karriären. Fjärde spelaren blev Ed Van Impe som valdes av Flyers och där fick Flyers den andre av sina legender i den här draften. Van Impe spelade 9 säsonger i Flyers och vann Stanley Cup två gånger med laget. Pittsburgh valde Earl Ingarfield Jr. en veteran som tyvärr för Pittsburgh inte hade så mycket kvar i tanken utan han spelade bara 90 matcher för laget innan han försvann. Sist i den tredje rundan valdes legendaren Bob Baun av Oakland, en rejäl miss av Oakland eftersom Baun bara stannade i laget 67 matcher.

I de följande rundorna gick en hel del spelare som kom att lämna avtryck i NHL-historien, i den fjärde valde Philadelphia Joe Watson som också blev en viktigt del av Flyers Stanley Cup vinnade lag. St. Louis valde Noel Picard som mest blivit ihågkommen för att det är han som trippar Bobby Orr när Orr gör sitt klassiska mål i Stanley Cup finalen 1970. Bäste spelare i den femte rundan var Eddie Joyal som gjorde över 200 poäng för LA Kings och Al Arbour som hjälpte St. Louis till tre raka Stanley Cup finaler med sitt defensiva spel. Arbour blev sedan legendarisk som Islanders coach när laget gick till fem raka Stanley cup finaler. Andra spelare som valdes är: Jean-Guy Talbot en veteran från Montreal med 7 Stanley Cup vinster i bagaget valdes i den sjätte rundan av St. Louis, Lou Angotti som blev Philadelphias förste lagkapten, Rod Seiling back som spelade över 800 matcher i NHL. Ron Schock som spelade tio säsonger i NHL och mest är ihågkommen som en del av Pittsburghs tungvrikande kedja Ken Schinkel - Ron Schock - Eddie Shack. Terry Crisp valdes i den åttonde rundan och vann även han två Stanley Cup med Flyers. I den elfte rundan valdes nog draftens bästa utespelare Bill Goldsworthy och J.P. Parise. Parise är den spelare som gjort flest poäng och spelat flest matcher av de som draftades i expansionsdraften med 590 poäng på 869 matcher, Goldsworthy svarade för 277 mål och 529 poäng på 738 matcher. I den 14 rundan hittade Flyers ännu en av sina legender i Gary Dornhoefer, även Dornhoefer vann Stanley Cup två gånger med Flyers. I samma runda valde LA Kings Mike Corrigan som spelade nästan 600 matcher i NHL. Flyers gjorde absolut bäst ifrån sig i expansionsdraften men även Minnesota, Los Angeles och St. Louis gjorde en bra draft. Pittsburgh lyckades sådär medan Oakland tog alldeles för många gamla veteraner som inte kunde upprepa sina tidigare bedrifter. Endast sex spelare som valdes i draften spelade inte några matcher i NHL från och med säsongen 1967-68. I amatördraften från samma säsong där alla 12 lagen fick välja spelare lyckades däremot inte expansionslagen bra, det var bara Flyers som genom valet av Serge Bernier hittade en blivande stjärna. Problemet var bara att han stack till WHA efter 197 poäng på 302 matcher i NHL, i WHA blev han en av ligan största stjärnor och gjorde 566 poäng på 417 matcher

Hur blev resultatet av expansionen?

Det gick rätt snabbt för ett expansionslag att vinna Stanley Cup (Philadelphia Flyers 1974) men det dröjde till att New Jersey Devils vann 1995 innan det sjätte expansionslaget (totalt inte de ursprungliga) vann sin första Stanley Cup, alltså 27 år. Under Original Six perioden som varade från 1942-43 till 1966-67 så vanns Stanley Cup av fyra olika lag, Boston Bruins och New York Rangers vann ingen, Chicago Black Hawks vann en gång, Detroit Red Wings vann fem gånger, Toronto Maple Leafs vann nio gånger och Montreal vann tio gånger. Om vi delar in tiden efter expansionen i två delar 1967-68 till 1988-89 dvs 22 säsonger och 1989-90 till 2012-13 dvs 23 säsonger så vann Calgary Flames 1 gång, Boston Bruins 2 gånger, Philadelphia Flyers 2 gånger, New York Islanders 4, Edmonton Oilers 4 och Montreal Canadiens 9 gånger under den första periden (6 lag). Under den andra perioden har Montreal Canadiens, Dallas Stars, Edmonton Oilers, Los Angeles Kings, Anaheim Ducks, Tampa Bay Lightning, Carolina Hurricanes, Boston och New York Rangers vunnit 1 gång, Colorado Avalanche och Chicago 2 gånger, Pittsburgh Penguins, och New Jersey Devils 3 gånger och Detroit Red Wings 4 gånger (14 lag). Det dröjde med andra ord till nästan 30 år efter expansionen innan NHL blev så pass mycket jämnare att fler lag började konkurrera om Stanley Cup pokalen (det sammanfaller med att Gary Bettman blir utsedd till NHL's nye kommissionär 1993). Fem av Original Six lagen har vunnit Stanley Cup efter expansionen (totalt 20 av 45 Stanley Cup titlar), det är bara Toronto Maple Leafs som ännu inte vunnit sedan 1967.

