Pompey 1 - 1 Sunderland
En galen match utspelades på tisdagskvällen mellan Pompey och Sunderland. Portsmouth tappade två mycket välförtjänta och nödvändiga poäng, men vann fansens hjärtan.
Följande matchrapport baseras på upplevelser från Fratton End och tv-bilder.
Portsmouth inledde matchen rätt så bra och såg ut att ha kontroll över händelserna när en boll damp ner framför en för tillfället oorganiserad backlinje. Bent och Jones samarbetade så att den förstnämnde hamnade i ett friläge. Rocha jagade Bent som gick omkull och Friend dömde straff och utvisning på... Yebda. Yebda, som inte alls var i närheten av händelsen, vägrade av förklarliga skäl gå av planen. Inte heller Rocha var speciellt sugen, de 25 första tv-repriserna föreslog att det var Bent som hade fällt sig själv, men han erkände till slut sitt brott och därmed fick rätt man lämna banan.
Visst var det så att Rocha snuddade Bents ben mycket lätt. Den 26:e reprisen visade det. Problemen kring detta är att det var mycket märkligt att Friend såg denna minimala (och då menar jag minimala) kontakt när han inte såg någon kontakt i Sunderlands straffområde på hela matchen, att Bent faktiskt kunde snubbla av denna minimala kontakt och att det kunde vara en målchans då spelaren innan förseelsen fått bollen så långt ifrån sig att han omöjligen kunnat hinna upp den.
Men Friend var säker på att han var osäker så när bollen väl låg på straffpunkten var det ju synd att inte han själv stegade fram då han antagligen hade missat. Bent hade andra tankar. Hårt, lågt, stolpe in och 0-1. Here we go again.
Portsmouth hade kunnat lägga sig ner och dö, men det gjorde man inte. Fratton Faithful hade kunnat ge upp, men det gjorde man inte. Avram Grant borde ha lämnat skutan för länge sedan, och den här gången kunde han lika gärna gjort en Fenwick och sticka mitt under match, men det gjorde han inte. Istället visade spelare, ledare och fans ett hjärta som slog starkare än någonsin, för staden Portsmouth och för klubben Portsmouth FC.
Visst hade Sunderland sina chanser, men resten av halvleken tillhörde Portsmouth. Piquionne nickade fram Dindane som vände och sköt från nära håll, men Gordon räddade med benet. Diop sköt i gaveln och O'Haras skott smet utanför. Dindane revs sedan omkull i straffområdet utan åtgärd. Även om han halkade till lite grann var det ojusteheten från försvararen som definitivt hindrade honom från en målchans. Ergo: straff.
I halvtid var den vanligtvis så sansade Grant vansinning. Han konfronterade Friend på planen och fick ett enormt bifall från oss på Fratton End. Med det riskerade han en avstängning, men det borde Friend också göra. Hans första halvlek var en katastrof.
Ett par minuter in på andra halvlek började Friend kompensera en aning. Cattermole fick en billig varning, men sedan var det slut på kompenserandet ett tag. Piquionne fälldes i straffområdet och med Dindane-situationen i åtanke borde det nu ha blivit åtminstone en straff. Bollen studsade ut mot Basinas, men jordfräsen Cattermole var där igen och den här gången fanns det inget som kunde hindra Friend från att visa upp det gula kortet. Tio mot tio igen och hopp om kanske inte livet men åtminstone poäng.
Sunderland stack fortfarande upp och hade två gyllene lägen att avgöra. Först kom Bent igenom, men James gjorde sig stor och styrde undan skottet till hörna. På den hörnan fick Kilgallon fin träff, men stolpen räddade Portsmouth den gången. Det var den skyldig oss, milt uttryckt, efter alla träträffar de senaste året.
Portsmouth radade upp målchanser i slutet. Dindane, Piquionne och O'Hara gick på avslut, men skärpan fanns inte riktigt där. Man fick ytterligare hjälp av Sunderland då inbytte Meyler gjorde en idiotsatsning på Finnan. Med armbågen först gick han fegt och fult in i en nickduell och Friend hade inget val. Det röda kortet var solklart och nu skulle Portsmouth få chansen att spela tio mot nio.
Och i den 95:e minuten kom det förlösande målet. O'Haras perfekta inlägg nickades in av Dindane ur minimal vinkel. Portsmouth hade gjort det igen. Ytterligare en gång hade man kommit tillbaka från underläge och tagit poäng med ett sent mål. Trots att en poäng var på tok för lite, både sett till matchbilden och sett till vad som krävdes, var spelare och publik i extas.
Efter matchen fick spelarna stående ovationer. Vi stod kvar på Fratton End och sjöng ett bra tag efter slutsignalen och var oerhört stolta över vårt lag. Det ger inte hopp om nytt kontrakt, men det ger oss något som ingen kan ta ifrån oss. Det finns ett hjärta och en själ i det mesta som har med klubben att göra (ägarna är undantaget) som är så mycket större än Premier League. Det hjärtat och den själen kommer att leva vidare oavsett vad som händer om en vecka.
Pompey: James (k) - Finnan (Webber 89), Ben Haim, Wilson, Rocha (utv 9) - Diop (Kanu 76), Basinas, O’Hara, Yebda (Belhadj 78) - Dindane, Piquionne
Mål: Dindane 90
Röda Kort: Rocha
Varningar: Finnan, Dindane, Ben Haim
Kvar på bänken: Ashdown, Hughes, Mullins, Owusu-Abeyie
Sunderland: Gordon - Hutton, Turner, Kilgallon, McCartney - Malbranque (Zenden 45), Cattermole (utv 54), Cana (k), Reid (Meyler 85, utv 88) - Jones, Bent (Bardsley 90)
Mål: Bent (str) 12
Röda Kort: Cattermole (två gula kort), Meyler
Kvar på bänken: Carson, Da Silva, Liddle, Benjani
Domare: Kevin Friend
Publik: 16242
