Jag tänker på…
Det snurrar alldeles för många tankar i huvudet i dessa dagar. Frågan är bara om det är hälsosamt eller ohälsosamt?
Jag tänker på vad som hände runt omkring Hammarby Fotboll innan "Bajens positiva spiral" började snurra åt rätt håll.
Jag tänker på varför man måste ner i skiten innan det vänder och man når toppen?
Jag tänker på att så här med facit i handen är hösten och vinterns fruktansvärda lidande värt denna säsongs ofantliga lycka.
Innan säsongen startade bestämde jag mig för att hålla inne med mina vanliga utspel om kommande tabellplaceringar, poängfördelningar och tippa matchresultat, med mera. Kort sagt. Jag skulle helt enkelt hålla en djäkligt låg profil. Negativa händelser runt omkring Hammarby Fotboll som bombarderat oss sedan förra hösten hade plockat ner kaxigheten på en väldigt ödmjuk nivå.
Jag tänker på höjningen av säsongskorten och allt som det förde med sig av protestmöten, demonstationer och tidningsskriverier. Parollen kom som ett brev på posten: ”Rädda Hammarby”.
Jag tänker på det öppna brevet från aktionsgruppen ”Rädda Hammarby” och de olika nätverken som verkade i bakgrunden.
Jag tänker på den oenighet som rådde i den gamla styrelsen och som sipprade ut likt unket vatten ur ett pastadurkslag.
Jag tänker på Göran Paulsson, Brytar Börje och hela den uppslitande ordförandestriden. Avhoppen, valberedningen, falangerna, utspelen och tidningsskriverierna.
Jag tänker på chocken som slog ner från ingenstans, som en malkula i huvudet på en flundra, när Hammarbys ekonomi presenterades på ett extramöte. Budget, skulder, elitlicens och än en gång tidningsskriverierna.
Jag tänker på årsmötet som dels slog nytt publikrekord, dels varade i evigheter och bland annat innehöll en motionen, som senare kom att antas. Den handlade om att ”Hammarby måste spela roligare fotboll”.
Jag tänker speciellt på de uppslitande scenerna efter omröstningen som fick avsluta en epok och inleda en annan, med efterföljande hejarramsorna från ett stort antal mötesdeltagare i församlingen.
Jag tänker på att under den här perioden så löstes Bogic och Dragan från sina kontrakt för X-antal miljoner. Pengar som skulle kunna ha använts så oändligt mycket bättre.
Det var mitt upp i allt det här som vårat lag inledde vinterträningen och även fick fortsätta resten av försäsongen under. Till den första träningsmatchen den 3 februari, mot Västerås, kände sig Söderst@dions redaktion sig manad att utlysa en "Solidaritetsdag med Hammarbys spelartrupp". Det var den kallaste fotbollsmatch jag någonsin sett och då pratar jag om temperaturen.
Jag tänker på alla så kallade experter och deras mörka profetior över hur Hammarbys allsvenska säsong skulle sluta.
Det är väldigt lätt att glömma under vilka premisser årets Hammarbylag har fått ladda upp och spelat under. Det som egentligen borde vara en moralsänkare av gigantiska mått, blev märkligt nog något helt tvärtom. Om inte annat så fick jag äran att bevittna det på nära håll under LaManga veckan. Det känner jag mig djupt privilegierad för.
Jag tänker med ett leende på samtalet mellan mig och Igor (AIK:are som jobbar för SvenskaFans) på planet hem från Spanien.
Jag tänker på AEG lite grann, inte mycket, men ibland.
Jag tänker på allt snack om att Hammarby fotboll spelat en medioker fotboll i år, där laget enbart haft tur. Det stämmer inte. Det vill jag bestämt hävda!
Jag tänker först och främst på det glimrande spel Hammarbys fotbollslag gjorde mot Örebro (2ggr.), Helsingborg (2 ggr.), Trelleborg (2 ggr), Halmstad (hemma), Göteborg (borta) Djurgården (andra matchen) och Malmö (hemma).
Det blir sammanlagt 10 strålande matcher som givit oss 24 poäng.
Jag tänker på det godkända spelet i matcherna mot Sundsvall, Örgryte, Häcken (2 ggr), Göteborg (hemma), Elfsborg (borta), AIK, Malmö (borta) och Halmstad (borta).
Det blir sammanlagt 9 hyfsade matcher som givit oss 14 poäng.
Jag tänker på att jag faktiskt enbart hittar fyra riktiga bottennapp den här säsongen och det är inte så illa pinkat. Jag trodde det skulle vara värre. Men jag har nog blivit desinformerad av massmedia. Det är de här matcherna det gäller. Norrköping (2 ggr.), Djurgården (första matchen) och Elfsborg (hemma).
Det blir 4 skitmatcher av tjugotre trots det gav de oss 7 pinnar.
Jag tänker på Djurgårdarnas frustration och har förvånansvärt lätt att, som man säger, ”gå en mil i deras skor”. Vilken vidrig avslutning på en match. Sundsvallsmatchen 2001 tycker jag kan likställas med vår Östermatch 1998. Årets Djurgården verkar dessutom ha drabbats av Hammarbys domarsyndrom från 1998.
Jag glömmer aldrig matchen mot Västra Frölunda när Jensas hästspark är på väg in i målet och Mikael Sandklef räddade med båda händerna på mållinjen. Solklar straff och utvisning trodde alla. Men domare Sten Johanzon märkte ingenting.
Jag tänker också på varför jag har börjat längta efter att matcherna ska vara slut redan innan de börjat.
Tre matcher kvar.
270 oliderliga minuter. - Hur många sekunder blir det? Det måste bli sextontusentvåhundra fasansfulla sekunderar.
Eller varför inte tänka positivt? Tre underbara matcher kvar. 270 fantastiska minuter. Sextontusentvåhundra exstatiska sekunder, av en magisk säsong.
Jag tänker avsluta här utan att ens ha berört tränarbråket, som startade i mitten på juli, mellan styrelsen och Cratz och det efterföljande massmediedrevet.
Jag tänker ofta på tankar jag egentligen inte borde tänka för att då bryts förtrollningen och därför tänker jag ännu mer på dem.
- Vad tänker du på?
Vi ses på Söderst@dion, men först Råsund@!