En historia om tre självmål och ett tåg som går imorgon
Något oväntat hände i lördags. Vi såg ett resultat som var rättvist. Vi såg Portsmouth göra mål. Dessvärre i fel bur med följd att det blev storstryk på Old Trafford. Nu väntar en serie måstematcher som avgör ifall Portsmouth har chansen att hänga kvar.
Jag gav inte Portsmouth mycket chans mot United i min införrapport och mina farhågor besannades. Laget räcker inte till mot de bättre lagen när de spelar i närheten av sin maxkapacitet. Särskilt tufft blev det då Grant valde att lufta några reserver istället för de ordinarie reserverna. Webber, Hughes och Vanden Borre fick chansen från start tillsammans med nye Ricardo Rocha.
Och Portsmouth gjorde det bra inledningsvis. Så bra att det dröjde hela 40 minuter innan United spräckte nollan. Därefter gick det inte lika bra. Visserligen ska det sägas att två självmål var mycket oflyt. Vanden Borre styrde ett inlägg stolpe in via James hand och Hughes styrning på ett långskott gav bollen en hög bana så att den gick in via ribban. Wilsons självmål, däremot, var inte otur. Ett perfekt och distinkt avslut i nättaket som självaste Piquionne hade blivit avundsjuk för.
Jag nöjer mig där. Det finns en bättre balanserad och mer utförlig rapport på Uniteds sida. Den här matchen vill vi bara glömma bort. Kanske kan det gå att gå vidare. Kanske kan segrarna börja trilla in mot sämre motstånd. Kanske kan det vända i morgondagens hemmamatch mot Sunderland.
För det är då tåget går på riktigt. 1998 och 2006 hoppade man på det i sista stund. 2010 kan det ske igen, även om jag inte tror på det. Visst finns det fler dåliga lag i tabellens nedre regioner, och Portsmouth har spelat bra, men jag har ändå svårt att se laget vinna matcher. 1998 och 2006 var känslan likadan, men inte kan väl historien upprepa sig en tredje gång? Inte kan väl Portsmouth resa sig på elva, få domaren att räkna tillbaka två, ställa sig upp igen och börja vinna varannan match?
Men under 90 minuter plus tillägg från förhoppningsvis vänlige Friend kommer vi som är på plats att tro på att det är möjligt. Vi kommer också tro på att den där winding up-ordern skjuts upp tillräckligt länge för att klubben ska undvika administration, och vi kommer att tro på att det sedvanliga högljudda stödet kommer locka köpare att investera i klubben.
Och skulle det inte ske kommer vi med stor säkerhet att skriva om AFC Pompey i Zamaretto Southern League istället. Portsmouth Football Club kanske försvinner, men dess själ kommer aldrig att göra det. Den lever kvar hos oss fans.
