Zaragoza sparkar Fran Escriba
Två poäng på sex matcher var mer än vad Zaragoza tålde.
Och så var det november igen, och i november sparkar Zaragoza sina tränare.
I år liksom alla andra år.
Det är ett tecken på att den förändring vi tyckte oss skönja tidigare i höstas nog mest var tur parat med inbillning: ingenting ändras när man hela tiden ska hålla på och ändra på allting.
Fran Escriba skrev på för Zaragoza i november 2022.
En meriterad tränare, sas det. En expert på divisionen.
Och jag tror verkligen att han var det, är det.
Men i den här klubben räcker det inte med en expert. Vi har testat det flera gånger redan.
I lördags kväll efter att Zaragoza förlorat Aragón-derbyt mot SD Huesca sammanfattade jag lite kort de senaste veckorna.
Här kommer den förkortade versionen av den korta sammanfattningen:
Av de sex senaste matcherna har Zaragoza förlorat fyra och spelat två oavgjorda. Alla förluster utom den mot Huesca har kommit efter att vi tagit ledningen, med både 1-0 och 2-0.
Och sådana perioder går det att ha - de flesta lag utom de allra allra rikaste har det någon gång per säsong.
Jag tror att det som fick tålamodet med Escriba att tryta var att det så ofta var efter hans förändringar de här tappen som blev förluster kom, att det blev svårt att få det att se ut som något annat än som att han faktiskt försämrade laget med sina changemang; som om han inte visste att utnyttja lagets resurser på bästa sätt.
När Fran Escriba presenterades berättade han att han håller sig till 4-4-2-modellen, och att det tänker han göra i Zaragoza med.
Och just då var det verkligen rätt sak - Zaragoza var det formstarkaste Segundalaget hela våren - Escriba gjorde ett kaffefilter av ett läckande såll. Hålen krympte.
Defensiven har inte varit dålig under hösten heller.
Zaragoza har varit väldigt skickliga på att gillra offsidefällor - det har varit roligt att se dem spela försvarsspel.
Men.
Bara försvar räcker såklart inte heller, coh framåt har Escriba verkat sakna idéer.
Hittills har alla anfallare fått ta stryk för Escribas låsning.
Sinan Bakis, Sergi Enrich och Manu Vallejo är alla ävna målgörare, men fastän de är några av dem med flest minuter i år är det bara en av dem (Vallejo) som faktiskt gjort mål, och här tänker jag att när det i ett lag bara är ytterbackarna som ens kan tänka sig att gå på djupet kommer anfallarna vara de som blir mest lidande i 4-4-2-formationen
När han mer av pliktskyldighet än av övertygelse försökt "rotera" har det inte blivit bättre; han har testat 4-4-1-1 (med Maikel Mesa som mittfältare) men det har som bäst sett ut som en reaktion vars enda resultat blivit reaktionen själv; att kunna säga men jag har ju försökt förändra! och sedan kunna peka på något.
De senaste veckorna är det jag saknat mer än poäng i Zaragoza faktiskt något som liknar mod, även om det så bara är ilska - en ovilja att acceptera det här. Men all form av våghalsighet har lyst med sin frånvaro, särskilt den känslomässiga våghalsigheten - och helhetsintrycket har blivit att ett ängsligt lag som tågar ut som en elvamanshandbroms.
Eftersom man är bättre defensivt än offensivt (vilket är unikt för Zaragoza) har man fixerat sig vid att inte släppa in mål, man har nära nog avsagt sig allt spel framåt som inte kommer på kanterna. Ingen vågar spela in; det är fantasifattigt, fegt och väldigt jobbigt att se.
När det började gå dåligt efter de inledande fem omgångarna var Escribas svar alltid att det berodde på individuela misstag.
Ibland stämde det, men som förklaring räcker det inte när poängen försvinner i alla andra riktningar. Dessutom vet jag inte vilken nytta det gör för gruppen som helhet att kasta ut enskilda spelare framför bussen.
Det var Poussin!
Det var Poussin igen!
Skvallerbyttan brukar väl vara den som springer till läraren, inte läraren själv?
Någon självkritik eller ett sakligt resonerande om varför de "individuella misstagen" gått på parad sedan i september har vi inte fått. Bara Fran Escribas "ord på" att allting kommer att "sluta bra", fast utan några som helst argument att backa upp dem med.
I lördags skrev jag att jag vet vilken min nästa text kommer bli och tänk - det visste jag.
Det blev Fran Escriba får sparken.
Jag har tänkt mycket när det här ska komma under helgen, men styrelsen ville vinna lite tid. Väntade in måndagen.
Pablo Machín, Julio Velazquez och Pepe Mel nämns som tänkbara ersättare.
Jag vet inte, jag.
Jag tror inte en tränare som gömmer sin brist på idéer bakom spelares individuella misstag kan vara kvar - men mer än att aldrig gå upp i Primera igen är jag trött på den här bristen på kontinuitet. Det måste finnas tid och tålamod för ett långvarigt projekt: det var ju det vi skulle ner i Segundan och göra! Bygga om laget, stabilt från grunden. Att sparka en tränare och sedan överleva divisionen med andan i halsen år efter år är inte ens i närheten av det.
Fran Escriba är den sjuttonde tränaren att sparkas sedan Zaragoza åkte ner 2013.
Det kan ju vara så att det finns ett direkt samband - hade någon fått chansen i tre år kanske vi varit tillbaka efter fyra istället för efter vad det nu kan bli till slut, 24?
Om vi ser bort från Escriba en stund och bara fokuserar på diskussionen är det precis lika svagt ledarskap från styrelsen som bara kan visa på handlingskraft genom att sparka tränare efter tränare som det är för tränaren att peka på en målvaktstavla.
Nåja.
Nu är det november och Zaragoza sparkar tränaren och allting är precis det vi inte vill att allting ska vara: som vanligt.
