Carlos Belmonte, 2023-11-25 18:30

Albacete - Zaragoza
1 - 0

Albacete - Real Zaragoza 1-0

Det här Zaragozat känner vi alldeles för väl igen. Det öppnar bra, tappar snabbt och förlorar allt i nittionde minuten. Igen.

Det är fem dagar sedan Real Zaragoza sparkade Fran Escriba och Julio Velazquez kom in i bilden.
Den lyckligaste mannen i världen, sa han - och traskade in i korsvindarna som skriker i staden; ökenvinden och missnöjesvinden.
Med mörk, fast röst pratade han högre än all den här blåsten.
Om energi, hög intensitet, passion, om aggrssivitet med och utan boll pratade han - om entusiasm, konkurrenskraft, ambition, om att ha MOD. Hans Zaragoza skulle vara mer proaktivt än reaktivt. Hans Zaragoza spela mest på offensiv planhalva.
Ett uppmärksamt lag med stark identitet skulle han skapa.
Han snackade och snackade - det var så många starka ord, det lät... bra, kanske till och med lite hoppingivande för en deprimerad supporterskara. Det lät som det vi ville ha.
Som ord man målar krigsmålningar med lät det.
Han fick två dagar på sig att kleta dit dem i spelarnas ansikten och sen var det dags att sätta sig på bussen till Albacete.
(Zaragoza åker buss eller tåg överallt - om det inte tar mer än tio timmar, bara då får de flyga. Det är en sak de gör bra i alla fall.)

Hans startelva såg lovande ut.
4-3-3 med både Maikel Mesa och Victor Mollejo från start högst upp. Tyvärr var Sergi Enrich centertank i den konstellationen så det blev såklart ingenting med det till slut. Enda gången han hade bollen i straffområdet var då Albacetes målvakt Bernabé gjorde ett riktigt Zaragozaförsök till rensning och bollen träffade anfallaren i röven.
Men det VERKADE bra.
Vi fick glädjas en timme innan avspark - och så tågade våra kämpar ut.
Spaniens mest kollektivt depressiva grupp med sina nykrigsmålade ansikten.
Snart skulle den här omsorgsfullt ditlagda färgen rinna av, en droppe här, en där tills det var som om den över huvudtaget aldrig ens funnits.

De senaste omgångarna har vi sett de här fallna männen prestera på en nivå långt under sin genomsnittliga och ljusår från den som är deras fulla potential och på Carlos Belmonte-arenan idag syntes inga tecken på att något skulle vara annorlunda.
Om vi ska vara rättvisa är det nog lite väl mycket att kräva: att någon som lett laget under två träningsdagar ska ha satt en djup prägel på dem som kodat om dem.
Marc Aguado och Francho Serrano var tänkta att vara motorn på mitten, Manu Vallejo skulle få upp bollar, i bästa fall hjälpta av ytterbackarna Fran Gamez och Lecoeuche som båda kan komma fram bra på kanterna. (Under Escriba var det BARA de här försvararna som spelade på djupet.)
Om Albacete lyssnat på snacket i veckan och kanske oroats över att det skulle komma ut ett uppumpat, argt gäng redo för strid kunde de snart slappna av och ägna sig åt det som nitat fast dem i taballens nedre del hittills- nämligen att sparka undan hälar, hänga om midjor, riva i tröjor och så.
En cynism som bättre lag kan skratta bort men som snabbt maler ner de lite låga.
En kompis skrev i slutet av andra halvlek - omkring den 80:e minuten då Zaragoza just haft sitt första skott på mål:
"Om man skulle göra en highlight-video av alla efterslängar på Zaragoza hade man fått se om hela matchen."
Jag tror det var enda gången jag skrattade från det att domaren blåste igång allt.

Efter en jobbig första halvlek kom Zaragoza ut efter pausvilan som en tappad läsk man råkat köpa.
Korken skruvades av och det for upp en massa kolsyra.
För vad som kändes som första gången var inte 21 av 22 spelare nere hos Dani Rebollo.
Men de här bubblorna till spelare och bollar for och stänkte hastigt och oprecist - och vips var Albacets gräs fuktat av både krigsfärg och avslagen läsk. I den här sörjan började hemmalaget långsamt göra mer och mer skada genom att söka sig bort från den stökiga mitten, söka bredd ut på kanterna - och Zaragoza som helt saknade offensiv kraft klarade sig bara så länge som de klarade sig tack vare individuella... jag vill inte säga prestationer så....uppoffringar. Särskilt Alejandro Frances slirade runt åt alla håll och kanter framför Rebollo.

