En helg i bottenstridens tecken
Helgen 18-19 april följde jag två mycket viktiga matcher sett ur bottenträskets perspektiv, Pompey – Bolton på lördagen och sedan Tottenham – Newcastle på söndagen.
Jag valde att utnyttja ett presentkort som jag vunnit via Svenska Fans och Partybets. Presentkortet (från LA Travel) räckte till flyg, hotell och biljett till White Hart Lane. Biljetten till Fratton Park fixades via Joakim på skandinaviska supporterklubben. Medlemskap rekommenderas varmt och kostar endast 50 norska kronor per år (venneravpompey.com).
Jag ”bjöd” med mig min far på resan, men för honom dög det inte med Premier League fotboll utan han skulle istället besöka Selhurst Park för att se Crystal Palace ta sig an hans favoritlag Derby County.
Som vanligt så var det Skavsta Airport och lågprisflyget Ryanair som gällde, miljömedveten som man är. Vi kom fram till ett mycket kyligt London på fredag förmiddag. Efter ett par timmars gång så var det dags för en bit mat, valet gick till närmaste pub och det blev ” Beer and Burger” för endast fem pund. Torrare och tristare hamburgare har jag nog aldrig skådat men jag insåg snabbt att jag endast hade min snålhet att skylla för det. Ölen smakade däremot mycket bra. Efter att vi hittat hotellet vid Russell Square så ville jag fixa tågbiljetter till Portsmouth så man hade allt klart inför lördagen. Vi tog oss till Waterloo Station och jag fixade tur och retur biljetter till Portsmouth för runt 25 pund. Efter det avslutade vi kvällen på den mysigt ruffiga puben Hole in a Wall precis utanför Waterloo Station.
Lördagen började med frukost i den gigantiska hotellmatsalen, jag har ingen aning om hur många gäster som bodde där men det fanns 1400 rum, så mycket folk var det nog. Efter den minst sagt kaosartade frukostupplevelsen så var det dags för oss att skiljas åt för dagen. Jag tog mig återigen till Waterloo för att då hoppa på ett South West Train till Portsmouth, tågen går väldigt ofta så man behöver inte passa några tider.
Jag var framme vid halvett tiden efter den drygt två timmar långa tågresan och klev av vid stationen Fratton som ligger vid arenaområdet. Första anhalten blev förstås klubbshopen där det alltid är lika kul att se sig omkring, årets bortaställ och en halsduk inhandlades. Nästa stop blev puben Smiffys som inte direkt fått någon ansiktslyftning sen senast, men ölen var god och det dög bra för mig. Sedan var det dags att kliva in på arenan, insupa atmosfären och kolla in uppvärmningen. Jag hade fått en mycket fin plats på North Stand inklämd mellan två gubbar som tillbringat många timmar på Fratton Park.
Matchen var spänd och det märktes på både spelare och publik att det stod mycket på spel. Pompey dominerade stort utan resultat, närmast var Glen Johnson. 0-0 stod sig halvleken ut och missnöjet och oron var stor i publiken, det märktes i kön till pissoaren. Ett tag trodde jag nästan att jag var på idrottsparken i Norrköping, så mycket gnälldes det. Pompey skulle ändå gå vinnande ur striden trots en jämnare andra halvlek. 1-0 blev slutresultatet efter att inhoppande Nadir Belhadj skruvat in bollen direkt från hörna, det blev dock Kanu som tilldelades målet. Lättnaden var stor på Fratton Park.
Väl framme i London igen så mötte jag upp min far som precis sett sitt Derby County förlora med 1-0 mot Crystal Palace. Resten av kvällen spenderades på en pub där vi pratade om dagens upplevelser.
Söndagens mål var att ta sig till White Hart Lane, jag hade varit där en gång tidigare så jag visste hur jag skulle ta mig till väga. Jag tog tunnelbanan från Russel Square till Kings Cross, problemet var bara att Victoria line som jag tänkt åka med till Seven Sisters var under service. Som tur var så gick det ersättningsbussar så det var inget problem, för säkerhets skull så tog jag följe med två äldre herrar som var mycket trevliga.
Väl framme vid Seven Sisters så är det en bit att promenera tills man är framme vid arenan. Efter en halvhjärtad titt i klubbshopen så hittade jag istället ett trevligt marknadsstånd med mängder av pins. Han hade verkligen allt, det slutade med att jag drunknade i utbudet och inte köpte något alls. Jag tröttnade på att glida omkring runt arenan och valde istället för att gå in och kolla uppvärmning och läsa matchprogram. Jag fick plats högst upp på South Stand.
Matchen dominerades av hemmalaget och de tog också ledningen i första halvlek genom Darren Bent. Newcastle försökte desperat men kom aldrig till några farligheter. Jag satt ganska nära Newcastlesupportrarna och kunde inte låta bli att känna medlidande med dem. Matchen slutade 1-0 till Spurs vilket var helt lysande för Pompeys kamp för överlevnad i Premier League.
Matchen var egentligen ganska händelsefattig och trist. Det jag minns mest från matchen var en incident som skedde mitt i den första halvleken. Jag satt som sagt högst upp på South Stand då jag utan förvarning blir tillsagd av vakten att det är någon som vill växla några ord med mig. Jag följde med honom likt en utkastad huligan. Väl nere så står en dam iklädd Spurs kavaj som tog mina uppgifter och frågade dessutom ut mig om varför jag besökt matchen och vad jag betalat för biljetten. Efter en stund så sa hon att jag kunde vara lugn och att jag inte gjort något fel. Jag gick sedan skakig upp och satte mig, mina grannar var frågande när jag kom tillbaka.
Sedan återstod bara att ta Stansted Express ut till flygplatsen och försöka fördriva tiden i väntan på morgonflyget. Jag kunde sammanfatta helgen med att resultaten helt gått Pompeys väg och ett stort kliv mot nytt kontrakt togs.
