Säsongen slits sönder
I fem veckor ledde Zaragoza.
I fem veckor hade ingen inlett bättre på fjorton år, och när poängtappet kom mot Racing Santander i omgång 6 (den matchen slutade 1-1) fortsatte Zaragoza att leda ligan.
Sen vann Racing Ferrol med 1-0.
Och sen vann Mirandes med 1-0.
Den femte oktober slog Zaragoza Andorra och i tre hela dagar gick vi runt och tänkte att det var skönt att svackan, som alltid kommer någon gång varje säsong kom redan nu - och att den blev så kort.
Den åttonde oktober vann Alcorcon med 2-0.
Därefter började det riktigt, riktigt klappusla.
Zaragoza reste till Gijon och mötte Sporting, tog ledningen med 2-0, och 2-0 stod det i den nittionde minuten och när matchen var slut stod det 2-2.
Veckan därpå var det dags för Eibar hemma. Zaragoza tog ledningen med 2-0, och innan vi ens nådde tilläggstiden hade Eibar vänt och eländet slutade 2-3.
Sen hände det igen.
Zaragoza tog ledningen mot Burgos strax innan halvtidesvilan och i den 93' minuten kvitterade de och det blev slutresultatet.
Vi var mitt i en flytt just då så jag skrev ingenting, men det jag ville skriva om var varför det alltid vände till det sämre efter att Fran Escriba låtit genomföra sina första byten. Inte för att jag hade några svar, jag hade bara frågor.
Vad var det med bytena som gjorde att systemet klappade ihop?
Har han "dålig känsla"? Har han "bestämt sig på förhand" vilka som ska in och när och är helt låst i det för att det är hans "idé"? Klarar laget bara inte av att stänga matcher, alldeles oavsett?
Nå, Burgosmatchen blev en vändning för efter den har Zaragoza inte tagit ledningen igen.
Zaragoza har inte ens gjort mål.
Förvisso fick man med sig en poäng hemma mot Real Oviedo i - och det ska sägas - den kanske roligaste 0-0-match som spelats på år och dagar. Zaragoza spelade smart, snabbt, roligt - det gillrades offsidefällor och det kontrades, det var inte tråkigt en sekund förutom kanske de tio sista då jag började tvingas acceptera att trots att- eller på grund av- att vi var så bra skulle det inte bli något mer.
Därefter testade vi samma koncept mot Elche. Vi lät bli att ta ledningen och de vann med 2-0.
Och så ikväll, i Aragón-derbyt mot SD Huesca, lät Zaragoza målet vara och Huesca kunde klättra upp från plats 21 till plats 17. Sex placeringar och sex poäng bakom oss.
Jag tror ingen som känner det här laget på riktigt trodde att vi skulle inleda som tabelletta och bekvämt behålla den placeringen fram tills säsongen tar slut i början på juni nästa år även fast det var det Elche gjorde då Escriba tränade dem och tog upp dem i Primera.
Det var lite roligt att det inte gick dåligt. Vi brukar börja på botten och kräla upp, sparka en tränare i november, rädda säsongen i början på maj och prata om nästa år. Tränaren som räddade Zaragoza undan terceran får fortsatt förtroende och sen blir det november och så upprepar vi processen.
Nu är det november.
Det ovanliga är att Zaragozas väg mot tabellmitten började i fel ände den här gången; den började uppifrån - och jag vet inte om det ändrar mönstret.
Vi ligger inte "pyrt" till än.
Inför Huescamatchen sa Fran Escriba att utgången inte skulle påverka hans framitd - ett ganska ignorant uttalande, och ett som står i bjärt kontrast mot hans agerande efter Huescas 2-0 ikväll. Han lutade sig tillbaka på bänken, han gömde sig i skuggorna - och när matchen var över gick han rätt ut.
Han skakade inte hand med Huescas Antonio Hidalgo, han var bara borta.
Assisterande David Generelo (precis som Hidalgo är han fortfarande en spelare när jag tänker på honom, en spelare från en roligare fotbollsvärld) skyndade fram, tog i hand, gratulerade, och jag svor hemma i min nya soffa för jag tyckte Escriba var så patetisk.
Det blev inte bättre när han vägrade dyka upp på intervjun efter.
Jag väntade tills sändningen bröts. Jair pratade och beklagade det jobbiga läget. Erkände det, men sa att vi måste använda huvudet mer än hjärtat och inte förtvivla. Någon glad Huescaspelare log så ansiktet försvann. Det här var skönt sa han. Åka hit, den på förhand svåraste och största matchen de spelar - under nedflyttningsstrecket, och åka här ifrån över det.
Publiken på La Romareda vägrade gå.
De busvisslade så högt så man inte hörde hymnen.
29 000 åskådare.
Det är tionde säsongen i Segunda och Zaragoza har fortfarande mer publik på sina matcher än de flesta lag i högsta divisionen.
Nog fan förtjänar de bättre än såhär, MER än såhär.
De visslade och visslade men Escriba kom aldrig och till slut blev det mörkt.
Kanske "pratar" de med honom nu.
Jag hoppas det även om det inte är det jag vill.
Jag vill ha ett projekt som sträcker sig längre, är så in i döden trött på dessa tränarbyten några veckor innan jul och så några paniklån under vintersillyn.
Zaragoza spelade upp sig under honom först, man fick verkligen ordning på defensiven och OFTAST när poängen tappas är det "enskilda misstag", målvaktstavlor, skott som bara inte går in - själva felet är det egentligen inget fel på och det är det som är det jobbiga här.
Men.
Jag tror inte spelarna tror längre.
De blir arga och knuffas och skriker ett tag och så slutar de spela och på bänken sitter någon med ansiktet dolt bland skuggor och armarna i kors.
Nej, med sina ständigt matchförsämrande byten och sitt handskakevägrande är det nog inte Escriba som är arkitekten bakom det Zaragoza som kanske kan ta sig över tröskeln. Inte han heller.
Nu när säsongen är söndedrsliten måste det hända något.
Innan bitarna av den blåser för långt isär och regnas fast under vattenpölar eller blir översnöade eller bara försvinner och inte går att få ihop igen.
Inte ett ord har klubben kommunicerat fast det är ett par timmar sedan slutsignal nu.
Jag tror det säger en del om vad min nästa text kommer handla om.
