Valencia-Athletic och Yunus Musah
Så har Valencia spelat ännu en alldeles orimligt rimlig match, med alla de vanliga ovanligheterna.
Den började relativt öppet, med halvlägen för båda lagen – halvlägen som inget av lagen dock hade kvalitet nog att göra något vidare av. Med drygt halva första halvleken spelad fick Uros Racic till ett pressat skott som – rimligt nog – inte gick in. Det träffade däremot stolpen och på den följande returen lyckades Maxi Gomez fixa fram en lite ovanlig straff som Carlos Soler, som vanligt, förvaltade säkert.
1–0 till Valencia, och hemmalaget hade här satt sig i en förtjänstfull position i kampen om de så oerhört viktiga tre poängen som stod på spel. Därför var det lika väntat som frustrerande att det bara dröjde drygt en minut innan Jaume Domenech tvingades göra en kvalificerad räddning på Yuris volley efter att Valenciaförsvaret visat upp sin oförmåga att freda sitt straffområde ordentligt.
Ledningen höll sig dock in till pausvilan och man skulle kunna tänka sig att det var ett taggat och positivt lag med vinstkänning som skulle komma ut med geist och framåtanda till den andra halvleken! Då skulle man, som vanligt, såklart tänka fel. Athletic Club måste nästan ha blivit chockade själva över hur mycket de fick ta över matchen – och hur lite Valencia verkade vilja vara en del av den.
Den ena dåliga insatsen staplades på den andra. Yunus Musah (mer om honom senare) byttes ut tidigt i den andra halvleken men hade lika gärna kunnat bytas ut tidigt i den första, Daniel Wass gjorde (för ovanlighetens skull) ingen utan basksympatier glad och Uros Racic verkade vilja gottgöra Athletic för sin inblandning i 1–0-målet. Fast besluten om att bli gästernas bästa spelare samsades bolltapp med felpassningar innan han satte pricken över i:t genom att med en orimligt klumpig glidtackling ge bort en straff. 1-2 i 79:e och, i och med att Jason bytts in i den 71:a, var matchen här över (ja, det är klart att Valencia släppte in en kvittering redan efter 10 minuter i andra halvlek. Villalibre, 55’).
Men, på något nu ovanligt vanligt sätt, lyckades Valencia få med sig en poäng från matchen. Unai Simon, vanligtvis en väldigt bra målvakt, bestämde sig – på bästa Uros Racic-manér – att för ett ögonblick tillstå sina motståndare. Ett desperat inlägg i 83:e släpptes enkelt fram till en helt fristående Manu Vallejo som inte hade kunnat missa nicken om han så velat. Helt orimligt hur rimligt det ändå känns.
Trots att bägge lagen hade sina möjligheter under resterande matchen stod sig resultatet och Valencia har nu resultatraden 1-3-1 på sina fem senaste matcher. Rätt vanligt och, som det för ovanlighetens skull inte var att se hela Athletic-matchen, tråkigt.
Men så! Till det viktigaste. Till det som denna coronadrabbade säsong tycks ha flugit under radarn, trots att även det borde kunna klassas som en pandemi: Idén att Yunus Musah är en bra och bidragande spelare. Missförstå mig rätt nu, jag säger inte att han är en värde- eller talanglös spelare, inte alls! Men bra är han inte.
Vanligtvis skull jag inte påstå mig ha bättre koll än rutinerade La Liga-tränare, en helt samlad supporterskara eller USA:s fotbollsförbund (eller jo, faktiskt alltid bättre koll på fotboll än USA) – men nu rör det sig som sagt om en pandemi. En tankepåverkande sjukdom sprider sig uppenbarligen runt om i fotbollsvärlden och lämnar efter sig horder av drabbade med symtomet: att tycka att Yunus Musah är en bra Valenciaspelare.
I sin nuvarande takt kommer viruset snart att uppnå sitt mål – att konsensus ska uppstå kring att Yunus Musah är the second coming of Maradona. Jag själv tycks vara immun men det smärtar mig att se hur en efter en runt omkring mig faller offer för sjukdomen. Det får inte fortsätta såhär, fler oskyldiga ska inte drabbas. Jag lovar er, jag ska fixa ett vaccin.
