Lundqvists krönika: Nu är guldet mycket mycket avlägset
Så oerhört förvånande och pinsamt att då höra Millqvist i pausen. Ärlighet i fortsättningen tack, herr Millqvist.
Så här strax efter sista matchen innan VM-uppehållet skulle humöret vara på topp. AIK skulle ha bra tätkänning i Allsvenskan och vi skulle med lugna sinnen kunna luta oss tillbaka i TV-fåtöljerna och koncentrera oss på att njuta av sommarens fotbollsfest. Så blev det inte. Efter dagens förlust mot Malmö FF är känslan av frid och njutning väldigt långt borta. De frågetecken som formats under våren vägrar envist att räta ut sig utan trasslar istället ihop sig likt gordiska knutar.
Jag säger det nu så att det blir sagt. Det som många av oss inte velat tänka utan slagit bort som om det vore en irriterande fluga: Guldet är nu mycket mycket avlägset. Årets upplaga av AIK är helt enkelt inte tillräckligt bra. Vad som gör det hela så mycket obehagligare är sättet vi tvingas inse det på. Idag stod det klart och tydligt för de 18000 åskådarna att AIK förlorade mot ett bättre lag. Så var inte fallet mot Elfsborg och Norrköping men Malmö var bättre på i stort sett allt.
De hade ett välorganiserat försvarsspel dirigerat av planens gigant, Daniel Majstorovic. Jo, jag skrev i förra veckan att jag gärna sett honom i VM-truppen och jag finner idag ingen anledning att revidera den uppfattningen. Vidare vann MFF kampen om mittplanen där våra innerfältare ser alltför stabbiga och trögfotade ut. Deras kantspel var bättre, särskilt mot slutet då Ishi och Rubarth som vanligt kroknade ihop.
Framåt har vi Adde men ack så ensam han är och när han inte heller får vettiga bollar blir hans uppgift omöjlig. Malmö hade Peter Ijeh. Det är inte förvånande att han leder skytteligan. Snabb, oberäknelig och företagsam. Dessutom backas han upp föredömligt av Niklas Skoog. Mot det här laget visade AIK prov på i stort sett ett vapen – djupledsbollar på Andreas. En taktik som tidigt lästes av Malmö som sedan kunde kontrollera matchen.
AIK´s uppträdande i eget straffområde lämnar mycket i övrigt att önska. Malmös spelare fick alltför ofta stå alltför omarkerade och måtta nickar mot AIK-målet. När 0-1-målet föll borde beredskapen varit bättre, eftersom vårt försvar borde ha lärt sig då Ijeh minuterna innan nickat över helt omarkerad. Trots detta kunde Jörgen Ohlsson vinna luftduellen med AIK´arna och skalla in bollen. Vad gjorde Daniel Andersson? Varför kom han inte ut? Från min plats såg det ut som om hörnan inte var sådär jättebra slagen. Lite för nära mål faktiskt. Den borde definitivt ha varit Dannes för nedplockning.
Lite hopp föddes när Tamandi kvitterade även om Malmö behöll greppet halvleken ut. En välbehövlig paus kändes det som och nu fanns det möjlighet för lite aktiv coaching så att matchbilden kunde rättas till. Så oerhört förvånande och pinsamt att då höra Pär Millqvist i pausen. Mille påstod att han var nöjd med AIK´s sätt att genomföra halvleken. ”Vi har lyckats sätta Malmös backlinje under press”. Vem tror han att han lurar? Nej Mille, du hörde säkert publikens buande efter det uttalandet. Att säga så tyder på bristande respekt för publiken och dess fotbollskunnande. Ärlighet i fortsättningen tack, herr Millqvist.
Vad hände sedan med coachingen? AIK tog sig visserligen lite mer in i matchen i inledningen av andra men rätt snart såg det ut som i första. Ett AIK utan kreativitet och udd. De enda gånger det bränner till är när Adde får bollen men det räcker inte med en. Var är du, Alm? När Peter Ijeh sedan helt ren kunde nicka in segermålet kändes det långt ifrån ologiskt. Inte heller i jakten på kvittering lyckades AIK sätta någon större press på MFF.
Hur kan Peter Larsson låta det gå nittio minuter av det slag vi såg idag utan att genomföra ett enda byte??? Både Slavik och Hoch borde ha fått chansen ganska tidigt i andra halvlek. Man måste väl i alla fall försöka bryta mönstret när laget kör fast. På tal om mönster att bryta. Har vi ingen annan som kan slå hörnor? Hur många ska Ishi slå bort innan någon annan får chansen?
Idag var Gnagislandet öppet och medelåldern på läktarna var lägre än vanligt. Själv hade jag mina söner på åtta och fyra med mig. Det är alla de ungarna på södra som ska ses som framtidens hängivna supportrar, morgondagens fanatiska bortaresenärer, nästa generation debattörer på forumet. Ifall vi vill värna om den publika återväxten duger det inte att skrämma bort knattarna. Visst, jag sade att Malmö var det bättre laget och det är ju ingen skam att förlora mot bättre motstånd, men jag och många med mig vet att vi kan slå dem. Vi ska slå dem men då duger det inte att ge bort ytor i det egna straffområdet.