- -
Portsmouth 3 - 2 Hull
Utdömda och nedflyttade, men inte utslagna. Portsmouth visade återigen att det finns kämpaanda kvar med en imponerande vändning mot ett Hull som behövde poängen bättre.
Man skulle kunna tro att poängavdraget skulle funka som en effektiv motivationsdödare hos spelarna. Särskilt som Avram Grant halvhotat med att ställa upp med försvagat lag i vissa matcher. Och tittade man på resultattavlan kunde man tro att motivationsdödaren hade slagit till. Åtminstone under ett par minuter i första halvlek och sedan under en kvart i den andra. Men Portsmouth kom tillbaka för andra gången och kunde även få in ett segermål, ett mål som kan visa sig vara förödande för Hulls chanser att klara sig kvar.
Okej, innan jag målar upp denna seger som fantastisk givet Portsmouths förutsättningar ska vi dra lite förutsättningar för motståndarlaget också. Hull sjönk som en sten genom serien ifjol och klarade kontraktet precis tack vare andra resultat. Den här säsongen har man skrapat ihop en del poäng hemma och det är därför man har chansen att klara sig kvar, inte tack vare sitt bortaspel. Där hade det inte blivit mycket utdelning.
Men det såg ut att bli så den här gången. Vennegoor of Hesselink var millimetrar från att ge gästerna ledningen med en vass nick som retligt nog träffade stolpen och gick precis förbi en Hullspelare som såg ut att vara Fagan. Portsmouth hade en frispark av Wilson som gick tätt utanför och sedan ett stenhårt skott av Belhadj som gick tätt över. Hemmalaget hade en del lägen, men hade svårt att få till sista passet och så många chanser som borde kunnat skapas skapades egentligen inte.
Istället var det Hull som tog ledningen med ett minst sagt onödigt mål. Bollen hamnade hos Fagan efter en hörna och denne försökte sig på något som liknade ett skott. Bollen rullade som en långsam flipperkula mellan försvarsben, träffade Folan och gick in. Folans första mål på mycket länge, men knappast något han var medveten om. Here we go again tänkte man ytterligare en gång på Fratton Park.
Smith fick ett gyllene läge att kvittera på O'Haras fina passning, men istället för att dra till direkt tog han emot bollen och gav Dawson chansen att blockera skottet. Men på en hörna strax efter revanscherade han sig genom att från nära håll styra in Hreidarssons nick. Detta var Smiths första mål för Portsmouth.
Grant ersatte Mokoena med Kanu för att få lite mer tyngd framåt i början av andra halvlek. Det gav Portsmouth lite mer udd också och efter dryga kvarten borde man tagit ledningen genom Smith, men denne sköt över. Och så helt plötsligt kom en attack från Hull. Domaren Dowd var i vägen för Portsmouths försök till att få undan bollen och Garcia frispelade Folan som den här gången visste precis vad han gjorde. Ett lågt skott utom räckhåll för James och helt plötsligt var Hull på väg mot en sällsynt bortaseger.
Fratton Faithful vägrade att ge upp. Fansen ska ha all heder av sin insats och jag vet av egen erfarenhet att man inte kan stå på Fratton End och hålla tyst när så många visar så mycket passion för Portsmouth FC. Men nu verkade laget slaget ännu en gång även om Webber blixtrade till med ett vasst volleyskott.
Klockan tickade upp mot 90 och Portsmouth hade fortfarande inte skapat mer än en kvitteringschans när O'Hara snodde en indirekt frispark från Wilson. O'Hara, som varit lite ojämn med sina fasta situationer, satte bollen hårt i vänstra krysset och kvitteringen var ett faktum. Hemmafansen jublade som om det var ett mål som betydde skillnaden mellan Premier League och Football League, men det var inte färdigt där, för direkt efter avspark satte Belhadj fart på vänsterkanten. Han fick bollen för långt ifrån sig, men vann den tillbaka efter en slapp passning av Garcia. Belhadj fortsatte ner mot kortlinjen och spelade snett inåt bakåt till King Kanu som bredsidade in 3-2. På en minut hade Portsmouth vänt underläge till seger. Om nu ändå laget ska åka ur ska det inte vara på grund av resultaten på planen.
Det finns fortfarande en stor stolthet hos spelare, ledare och fans.