Julio Velazquez testade att bygga om på mitten, tog in Toni Moya framför en mycket blek Aguado.
Tog in German Valera och Sergio Bermejo och för en stund blev det lite mindre dåligt.
De hade svalt en del av kolsyran som släpptes ut i början av andra - de kunde liksom rapa fram laget ett par gånger.
Jag sa att jag saknade Escriba-kontringarna och hans finurligt konstruerade offsidefällor, men kände mig illojal mot den nye tränaren som jag sa det. Inte ens en vecka har han fått jobba med det här materialet än - och härnäst ska han möta serieledande Leganes, och sen Espanyol.
German Valera fick iväg ett skott på mål i alla fall.
Sergio Bermejo också.
Och precis när det gick att börja fantisera om att vi skulle bli det lag vi själva ofta möter; som inte har ett skott på mål förrän på tilläggstid men det skottet går in - sparkade Albacetes målvakt Bernabé iväg bollen nästan ända in i Zaragozas straffområde - där Fran Gamez kapade Jair och lämnade mitten öppen för Quiles som - såklart - gjorde 1-0.
Det var i den 90:e minuten.
Domaren la på fyra extra där vi numera är vana att se tio, elva och under samtliga dessa stod Albacetes hårt pressade tränare (innan idag hade de inte vunnit på 8 matcher) som ser ut som en blanding mellan Jamie Dornan och Daniel Brühl och viftade och skrek och pekade på klockan.
Blås av, blås av - och fem sekunder innan den 94:e minuten slagit blev han bönhörd.

Droppande av färg, kolsyra och skam lufsade Zaragoza bort till de tillresta fansen - som helt jävla skamlöst buade ut spelarna, pekade på skölden och skrek fuera, fuera! Ut! Ut!
Laget applåderade lite försiktigt på behörigt avstånd och så lunkade de tillbaka ut- alla utom Francho Serrano som stod kvar precis framför fansen och tog emot deras bannor och missnöje ända tills någon ur den nya ledarstaben ledde bort honom.
Francho är en av sex spelare i A-laget from kommer rakt upp ur de egna leden.
Han känner färgerna såklart. Han fick tusen smällar på planen den här kvällen men ingenting gjorde ondare än fansen efter avblåsning och det var bara sorgligt att se,
Nej det var ingen som ville ha det här resultatet. Varken tränare, styrelse, spelare eller de tillresta på läktaren fick det de ville.
Men skärp till er era jävla fjantar.
Spelarna kommer bort och tackar er för att ni rest hit. De vet att ni är besvikna. De är inte så nöjda själva.
Men de ska på något sätt försöka resa sig upp ur den här röran som inte är ett spelande lag så mycket som individer som duellerar och just nu - det är smärtsamt tydligt - behöver de all hjälp de kan få.
Ingen har hittills presterat bättre av hån och glåpord.

- Viljan att behaga supportrarna efter den här jobbiga tiden blir väldigt ångestladdad hos spelarna, sa Julio Velazquez på presskonferensen efteråt. Den här situationen, med så mycket nervositet och negativitet är påfrestande för dem. De bär redan på mycket frustration, och det finns en trist dynamik kring laget. Spelarna förstår lika väl som jag att förtroende och gillande kommer med prestationer.
Han tillade att han inte på långt när var nöjd med det han sett på planen idag, och sa att han hade full förståelse för att det inte fanns något för supportrarna att gilla heller.
Men.
- Zaragoza har otroligt engagerade fans. Det är förstås fantastiskt - men det kan också skapa en ganska brutal energi som träffar hårt.

Vidare sa han att han tyckte Zaragoza hade tur som fortfarande hade chansen att ta ledningen när första målchansen kom med tio minuter kvar.
- Det hade kanske inte varit rättvist, men hade vi fått med oss matchen hade det varit lika skönt ändå.
Jaja.
Nu blev det inte så.

Framåt säger Julio Velazquez att det finns mycket jobb att göra. Att både spelare och ledare måste vara mogna och tålmodiga - att det krävs energi och entusiasm för att orka vända runt situationen, och, påpekar han mycket riktigt - inget av det här är något som de här killarna har i något överflöd just nu.

Det finns fans och det finns supportrar brukar det heta.
Nästa lördag möter Zaragoza Leganes hemma på La Romareda.
Jag hoppas att det bara är supportrar som dyker upp på läktarna då.