La Ultima Guerra Civil
La ultima guerra civil.
Det sista inbördeskriget.
Det är Jose Antonio Labordeta som sjunger.
En gång föll det sig så att jag hamnade på hans minnesstund på La Romareda och hörde den allra tystaste tystnaden; 30 000 människor som alla drog efter andan på exakt samma gång - när ordet Adios rann ut ur högtalarna, ner över alla oss.
Zaragoza skulle möta Spoting Gijon.
Det som var ett Segundamöte säsongen 2024 var ett i Primera då, fjorton år tidigare.
Det här, det är två klassiska lag, sa man och lät så kunnig, så kunnig.
Det är dagen efter att säsongen tog slut och jag promenerar genom Norrköping. Det är grönt och alldeles för vackert, under lindarna ser sommarhimlen ut som en fresk - och mellan mitt sovrumsfönster och lägenheten två män mördades i kvällen innan ligger några radhus, en promenadstig, en ljudvall, E:22-an och så en ljudvall till. Det blommar lupiner överallt, det är varmt och alla molnen har vi dragit ner ur himlen och stoppat in mellan oss istället.
Det enda jag kan höra är José Antonio Labordeta då, hans röst vibrerar genom tiden och för första gången sedan matchen mellan Zaragoza och Albacete tog slut tolv, tretton timmar tidigare kan jag koncentrera mig på något.
Det är de där orden om inbördeskriget som slår igenom de skenande kaostankarna som bara snubblar över varandra.
Aldrig mer La Romareda som vi känner La Romareda, den La Romareda som var min - hej då Mollejo, hej då Edgar Badia, fem mord på sex månader i en stad med inte ens 140 000 invånvare - och så rösten som bringar sans.
Sedan det blev klart att Zaragoza ska stöpa om La Romareda till La Nueva Romareda (än så länge är vi befriade staters eller företags namn i vårt, man får vara tacksam för det lilla?) har jag letat efter ord att prata om det med. Det har känts för stort, så stort att det inte syns för att du själv är för liten och står rakt framför, en bit under.
Men någon gång måste det komma ut också- det att La Romareda ska rivas i bitar och byggas om, men eftersom Zaragoza ligger så isolerat finns det ingen lämplig ersättningsarena på rimligt avstånd utan man får ta det i etapper, fortsätta använda planen men spärra av sektionerna allt eftersom.
Man får halvera kapaciteten. Idag tar La Romareda 34 000. Från och med i höst - är det sagt - släpper man in 15 000 per match.
Givet att Zaragozas publiksnitt legat på 25 000 den här säsongen blir det alltså inte helt enkelt att se laget på plats de kommande tre åren om man vill, när man vill.
Hur berättar man om det utan att det bara låter som data, som det ovan?
Var ifrån ska orden komma som man kan använda för att berätta om en helgedoms omvandling med?
Var ifrån, om inte från källan själv?
La Romareda som vi känner det (jag säger vi, det ligger ingen ålderism i det men jag tror inte någon som läser det här i alla fall såg arenan innan) uppfördes 1957.
Så hela veckan fram till matchen mot Albacete spottar klubben ur sig retrofoton på de egna spelarna. Frances och Liso i fotbollströjor av 50-talssnitt, i 50-talsmiljöer. Man tapetserar staden med art-deco-affischer (allt kommer lite senare till Zaragoza, där hockeyfrillan och wind of change fortfarande är heta och inte på något "skönt ironiskt" sätt, så om art deco är 1930-tal för er måste ni hoppa minst tjugo år framåt för att hitta det i Zaragoza) som annonserar att på söndag säger vi hej då till El Gol Sur.
Det ikoniska El Gol Sur, där måltavlan tronar och ena flygeln till sjukhuset Miguel Servet är kuliss.
Oftast har vi sett den i mörkret, med orangea gamla bokstäver och siffror som lyser upp, snett under strålkastarna.
Jag har såklart fjantat runt där på gräset ett par gånger, poserat - när jag fått vara med, inbjuden av klubben på den gamla kanske inte jättegoda men ändå Agapito-tiden.
Och jag kan inte begripa att det här jag sett under hela mitt vuxna liv, det som var stjärnorna i min jäkla tusen och en-natt-historia i en gammal DN-intevju, nu ska slockna, att efter en tabellmässigt helt oviktig match mellan Zaragoza och Albacete är den här delen borta för alltid.
