2021+2021 tecken om EM 2020: Donnarumma avgjorde en EM-final som om det är något han gör på jobbet varje dag

2021+2021 tecken om EM 2020: Donnarumma avgjorde en EM-final som om det är något han gör på jobbet varje dag

HJÄLP. Ungefär så kände jag när det här var över.

Allting på spel, ständiga oväntade vändningar (”plot twists”) och till sist ett brutalt och monumentalt slut. Så var 2021 års EM-final.

Det var inte tal om att känna sig in i matchen, för 1-0 kom efter två minuter, nästan som en övertydlig illustration av problemen med att försvara sig mot wingbackar med fyrbackslinje, som det pratats om genom hela turneringen. Finalens första anfall: Högerwingback (Kieran Trippier) till omarkerad vänsterwingback (Luke Shaw).

Där och då: Ett ostoppbart Wembley, ett berg att bestiga för Italien, i underläge mot den motståndare i turneringen som man allra minst skulle vilja hamna i underläge mot, förutom möjligen de själva.

I tjugo minuter höll sedan Jorginho i bollen i ofarliga ytor, gestikulerade och diskuterade med sina medspelare: ”Hur tusan ska vi dyrka upp det här ITALIENSKA catenaccio-låset som vi har emot oss?”, frågade han kanske. Mitt i detta kom avbrott för ständigt potentiellt farliga engelska omställningar. Sedan var Jorginho själv ute ur spelet med fotsmärtor under ett par minuter och det började kännas som Italiens senaste final (2012), där Giorgio Chiellini utgick skadad efter 19 minuter och Spanien vann med 4-0.

Men så småningom skulle italienarna börja trycka ned hemmalaget, skapa sprickor i den engelska självsäkerheten och det gick så långt att vi till slut fick 1-1 i minut 67, genom den enorme Bonucci. Han, som under hela den här italienska dominansperioden var så viktig med de vågliga passningarna genom Englands lagdelar, som signalerade obryddhet inför den extrema situationen. Det var helt enkelt en rätt målskytt.

Matchens bäste i det här skedet var dock Federico Chiesa, en urkraft som bara fortsatte att göra sådant som ingen annan italienare klarade av i den här finalen.

Sedan utgick han skadad när klockan passerat 80, matchen avbröts, rycktes sönder och när den kom igång igen var det redan förlängning.

Vid det här laget var mina stressnivåer i taket och det hela började kännas smått obehagligt.

Italien fortsatte att försöka men även om Federico Bernardeschi var överraskande bra var det tydligt att lagets bänk inte är särskilt djup. England tog över under sista förlängningskvarten och italienarna fick använda all disciplin för att inte fälla Raheem Sterling eller Bukayo Saka när de trippade runt i straffområdet.

Men så fick Gareth Southgate någon slags hjärnsläpp och gjorde sina sista, strafförberedande, byten när Italien skulle slå en hörna: Det brukar man väl ändå se som ett kardinalfel. Tänk om Chiellini stångat in 2-1 där, i 120:e. Han tog en risk.

Bytena skulle dock bli ödesdigra av helt andra skäl.

Straffsparkstävlingen inleddes. När Andrea Belotti missade med en ganska svag straff i andra omgången och Harry Maguire kryssbombade in 3-2 i kändes det åter som att det hela var över. Gareth Southgate, som sprängt barriär efter barriär med sitt landslag, skulle ta den första titeln sedan 1966 och göra det via en straffläggning.

En så stor förändring av sakernas tillstånd att det kändes som att allting i världen skulle bli annorlunda.

När straffinhopparen Marcus Rashford sedan skulle utföra vad som säkert var en väldigt inövad straffvariant trippade och fintade han så mycket att han till slut glömde bort vad jobbet var. Gianluigi Donnarumma stod kvar och observerade och väntade till Rashford sköt – och träffade stolpen.

Straffinhoppare nummer två, Jadon Sancho, missade Englands nästa straff och så hade allt kastats om igen. Matchboll Italien.

Den iskalle, galne, Jorginho, som nästan såg ut att brista ut i gapskratt under nationalsången fick chansen att avgöra EM-finalen. Spelaren som satt turneringens mest minnesvärda straff så långt, när han gjorde bort en viftande Unai Simon i semifinalen. Englands öde var beseglat.

Och naturligtvis missade även Jorginho. Så då var det kanske Englands kväll ändå?

Nej, det var ju inte det. Det var en straff kvar, slagen av den 19-årige Bukayo Saka. Gianluigi Donnarumma plockade den också, som om det här att avgöra EM-finaler är något man gör varje dag på jobbet. Han stod kvar efteråt, med stenansikte, och väntade på att lagkamraterna rusade ner honom i en guldhög. Kanske av respekt för Saka, kanske av ren chock inför den känslomässiga berg- och dalbana den här EM-finalen bjöd oss alla på.

Nu är den i alla fall över. Italien vann. Jag behöver sova.
 
* * * 
Läs även:
Spelschema för fotbolls-EM 
TV-tider för fotbolls-EM

* * * 
Alltid schyssta odds på EM hos Unibet. Åldersgräns 18 år | Regler och villkor gäller | stödlinjen.se | spelpaus.se | Spela ansvarsfullt.

Gustav Lundbladinfo@gustavlundblad.com2021-07-12 03:03:00
Author

Fler artiklar om EM 2020