- -
Everton 1 - 0 Portsmouth
Säsongens sista match slutade som säsongens första, med en 1-0-förlust.
Pompeys sju säsonger långa Premier League-sejour slutade på ett för säsongen symptomatiskt sätt. Först fick man ett korrekt mål bortdömt, sedan förlorade man med matchens sista spark. Om tur och otur jämnar ut sig över tid måste detta innebära att klubben haft mycket tur före den här säsongen, eller mer sannolikt att det finns en del att bli kompenserad för framöver. Det är naturligtvis inte så. Det har varit en freaksäsong där spelarna egentligen överträffat sig själva, men där resultaten inte speglat insatserna.
Okej, i FA-cupen kan jag erkänna att laget haft flyt. Jag tänker på Dawsons halkning som ledde fram till 1-0 mot Tottenham, den bortdömda kvitteringen och den billiga matchavgörande straffen i samma match. Och så får vi skänka en tacksamhetens tanke till Coventry som hade den goda smaken att självmåla in 1-1 i returens absoluta slutskede.
En annan sak som var symptomatiskt för den här säsongen var de medresta fansen. De brydde sig inte ett skit om den tråkiga matchen, nedflyttningen och oflyt. Som vanligt skapade de en fin atmosfär. Stoltheten finns kvar hos oss och kanske är den starkare än någonsin idag.
Grant gjorde förändringar och jag misstänker att det fanns en klar finaltanke bakom dessa. Backlinjen mot Everton lär få chansen mot Chelsea. Det är det som är det viktiga. En samspelt backlinje ligger bakom många framgångar. In kom Rocha, Mullins, Bouba Diop, Wilson och Ashdown. Den senare kommer dock inte spela final.
James, Hughes, Sowah, Brown och Dindane var frånvarande med småskador, men samtliga är aktuella för spel på lördag. I Everton fanns ex-Pompeyspelaren Distin som kan förlåtas för att lämna det sjunkande skeppet, särskilt då han kom fram till hemmafansen efter matchen i höstas och gjorde ursäktande gester. Att han förbisetts av Frankrikes förbundskapten är i varje fall inte Portsmouths fel.
Saha kom närmast för hemmalaget inledningsvis med en nick tätt över. För Portsmouth kom Piquionne nära då han inte lyckades förvalta ett friläge. Rodwell sköt sedan utanför, men annars hände det inte så mycket. Portsmouth inriktade sig på försvarsspel och försvarade sig väl och tappert den första halvleken.
Och så skulle det fortsätta i den andra. O’Hara kom in istället för Wilson för att känna lite på hur hans skadade rygg (stressfraktur) skulle klara matchsituation. En O’Hara är ett absolut nödvändigt inslag i lördagens elva om Portsmouth ska ha någon chans att skapa vettiga målchanser.
Det var mer Everton i den andra halvleken. Finnan blockerade Pienaar i ett bra läge, men sedan var det Portsmouth som tog ledningen i matchen. Vanden Borre slog in bollen i mål efter fint arbete av Piquionne och det var inte offside eftersom Distin stod på linjen. Av underlig anledning vinkades dock målet bort och jag kan bara komma på dessa möjligheter:
- Linjemannen bestämde sig för att försvarare täcks in av inverka på spelet-regeln och eftersom Distin inte var på bollen kan han inte ha inverkat på spelet.
- Linjemannen förväxlade målvinkning med offsidevinkning. Att det inte finns någon målvinkning (om det inte är för att uppmärksamma domaren på att en boll knappt krupit över mållinjen) försvårar förstås för honom.
- Linjemannen kan ha sett en Portsmouthspelare bakom mållinjen, eller något som liknade en Portsmouthspelare. Kanske en uppblåsbar rullskridsko eller en rocka eller något (om ni inte är Saintsfans ska ni veta att det där sista är skitroligt).
Matchen fortgick och O’Hara sköt tätt utanför efter Ben Haims inhopp. Sedan fick Mullins undan Sahas hörnnick på mållinjen. Det såg ut som att Evertons press för ett segermål skulle bli fruktlös.
Men med säsongens sista spark satte Bilyaletdinov 1-0 I krysset med ett fantastiskt distansskott. Portsmouth lämnar därmed en skitliga fylld av pengar, skumma ägare, ojämna domare, trist publik, Wayne Bridge, Everton (som så många gånger tråkat ut oss med 1-0-segrar) och främlingslegioner med en smäll.
Farväl Premier League, vi kommer inte sakna er.