Expansionslag har flyttats eller lagt ned vid tio tillfällen, två av expansionslagen från 1967 har flyttats (Oakland Seals och Minnesota North Stars, om man vill så kan man räkna bägge lagen som en del av ursprunget till nuvarande Dallas Stars). Det är definitivt ingen katastrof men under den värsta cirkusen med flyttningar av lag fattades ett antal riktigt tokiga beslut som NHL fortfarande brottas med, det tydligaste exemplet är soppan kring Phoenix Coyotes. De lag som flyttats är: Atlanta Flames (Calgary Flames), Atlanta Thrashers (Winnipeg Jets), Cleveland Barons (Minnesota North Stars), Colorado Rockies (New Jersey Devils), Hartford Whalers (Carolina Hurricanes), Kansas City Scouts (Colorado Rockies), Minnesota North Stars (Dallas Stars), Oakland Seals (Cleveland Barons), Quebec Nordiques (Colorado Avalanche) och Winnipeg Jets (Phoenix Coyotes). Fram till Original Six perioden startade 1942 så var det 9 NHL-lag som lades ned eller flyttades: Hamilton Bulldogs, Montreal Maroons, Montreal Wanderers, New York Americans, Ottawa Senators, Philadelphia Quakers, Pittsburgh Pirates, Quebec Bulldogs och St. Louis Eagles. Totalt flyttades/lades ned 9 lag under perioden 1917-1942 och 10 lag perioden 1967-2013, det innebär att trots den ekonomiska utvecklingen så har NHL inte lyckats bättre efter 1967 än före 1942 när det gäller att få lag att överleva. Vilket till största delen beror på ett kortsiktigt tänkande under den värsta flyttperioden då lag flyttades utan att situationen inte var i närheten av att vara så allvarlig som den som Phoenix har levt under de senaste tre säsongerna. Snabba beslut om flyttningar av lag ställde till det och expansionsplaner som om de gått igenom antagligen lett till att Seattle redan haft ett lag i NHL och att Texas antagligen haft två stycken fick läggas i byrålådan.

Hur blev det med spelkvalitén som många oroade sig för? Den blev verkligen lidande under 1970-talet då lag som Washington Capitals satte nya rekord för hur uselt ett NHL lag kunde vara men mycket tack vare kalla krigets slut så har europeiska spelare ordnat så att nuförtiden är kvalitén på isen riktigt bra. Det är fortfarande inte riktigt lika bra på ledarsidan, hur kan man annars förklara att stolpskott som Mike Milbury jobbat både som coach och GM i NHL. Även om det är ett tag sedan sist så var han enligt rykten aktuell för en comeback som GM bara för ett par år sedan. Det finns fortfarande en övertro på att en stjärnspelare automatiskt kommer att bli en bra ledare/coach trots att Wayne Gretzky borde bevisat motsatsen under sin tid som coach i Phoenix. Just nu är spelkvalitén på väg ned igen, dels beroende på KHL som numera konkurrerar framförallt om de ryska spelarna som ligger straxt under stjärnstatus men också på grund av att NHL verkar gå mot en ny defensiv period där man vinner matcher och mästerskap genom att släppa in mindre mål än motståndaren. Det märks i de europeiska ligorna där det finns amerikanska och kanadensiska spelare som kunnat spela i NHL om inställningen hos coacher och GM i NHL varit annorlunda.

NHL har expanderat vid åtskilliga fler tillfällen men aldrig av den här digniteten, närmast är när de fyra WHA-lagen gick upp i NHL 1979. Redan 1970-71 tillkommer ytterligare två lag när Buffalo Sabres och Vancouver Canucks blir nya lag i NHL, de var ju bägge nära att få en plats i expansionen 1967 så det var ganska naturligt att det blev just de städerna. De övriga expansionerna tas upp efter hand i de kommande avsnitten av serien, nu under 2013 har jag tänkt att försöka ta mig fram till just 1979. Jag har tänkt dela upp säsongerna fram till 1979 så här:
Expansionen del 1 1967-71 (4 säsonger)
Expansionen del 2 1971-75(4 säsonger)
WHA del 1 1972-75 (En sammanfattning om hur ligan bildades plus dess 3 första säsonger)
Dynastierna del 1 1975-79 (4 säsonger)
WHA del 2 1975-79 (Ligans fyra sista säsonger innan sammanslagningen med NHL)

Det är inte alls säkert att de blir publicerade i den ordningen, de två första delarna är klara men WHA-delarna kräver betydligt mer jobb om de ska bli lika utförliga som övriga delar och kan pga det istället bli årets sista två delar.

2014 kommer fortsättningen som antagligen blir indelad såhär:
Dynastierna del 2 1979-83 (4 säsonger)
Dynastierna del 3 1983-88 (5 säsonger)
Fram till lockouten del 1 1988-92 (4 säsonger)
Fram till lockouten del 2 1992-96 (4 säsonger)
Fram till lockouten del 3 1996-2000 (4 säsonger)
Fram till lockouten del 4 2000-04 (4 säsonger)

Om jag har tid och lust kommer det antagligen ett par legendpresentationer under året och där ligger Ted Lindsay, Red Kelly, Glenn Hall, Tim Horton, King Clancy, Ted Kennedy, George Armstrong, Harry Howell, Nels Stewart och Dave Keon överst i högen.

Alla delar av serien finner du här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhls-historia-ye-olde-time-hockey-481839.aspx

Källor. Boken The Great Expansion av Alan Bass, NHL.com, Canadiens.com plus samma böcker och hemsidor som till de övriga delarna i serien.