Helsingborg-Malmö 1-1
Trots en man mindre i andra halvlek lyckades Malmö repa mod och kvittera i en match som dominerades av hemmalaget Helsingborg, som börjar göra det till en ful ovana att skapa mycket chanser men göra få mål.
Stämningen var hög på Olympia, många hade sett fram emot returen på Skånederbyt med stor förväntan. På kortsidorna höll lagens klackar igång. Norra ståplats var Himmelsblå (åtminstone halva läktaren) och Södra ståplats ägdes av Kärnan. Rivaliteten var uppenbar och hela tiden försökte klackarna överrösta varandra.
När matchen sedan kom igång syntes det tydligt att det gällde mycket. Tempot var högt och närkamperna var minst sagt kompromisslösa. Här var det inte att tala om att inte gå in till 100% i en duell. Lagen turades om att ta initiativet under den första kvarten. Efter denna period av ställningskrig var det hemmalaget HIF som tog tag i taktpinnen. Och man gjorde det med eftertryck. Alvaro Santos var het och Rade Prica var om möjligt ännu hetare. Dessa två skapade stora problem för Malmös försvar, särskilt på högerkanten där Jimmy Tamandi hade enorma svårigheter att hänga med defensivt. Efter tjugo minuter hade tempot gått ner något och det var Helsingborg som förde spelet.
Hemmafansen fick jubla efter drygt tjugosex minuter, då Alvaro Santos blev frispelad. Ensam med Fedel gjorde han inget misstag, utan lyfte elegant bollen över den utrusande Malmö-keepern och såg sedan bollen gå stolpe in. Snyggt, välförtjänt och inte minst roligt för hemmapubliken. Målet var ytterligare tändvätska för hemmalaget som eldade på allt vad de hade. Ofta var man både etta, tvåa och trea på bollarna och MFF spelarna agerade stundtals statister. Prica, Santos, Andersson och Lindström var inte lätta att tas med och plöjde likt ett JAS-plan genom Malmös försvar som läckte oroväckande mycket på högerkanten. Inte heller Olof Persson gjorde karriärens bästa match. Egentligen var resten av halvleken en uppvisning i hur man missar målchanser av HIF, men det var ändå Malmö och Peter Ijeh som höll på att få sista ordet med ett friläge som Sven Andersson duktigt räddade.
Med ett-noll i paus såg det tryggt ut. I halvtid bytte Malmö in Joseph Elanga, som redan från början såg övertänd ut, möjligen frustrerad av att inte få spela från start (varför fick han inte det?). Han drog snabbt på sig en varning för en ful kapning av Micke Gustavsson, kom sedan fel in i några höjddueller, fick skäll av Jonnie Fedel för att han inte mötte en utspark från denne och avslutade sedan med att sätta dobbarna i benet på Micke Hansson. Tack och adjö för denna gång. Nu var det väl bara för HIF att promenera hem segern?
Icke! Malmö repade mod och lyckades på en kontring med att kvittera. Påpasslige och ständigt farlige Ijeh sköt ett distinkt skott som Sven Andersson inte lyckades få grepp om. Regnet öste ner, bollen var säkerligen ordentligt hal. Jublet hos MFF-support hade knappt några gränser, och stärkta av målet kom de himmelsblå tillbaka in i matchen. HIF-spelarna verkade konfunderade och det började slarvas en hel del. Samtidigt jobbade Malmöspelarna kopiöst för att inte ge HIF några gratisytor och lyckades ganska bra med detta. Tempot drogs ner och andra halvlek var inte speciellt sevärd. Spelet böljade ganska kraftigt fram och tillbaka under en längre tid för att HIF sedan mot slutet pressade på igen utan att kunna få till några avgörande lägen. Det närmaste man kom var en nick i ribban av inhoppande Björn Johansen. MFF satsade, helt riktigt, på kontringar och Erik Johansson hade ett hårt långskott som Sven fick göra en TV-räddning på. 1-1 var slutresultatet till glädje för de tillresta Malmöfansen och till förtret för den stora hemmapubliken. Publiksiffran var strax över femtontusen och hade säkerligen varit högre om det inte ösregnat.
Fotbollen är ganska logisk. Om man inte gör mål på sina chanser vinner man inte. Skottstatistiken landade på 26-11 i hemmalagets favör men detta hjälper inte om man inte får skotten i mål. Dessutom spelade Jonnie Fedel (för en gångs skull???) stabilt i Malmömålet. Det är ganska tydligt vilket av de två lagen som har det bästa grundspelet, men en kväll som den här hjälper det alltså inte.
Positivt för Malmö är den kämpainsats man gör i andra halvlek. Dessutom har man en av Allsvenskans absolut bästa mittbackar i Daniel Majstorovic. Han håller samman Malmös stundtals ganska läckande försvar på ett utmärkt sätt och vore en tillgång i vilket lag som helst! Jonnie Fedel var lugn och säker och stod för ett par bra räddningar. I första halvlek var Erik Johansson framfusig, för att sedan nästan totalt försvinna i andra. Peter Ijeh på topp är en stark forward, som tyvärr inte får tillräckligt med understöd från resten av laget. Det märktes att Nielsen och Skoog var borta. Negativt för Malmö är att man, trots allt, inte spelar speciellt bra fotboll.
För HIFs del är det positiva att man i första halvlek hittade tillbaka till sitt vägvinnande spel. Ola Nilsson är bäst i laget, och har sedan han varit petad tidigare i år, växt till en bjässe! Han är snabb, brytstark och dessutom väldigt stark i luftrummet. Christoffer Andersson var ettrig på sin vänsterbacksplats och gav inte anfallande Malmöspelare en lugn stund, samtidigt som ungtupparna Lindström och Prica också gjorde löftesrika insatser. Tyvärr för Pricas del försvinner han lite mycket ur matchbilden ibland.
Nu är guldstrid definitivt att glömma för HIF, som får rikta in sig på att ta en plats i Europa till nästa säsong. På tal om Europa är det endast tre dagar till första kvalmatchen i UEFA cupen, där MyPa från Finland står för motståndet.
