Reserapport från London (del 2)
För första gången skulle jag få se Sheffield United spela live i PL. Två matcher skulle jag hinna med, en knapp förlust mot West Ham och en knapp seger mot Watford.
Efter två lugna men mycket trevliga dagar var det nu dags för resans andra match, Watford – Sheffield U på Vicaragde Road. Jag visste att Watford låg en bit utanför ”riktiga” London men inte så långt som kartorna visade. Utanför zon sju visade tunnelbanekartan. Jag köpte faktiskt bara en biljett till denna match då jag dels inte visste hur mycket Louise skulle uppskatta fotbollen och så ville jag uppleva att gå på en match själv.
Eftersom det blev så stressigt innan West Ham-matchen bestämde jag mig för att åka ut riktigt tidigt till Watford för att verkligen få uppleva stämningen innan en match. Jag satte mig på tunnelbanan vars slutdestination var Watford. Resan tog uppåt en timme och under hela resan såg jag inte en enda United eller Watford supporter. När jag gick av så kändes det som jag kommit helt fel, stationen låg i ett tillsynes lugnt villaområde och ingen tillstymmelse till arena så långt ögat kunde nå. Efter att ha virrat omkring ett tag lyckades jag tillslut hitta arenan, som måste vara Premier Leagues sunkigaste. Vid bortaläktaren fanns en pub. Tror den hette: ”The Red Lion” och jag tänkte att eftersom den låg så nära bortaläktaren måste den väl ändå vara öppen för bortasupportrarna? Icke, jag blev stoppad av en enorm dörrvakt som yttrande några ord på en för mig oförståelig dialekt. Jag trodde han skulle kolla i den påse jag hade med mig och visade upp den.
”No, no, your season ticket mate.. “
“But I don’t have a season ticket?” (Varför jag sade det vet jag fortfarande inte)
“Mate, this is a home pub. You better be off...”
Jag följde gatan Vicaragde Road och hittade en liten fish & chips shop där jag åt resans andra extremt flottiga måltid men gott var det. Jag vandrade runt i Watford och föga förvånade var det inte särskilt stort. Tillslut hittade jag rätt pub. Där såg jag äntligen rödvita tröjor. Jag beställde en öl och tänkte nu ska jag snacka med några riktiga Bladesupportrar.
”Is it all right if I sit with you?
“Yeah, where you from?
“I’m actually from Sweden.
“You too!?
Jag sneglade till höger och mycket riktigt satt Björn och hans kompis Johan som jag träffat en gång innan. Vi hade mycket trevligt och jag blev bjuden på många öl då jag inte tänkt på att kort sällan fungerar på vischan i England.
Jag hade fått en bra plats och nu började nervositeten infinna sig på riktigt. Att det var en otroligt viktig match för både lagen behöver knappast berättas. En vinst skulle betyda att det fanns hopp om att laget skulle spela i PL även nästa säsong.
Det var The Blades som dominerade även denna match på plan och läktare. Hemmapubliken försökte elda på sina spelare med:
”Yellow Army, Yellow Army”
Men det var också det enda som hördes från den relativt tysta publiken förutom när halvtidsresultaten från The Championship presenterades. Luton låg under och i Watford hatar man verkligen Luton. Det var ingen höjdarmatch men det var åtminstone United som var det bättre laget. Åtskilliga lägen missades och det verkade som det aldrig skulle bli mål. Den forne Watfordhjälten Webber som valde Watford före Nottingham för knappt tre år sedan var tillbaka men denna gång i ”fel” lag. När Webber närmade sig oss sjöngs det ljudligt:
”Super, super Dan, super, super Dan, super, super Dan, super Danny Webber”
Det skulle vänta ända till den 89:e minuten innan nollan spräcktes och självklart blev det Danny Webber som gjorde målet. Målet var mycket kontroversiellt då Webber ganska tydligt stod offside när frisparken slogs. Men med tanke på alla domslut som gått emot United kändes det som det kvittade och läktaren fullkomligt exploderade när målet kom. Underbar upplevelse, nu fick jag uppleva min första seger på bortaplan med United. Jag hoppas det blir fler.
UP THE BLADES!
