RCDE Stadium, 2023-12-08 21:00

Espanyol - Zaragoza
1 - 1

Velazquez växlar ner och upp

Energiskt Zaragoza störde Espanyol.

Real Zaragoza är bättre än de verkar igen.
Bättre och bättre.
Styrkan i laget är den nya ihopsvetsningen, den som Julio Velazquez ligger bakom; Zaragozas nya tränare som under hela Albacete-debaclet satt med ansiktet ner i sitt skissblock och antecknade, och som ställde ut sin slutsats och slog serieledaren Leganes på La Romareda förra veckan.
Igår satte han fram samma modell på Espanyols hemmaplan, den som numera heter Stage Front Staidum (fy fan) men som vi brukade känna som Estadí Cornella-El Prat. En erkänt jobbig Segundaarena, särskilt i år då värdarna handlat på och lovat sina fans att de minsann bara är här nere för att vända i år. (De också.)
De ligger trea i tabellen just nu, Espanyol, och har bara förlorat en av sina senaste fem matcher.
När Julio Velazquez pekade man lite medkännande på Zaragozas spelschema och funderade på om det verkligen var "ett schysst läge" rent matchmässigt att ta in en ny. Kunde en så på förhand jobbig start verkligen göra något med det där nervvraket till lag som stod och skakade så pass att det räckte med att någon sa hej för att det skulle lägga sig i fosterställning?
Mmm, Albacete visst - men sen har vi de här två givna förlusterna direkt efter, så hade det flammat upp någon liten gnista där nere i sydöst hade den genast slocknat igen, och en gnista som slocknat innan den hunnit bli eld blir aldrig eld.
Så lät det.
Nu är alla tre matcher spelade, och den enda Zaragoza förlorade var den "lätta".

Mot Espanyol valde Julio Velazquez att starta med samma elva som mot Leganes, men han formerade den annorlunda.
De tre mittbackarna var kvar, och en ganska avancerad försvarinriktad diamant där alla mittfältarna la sin tyngd i den defensiva fasen, en slags 4-5-1 med Victor Mollejo som enda spets.
Det här fick förstås Espanyolpubliken att bua bara minuter in i matchen, då de såg hur neutraliserade Javi Puado, Martin Braithwaite - hemmalagets namnkunniga anfall - blev.
Själv lät jag mig mäkta imponeras.
Det senaste årtiondet har det nästan ansetts smutsigt - ANTIFOTBOLL!- att spela med tre mittbackar , och många har gett efter på den här punkten. Med den ängsliges risk att framstå som ängslig har man flyttat fram tyngden och låtit sig korssas.
Att Velazquez väljer att erkänna att det här offensivt är ligans bästa han ställs mot - Javi Puado, pichichin, och Martin Braithwaite, den danske divan som tycker han är för stor för Segunda bara för att han en gång handlades in från Leganes mitt under pågående säsong bara för att Barcelona fick uppskov då en av anfallare skadats (Leganes fick i sin tur förstås inte lov att ersätta honom bara för att de förlorade SIN anfallare som resultat av det, nej nej, de där reglerna gäller bara vissa) och Jofre som varit en offensiv överraskning såhär långt i år -och sedan anpassa sig efter det tycker jag lovar mycket gott.

Och Zaragoza tecknades perfekt på den här defensiva skissen. Med en spartansk ordning och uppoffringsvilja omintetgjorde man Espanyols offensiv och lät knappt deras mittfält andas.
Som resultat blev vi förstås ganska oprecisa framåt.
Maikel Mesa, som är väldigt grundläggande för att anfallet ska fungera, hade svårt att komma igenom - och på en dryg halvtimme hade Zaragoza bara haft ett farligt läge. Det var då Espanyols Expositos misslyckade rensning hamnade hos Toni Moya som inte sköt så himla illa, men ändå hamnade utanför.
Det finaste med det var ändå inte bollvinkeln utan det faktum att vi nu haft något de inte haft: en målchans.

Direkt i andra halvlek gjorde Espanyols tränare ett trippelbyte, och positionsbytet det innebar bland deras anfallare fick Zaragoza att hamna ur led.
Inhopparen Pere Milla hotade, och en finfin passning från Javi Puado till Brian Olivan - på vilken Fran Gamez helt gick bort sig - resulterade i ett inlägg som Edu Expositio nickade in.
Det här var Espanyols ENDA riktigt bra minut i matchen, och den räckte förstås - och den fick de för att Zaragoza inte visste hur de skulle finna sig efter Luis Miguel Ramis byten.
Medan chocken ännu satt i försäkte sig Milla på ett skott som nästan dubblade deras ledning.

I den 57:e minuten fick Espanyol se ett direkt rött då Calero pröjde rakt in i German Valera. Det var väldigt tydligt att det var Valera och inte bollen han var ute efter, det var en framåtrsning som skulle stoppas - och efter ett par minuters tjafs fick han lämna planen och plötsligt uppstod något som brukar vara mycket, mycket dåligt för Zaragoza: ett numerärt överläge.
Julio Velazquez reagerade betänksamt och eftertryckligt på det här.
Han plockade ut Jair - och tog in Sergi Enrich, bytte formation till 4-4-2 - och började anfalla.
Hade jag haft något att dricka hade det åkt raka vägen ner i lungorna.
Vad var detta för förnuftigt sorts MOD?

Manu Vallejo hade knappt varit inne en minut då han i den 73:e kvitterade efter att Fran Gamez spelat fram Toni Moya, och efter det var det bara spel framåt för Zaragoza (ivrigt utvisslade, nu ännu högre, av en argsint hemmapublik).
Zaragoza hade inte vikit ner sig, utan växlat upp när underläget kom! Plockat ut en back, in en anfallare.
Och det blev fler chanser.
Sergio Bermejo borde gjort 2-1 efter att Espanyols målvakt Sergi Gomez släppt en nick i stolpen från Sergi Enrich, den rullade rakt ut till Bermejo som dök fram, sköt men i famnen på Gomez.
Alla texter jag läst skriver att Zaragoza förtjänade att vinna med det målet som inte blev i den situationen.
Och ja.
Såhär: hade Zaragoza vunnit hade det inte varit orättvist som det var den gången vi vann mot Tenerife i den där avlägsna början av säsongen när vi var serieledare.

Jag kostar på mig en slutsats:
När Julio Velazquez tog över var Zaragoza lika skadade till både kropp och själ. Något vilset som balanserade på avgrundens rand, tittandes nedåt i det där gapet efter en identitet som kändes bekant och som kanske låg där nere.
Av det här sinnesförvirrade vraket har han gjort något nyktert, något seriöst och målmedvetet.
Det finns en tanke i varje aktion på planen nu, och Zaragoza ser plötsligt alla i ögonen igen.
Zaragoza var klart bättre än Leganes förra veckan.
Zaragoza var också bättre än Espanyol igår.
Zaragoza är också bättre än vad Zaragoza var i början av sommaren, då man med mycket tur och -förlåt men - takcsamt motstånd råkade leda serien i en och en halv månad; det här är tack vare en allvarlig man från Salamanca som aldrig lägger ifrån sig skissblocket.
Det finns fortfarande tydliga brister, men de kan bara åtgärdas av tid (skadeproblemen!) och av att marknaden öppnar och sportchefen handlar någon som sätter chanserna mer regelbundet.
Just nu tror jag vi befinner oss rätt nära toppen av den förmåga som finns i det här materialet.
Och ja - det är bättre än vad det låter och kansker ser ut.