Vad har hänt i Sheffield U?
En färsk krönika om vad som hänt med Sheffield United sedan sista matchen mot Crystal Palace i våras. Här ger Danny Hall sina åsikter och tankar om vad som krävs och vad vi har att vänta. Fritt översatt av Forte.
söndag den 30:e april är en dag som länge kommer att finnas i Sheffield United’s fans minne – och speciellt för mig då jag inte sett United vinna eller uppnå ett endaste dugg. Visserligen var jag på plats i Cardiff mot Wolves, såg semi-finalmatcherna mot Arsenal på Old Trafford och kunde även se de röd-vita bli utslagna av Liverpool på Anfield samma år. Efter att man missat förlorat dessa tre bataljer började jag lite smått inse att det kanske kan gå en hel livstid utan att min kära klubb vinner något. De två följande åren hamnade man slutade man på två deprimerande åttondeplatser och ’Warnock Out’ kunde höras allt oftare i United-kretsar.
Så hände något förra säsongen. Något klickade och man var bara utanför de två direktplatserna till Premier League en omgång utav 46.
I sista fighten hemma mot Crystal Palace var det fest innan, efter och under matchen - ja speciellt efter då kaptenen Chris Morgan fick ta emot publikens hyllningar samt lyfta silverbucklan efter att välförtjänt ha kommit tvåa efter suveräna Reading. Men då Derek Dooleys hyllningar tystnat, fyrverkeriresterna städats undan stängdes Bramall Lane i väntan på den nya säsongen, och genast började frågorna poppa upp.
Sheffield United har alltid haft sin beskärda del av optimistiska och pessimistiska fans, och uppflyttningen verkade pumpa in lite glädje hos de sistnämnda utan att de för den skull trodde att man skulle ha någon som helst chans att hänga kvar. Som mest kunde man kanske hoppas på att inte skämma ut sig som Sunderland gjorde ifjol. Radioprogrammen på BBC Sheffield mottog buntvis med samtal från personer som ansåg att de nyförvärv Warnock gjort i början av försäsongen var rena skämten – innan de ens rört bollen.
Personligen anser jag att vi har minst lika bra lag som Reading och förmodligen bättre och bredare än Watford. Vi har dessutom rekryterat ett par spelare av kvalité och vissa av de som är kvar från uppflyttningen kan faktiskt passa bättre i Premier League än the Championship. Spelare som Paul Ifill var hårt kritiserad ifjol men hans facit talar för sig själv – en duktig spelare som blir ännu bättre med lite självförtroende och med lite yta att göra det han är bra på, nämligen utmana.
Samma sak gäller för Michael Tonge som många trodde var på nedgång innan han ens nått sin ’peak’. Hans form på vårkanten var ruskig och han kan bli ett viktigt vapen för vårt ’surviving bid’.
Neil har en mixad kompott i sin lilla burk av nyförvärv då han värvat både rutinerat, gammalt och ungt. Christian Nadé är ett exempel på en ung, hungrig forward som anslutit från Troyes under sommaren. Craig Short lade skorna på hyllan efter att ha avslutat föregående säsong med uppflyttning, men då han såg Arsenals nya arena Emirates Stadium ville han göra en ny elitsatsning som 39-åring. Snacka om räv i dess rätta bemärkelse.
Mikele Leigertwood kom från Crystal Palace då han inte ville spela ytterligare en säsong utanför högstaligan. Han har alltid imponerat då jag sett honom och kommer med bra omdömen från Palace-fansen.
Nyförvärvet som verkligen imponerat mest på papperet är Claude Davis som varit extremt stabil i the Championship i ett par år och som dominerade i båda matcherna mot oss ifjol då han spelade för Preston.
Tyvärr skadade han sig nyligen och missar starten av säsongen vilket är ett litet avbräck för Warnock.
En som tydligen inte imponerat är Geoff Horsfield som kom för £1.25m från West Brom men som endast startade en match innan han nu i förra veckan skäppades iväg på lån till Leeds (matcher från start 1, mål – 1). Köpet av Horsfield är både klumpigt och märkligt då man först efter att ha rott avtalet i hamn med WBA insett att han inte behövst – vartefter det var försent att dra sig ur och ’Hästen’ kom till Bramall Lane som en något ’oönskad’ värvning för dryga 15 miljoner kronor…
Motsatt riktning ned för M1 har Rob Hulse åkt då han lämnade Elland Road för att testa spel i Premier League. I bilen tog han med sig Ian Bennett, som tidigare varit på lån hos United då Paddy Kenny varit skadad. Hulse blir Sheffield Uniteds dyraste anfallare genom tiderna då
Han kostade £2.2m att lösa – en summa som kan stiga till £3m beroende på hur det går för klubben och spelaren.
Att spendera £6.5m på Akinbiyi, Ifill, Webber, Horsfield och Hulse är väl ett litet bevis på det framåt-tänkande Sheffield United som gått framåt oerhört på alla fronter sedan Kevin McCabe tog över som ordförande. Dessutom ska Neil Warnock, ’gaffer’ sedan 1999 ha en hel del cred även om han gör en hel del märkliga utspel och taktiska missar om vartannat.
En mix av hungriga ynglingar och rutin är viktigt för alla lag, och faktiskt är det så att Sheffield United har en väl utvecklad ungdomsakademi som kostar £3m att driva varje år. Men då har man också tagit fram a-lagsspelare som Phil Jagielka, Michael Tonge och Nick Montgomery men även talanger som Jonathan Forte, Ian Ross, Stephen Quinn, Nicky Law, Billy Sharp och Kevan Hurst. Många av dessa har blivit utlånade till klubbar i lägre divisioner där de oftast gjort stor succé. Ett bra exempel på detta är Billy Sharp som såldes vidare till Scunthorpe inför förra säsongen och gjorde där 20+ mål under sin första säsong, och hann även med att bli utnämnd som en av de bästa unga spelarna utanför Premier League! Även om det svider att tappa en egen produkt lite då och då är det nödvändigt för att kunna ha en akademi som våran i drift.
Framtidsstjärnor i laget är, enligt min åsikt Ian Ross, Stephen Quinn och Nicky Law. Om någon av dem lyckas ta en plats i a-laget skulle det betyda mycket och kanske generera att flera ungdomsspelare ser att chansen finns.
Nycklarna till att stanna kvar i the Premiership den här första säsongen tror jag beror på vart man investerar pengarna i laget (back, mittfältare etc) och givetvis, vilka spelarna som kommer är. Vi har en väldigt bra laganda i Sheffield United och Neil Warnock är väl egentligen en mästare på att skapa en ’vi’-känsla. En känsla av samhörighet är också viktig, ända från styrelsen ned till fansen. Vi måste kämpa tillsammans för att uppnå vårt mål, och ALLA ska lämna Bramall Lane varje vecka med halsont efter att ha skrikit och sjungit konstant i 90 minuter.
Att se stjärnor som Michael Ballack, Andrej Shevchenko, Frank Lampard, Tomas Rosicky, John Terry och Ryan Giggs kommer att lyfta båda laget och publiken. Den heliga mattan på Beautidul Down Town Bramall Lane kommer även den att se fram emot den nya säsongen, precis som jag!
Up the Blades!