Det är den första biten de ska riva och bygga om, den allra finaste biten - såklart.
Mötet mot Albacete inleds med att Zaragozaspelarna marscherar in i 50-talströjor, med namnen på elvan som spelade första hemmamatchen här i augusti 1957 på ryggarna.
Sen kommer Ramon Vila in, bärandes på matchbollen.
Ramon Vila är född i Zaragoza samma år som Real Zaragoza: 1932.
Ramon Vila är den som gjorde det allra första målet på La Romareda - i El Gol Sur, i invigningsmatchen 1957.
Han dansar lite där han går, 92 år ung, och så kramar han om Victor Fernandez och ögonen svämmar över.
Jag klarar knappt av att sitta stilla hemma i soffan för det är så mycket som vill ut, det är för stort - allt.
Sen börjar matchen och den är, tja tänk er motsatsen till det storslagna, sagolika innan.
Zaragoza och Albacete.
Tabellens nummer 13 och 14 oavsett utgång.
Jag tänker att Zaragoza i alla fall borde vilja vinna för det historiska, och visst undr första halvlek då de anfaller mot El Gol Sur har de lite fler lägen framåt än gästerna men ingenting händer.
Ändå är det först en bra bit in i andra halvlek ledningsmålet kommer. Inlånade mittbacken Mouriño av alla, det är han som snubblar in ledningen och i "fel" mål är det också.
Lite roligt är det förstås oftast att leda, även om man som zaragocista vet att den känslan högst varar i några minuter. Eftersom jag vet att den känslan av eufori ett ledningsmål är bara varar några minuter med det här laget blir jag bara ledsen nu; ännu mer ledsen, jag är ledsen hela dagen för att det är Adios Eterno Gol Sur överallt och nu, "vet" jag ju att NÄR någon gör ett sista mål i vårt älskade signaturmål är det Albacete.
Albacete! Av alla tråkiga jävla lag.
Men!
Jag vet inte så mycket som jag vet att jag vet, jag inte.
För i 89:e minuten händer det.
Vår egen Alejandro Frances, född och fostrad i Zaragoza, med La Romareda tatuerad på armarna, liksom klubbens lejon och alla sina tröjnummer från pojkfotbollen upp till proffskontraktet 2020, glider fram och gör det.
Han gör 1-1, han ska väl försöka rensa, men han gör 1-1.
Och så bara lägger han sig ner med armarna utbredda över gräset framför en vy som snart bara går att se på foton och filmklipp men som varit hans vardag och altare ungefär lika länge som den varit min.
Jag kan bara skratta.
Det är så Zaragoza, alltihop.
Zaragozas värsta fiende är alltid Zaragoza själv - och plötsligt gick också den här säsongen på ett ut. Den började som den bästa något lag börjat de senaste tretton åren till att - såklart - komplett haverera för att till slut staga upp sig med den tredje tränaren på slutet, och när ett farväl ska sägas, när en berättelse verkligen ska ta slut, då är det vi som avslutar den åt oss själva.
Det sista målet att någonsin göras på klassiska, ikoniska Gol Sur är -förstås! - ett kvitteringssjälvmål av en som är Zaragoza rakt igenom i vad som förmodligen blir hans sista match i klubben på länge, som kapten i spanska ungomdslandslaget harn Frances såklart blickarna på sig. Real Madrid, Sevilla och Roma tittar noga, och hade Zaragoza gått upp hade han nog stannat, men nu, när nästa "stabila mittenplacering" läggs till handlingarna, kommer han nog att gå.
För ett tag.
Men inte utan att ha skrivit in i sig i historieböckerna, som den sista målskytten i El Gol Surs 67-åriga historia.
Den sista smällen i inbördeskriget.
La ultima guerra civil.
Och jag vet inte men det känns fan bättre.
Hellre ett självmål av Alejandro Frances i den 89' minuten än något Albaceteskott.
Alla gånger.
Det tänker jag på när jag promenerar under solen under träden i min stad långt norr om Zaragoza, där ett annat inbördeskrig rasar - ett mindre sagolikt och ett där det sista skottet nog inte brunnit av än.
