Den försvunna rösten (del 1)
Himmelriket presenterar den första av många texter ur Bosse & Krister. Läs och njut.
Följande text är hämtad ur nr. 17 från augusti 1997 med Ulf Ohlssons och Pontus Hanssons tillstånd. Betänk att texterna från Bosse & Krister speglar dåtidens fotbollsklimat och därför kan vissa uppgifter tänkas inte överensstämma med dagens verklighet.
Denna artikel ska inte som rubriken antyder handla om supporterns permanenta åkomma dagen efter match. I stället kommer den att kretsa kring bortamatcher i Europacuperna och de nutida svårigheterna med att få adekvata rapporter från händelsernas centrum under matchens lopp.
I de nationella radio- och TV-kanalerna behandlas vi ju ytterst styvmoderligt och erbjuds i bästa fall sporadisk resultatgivning och i sämsta fall ingenting alls om vi inte möter ett storlag. Förr om åren var det andra tongångar, inte i de nationella kanalerna men väl i den i idrottsliga hänseenden sorgligt avsomnade lokalradion.
På den gamla goda tiden kunde man, närhelst MFF behagade ge sig ut i Europa, i programtablåerna finna de alltmer efterlängtade direktreferaten från matcherna och i spetsen för dessa oerhört omhuldade utsändningar gick självfallet den oförliknelige Torsten von Wachenfeldt.
Hans röst är verkligen vad vi saknar idag. Wachenfeldt var en man som i radions och allmänhetens tjänst inte ryggade för någonting. Han har berättat om framgångar för lokala förmågor på obskyra platser i sporter man aldrig hade hört talas om, han har setts stå och direktreferera reservlagsmatcher på Stadions grusplan i snålblåst och Radio Malmöhus var troligen världens enda lokalradiostation med fylliga resuméer från allehanda Europa- och världsmästerskap i friidrott för veteraner där han själv aldrig försummade att inhämta en medalj i kulstötning.
Men framför allt återfanns åsikten att Malmös stolthet heter Malmö FF och att plikten kallar när Europacupen står på agendan. Vem minns inte de gånger vi fick oss till livs utförliga presentationer av lottningen på plats i Genéve med såväl redovisning av motståndarlag som intervjuer. Och hur många gånger har man inte vaknat till tonerna av Wachenfeldts myndiga stämma delgivande de inte tillnärmelsevis lika morgonpigga radiolyssnarna (eller för den delen intervjuobjekten - "fotboll med Bob" är en klassiker som kräver en hel del för att efterlikna) de allra senaste nyheterna kring laget eller gårdagens match.
Det är emellertid med allra största välbehag man erinrar sig de direktsändningar från våra bortamatcher i Europa man i naiv oskuldsfullhet tog som en självklarhet för tio år sedan. Wachenfeldt själv var dock inte pionjären. Före lokalradions tillkomst togs de första stapplande stegen mot den institution i MFF-livet som sändningarna utgjorde av Åke Brolin. Hade han hetat Jerring och skrikit om japaner hade hans insats varit ett viktigt inslag i svenskt allmängods. Hans ihärdiga upprepande av orden "vilken pärs, vilken pärs" under förlängningen mot Magdeburg innan stormen mynnade ut i de straffar på vilka Möllers fyra räddningar säkrade avancemanget får nu istället nöja sig med att vara ett bestående minne hos en mer begränsad skara ljusblå.
Ett genomgående inslag och förutom Wachenfeldts röst kanske det säkraste kännetecknet på att man lyssnade till bortamatch i Europa var mångfalden av störningar och tekniska problem som, särskilt under de tidiga åren, alltid innebar att stora delar av matcher fick ägnas åt musik från studion. Första halvlek mot Nentori Tirana bestod av ett enda långt lidande eftersom man svävade i fullkomlig ovisshet om det 0-0-resultat som mellan låtarna basunerades ut av Bertil Nilsson i studion verkligen härrörde från enstaka sekundkontakter med Wachenfeldt i Albanien eller om han sade 0-0 bara för att säga något. På en mycket bräcklig ledning och med täta avbrott förmedlades emellertid de tre mål i den andra halvleken som banade väg för en av de mest intetsägande matcherna någonsin på Stadion i returen. Mycket mer än en tredjedel av speltiden gick förstås inte fram.
Än mer pikanta var tilldragelserna i Lens för precis 20 år sedan. Uppenbarligen utan ackreditering på de för pressen avsedda utrymmena på läktaren inleddes referatet med fragment av kommentarer kombinerade med kaotiska ljud i bakgrunden. Wachenfeldt som inte var någon vän av livfull publik, i synnerhet inte då den befann sig i hans omedelbara närhet, förklarade sig försöka genomföra referatet på en helt vanlig läktare med en massa vilt skrikande fransmän runt omkring sig. En stunds lika trägna som misslyckade försök att överrösta eller skaka av sig publiken, som inte direkt lugnades av Lens tidiga ledningsmål, innebar att sändningen förbyttes i den sedvanliga musiken.
Men skam den som ger sig! Med ett enda mål för ögonen begav sig vår hjälte iväg för att finna det hjälpmedel med vilket de tokiga fransmännen kunde hållas borta. När han åter påbörjar rapporterna meddelas därför först de nyhetstörstande MFF:arna i Malmö med omnejd att det redskap utan vilket radiokommentatorn inte bör lämna hemmet, d.v.s. presenningen, har införskaffats. Alltjämt på allmänhetens läktare, men nu alltså förskansad under en presenning som hjälpligt höll måttet som ljudisolerande faktor, fullföljde han sändningen - inte helt utan avbrott men dock.
Fortsättning följer i del 2
