I Zaragoza får drömmen ett prefix snabbare än ni hinner googla prefix betydelse
En poäng på fem matcher blev droppen för Julio Velazquez som under ett par korta, naiva ögonblick var den lyckligaste mannen i världen.
Då var vi här igen.
För fjärde året i rad är det dags att presentera säsongens tredje tränare imorgon - Victor Fernandez, verkar det som.
Victor Fernandez har redan varit en av de här tredje de senaste tio åren. Det var 2020 då han ledde Zaragoza som ledde ligan tills pandemin slog till.
Det slutade med att Zaragoza missade Primeran efter kval mot Elche och Fernandez sa upp sig.
Sen kom Ruben Baraja.
Och så Ivan Martinez och sen Juan Ignacio Martinez - JIM.
JIM ersattes av Juan Carlos Carcedo som ersattes av Fran Escriba som ersatters av Julio Velazquez som kommer ersättas av Victor Fernandez.
Vi backar till då den senaste att få sparken signades, det var i slutet av november 2023 - och Fran Escriba hade (mycket orättvist) fått gå efter att först ha lett serien, och gjort bättre resultat med Zaragoza än vad någon annan tränare gjort med något annat lag i Segunda de senaste tretton åren, och sedan hastigt börjat tappa höjd - vilket jag är rätt säker på hade mer med det faktum att tio spelare skadades på väldigt kort tid än Escribas ideer.
Hur som helst fick han gå och Julio Velazquez kom in på scenen.
Unge (nåja) Julio Velazquez, 42 år gammal, som varit fotbollstränare sedan han var 15 och fick ta över det lag han spelade i.
Det lät illa när man sa att han var "flexibel" och bra "på allt".
Det brukar betyda att man saknar egna visioner och som mest är okej på att anpassa sig efter motståndet.
Men så satt han där, i sin fina kostym - allvarlig och gammaldags och så charmigt ocharmig och sa att det här var en dröm för honom.
Att träna Zaragoza är en dröm.
Han sa också att han var den lyckligaste mannen på jorden.
Jag tror han såg det tydligt framför sig, hur hans flexibilitet skulle ta den här komatöse jätten tillbaka till Primera och hur han skulle hyllas för hur bra på allt han varit. Hur snyggt han gjort det här.
Styrelsen var generösa nog och sa att målsättningen är att klara kvalplats.
Till kvalplats hade Zaragoza då Velazquez tog över ynka fem poäng.
När Velazquez lämnar har Zaragoza elva poäng upp dit och sju poäng ner.
Som omväxling började vi i topp den här säsongen och jobbar oss neråt istället.
Jag ville så gärna att det skulle gå bra för den här mannen. Han kändes så gammal för att vara så ung, så på kant med samtiden.
Men gud så dåligt det var - redan första matchen.
Jag brukar vara mycket när jag tittar på Zaragoza (oftast arg) - men en sak jag aldrig varit förr är uttråkad.
Nu var det så...llivlöst och tråkigt.
Varför stod det så stilla?
Den näst sista matchen Zaragoza spelade - mot jumbon Amorebieta hemma på La Romareda - är den sämsta match jag sett det här laget göra sedan 2006 och det finns en hel del att välja på. När gästerna gjorde 1-0 i matchens enda skott på mål (i 97:e minuten) var jag inte ens arg längre, bara tom.
Jag skrev till en vän som såg matchen i sydöstra västernorrland att nu måste Velazquez gå.
Det har inte funnits en idé på fyra månader och jag vet inte vad för flexibilitet han visat på annat än att han roterar truppen flitigt och alltid spelar fem backar.
Innan Valladolid - Zaragoza började i lördags tittade jag lite på Albacete- Oviedo och reagerade då statistiken kom upp. 17,18 skott?!
Zaragoza kan ibland få till 3 på en match numera. Ibland.
Och oftast tar det mer än en halvlek för dem att vara uppvärmda nog för att ta sig så högt upp i banan.
I Velazquez första match (mot Albacete i november) hade Zaragoza inte ett enda skott på mål och så var det mot Alcorcon, Eibar och Villarreal B också.
Villarreal B!
Det spelar alltså ingen roll hur dåligt motståndet är. Velazquez Zaragoza går inte framåt.
På de 14 matcher han lett laget har det gjorts 12 mål, då är två av dessa självmål och 2 är väldigt misslyckade hemåtpassningar som Zaragoza vid ett par tillfällen faktiskt lyckats fånga upp och göra något med.
Ett mål har gjorts på straff.
Så räknar man bort dem är det sju kvar.
Men Julio Velazquez är inte sämst de senaste åren.
Han snittar 1,07 poäng per match och lägger sig på samma placering i den interna bedrövlighetstabellen som Juan Carlos Carcedo.
Ruben Baraja är ännu lite sämre. Han snittade 1 poäng per match och ligger trea i dålighet bakom Lucas Alcaraz på 0,63 och Ivan Martinez på 0,38.
Här bygger vi källare under källare under källare istället.
Och ändå kände jag bara en tung sorg över det här att jag gick och tyckte att vi skulle sparka tränaren. Jag har ju aldrig varit "en av dem" (nåja, nästan aldrig - särskilt Carcedo tålde jag inte) som håller på så.
Men det var så förbannat hopplöst!
Och han var så vältalig och så väklädd, så försynt och så långt ifrån 2024 man kan komma för för någon som ändå föddes på 1980-talet. Eftersom det är så tacksamt att håna de här personerna som inte är häftiga på sociala medier och som är elokventa och lite högtidliga ville jag så gärna att han skulle lyckas. (Mer för hans skull än för Zaragozas, förstod jag när han fick sparken idag, och denna ömkan hade han knappast tackat mig för.)
Jag ville att något än det som alla andra gör skulle fungera.
Och det gör det säkert - men inte det Julio Velazquez gjorde och inte här.
Zaragoza behöver kraft och passion och ingen teknik, det vet vi - och den här eleganten var varken flexiblel nog eller bra nog på allt för att bli rå.
Och ändå hör jag den där första presskonferensen.
Då när han hoppades så mycket och vi med.
Det här är en dröm.
Jag är den lyckligaste mannen på jorden.
Sånt går inte att säga i närheten av Zaragoza utan att prefixen kommer omedelbart, som en förbannelse.
Det här är en mardröm.
Jag är den olyckligaste mannen på jorden.
Det är bara så den här klubben inte fungerar.
