Chelsea 1 - 0 Portsmouth
Chelsea tog hem en rättvis seger som satt hårt åt. Tankarna går till Kevin-Prince Boatengs missade straffspark som kunde ha gett Portsmouth en orättvis seger, men trots allt flyt från den första halvleken räckte det inte ända fram.
FA-cupfinal 2010. En sista stund i rampljuset för Portsmouth innan obskyriteten i Championship, League One och, om det vill sig riktigt illa, även League Two tar vid. Framtiden ser blek ut för klubben i skrivande stund. Rob Lloyds konsortium tvekar. Inget händer med nytt ägarskap och kanske är det lika bra det. Portsmouth kan kanske börja om från noll. Kanske kan klubben börja anpassa utgifter efter inkomster. Som ni märker blir detta inte någon regelrätt matchrapport. För en sådan, läs den utmärkta rapporten av Mikael Hermansson på Chelseas redaktion.
En sista chans att synas på den stora scenen alltså. Och som klubben tog chansen! Fansen visade sig från sin bästa sida. 30000 Portsmouth-fans som unisont vrålade ut sitt “Play up Pompey, Pompey play up”. Fler än vad som går in på Fratton Park. Betydligt mer röststarkt än supportrarna på andra sidan. Efter 15 minuter hördes Chelseas fans och svaret blev ett ironiskt jubel från Fratton Faithful.
Svaret på planen var formidabelt. Michael Brown spelade på gränsen till kort hela tiden, mycket beroende på att Chris Foy lät spelet flyta lite väl mycket. Jamie O’Hara slapp undan en klar varning och när Boateng körde över en irriterande tysk diva med en ful tackling hade Foy satt en nivå där ett rött kort inte kunde motiveras, även om tacklingen var värd det.
För en lysande insats stod den i höstas så kritiserade Aaron Mokoena. På linnet under matchtröjan hade han trycket ”Thank you Pompey!”. Ett flertal sista sekunden-tacklingar och blockeringar räddade Portsmouth kvar i matchen när inte virket gjorde det. Men det var inte bara försvarsspelet som var bra i Portsmouth. Framåt fanns det matchen igenom ett hot. Aruna Dindane var konstant giftig när han fick bollen och i slutändan var laget bara en straffspark från att ta en osannolik ledning.
Men Portsmouth anno 2010 har inga bra straffskyttar. Yakubu är borta, Unsworth är borta, Taylor är borta, Hreidarsson är borta, McLoughlin kommenterar i radio. Bland spelarna på planen har vi noterat straffmissar av O’Hara, Dindane och Boateng. Andra alternativ saknades. Piquionne? Nej. Bouba Diop? Nej, inte ett enda mål på tre säsonger för Portsmouth trots många bra lägen. Finnan kanske? Eller Brown? Nej, nog var det rätt att skicka fram Boateng trots allt, men känslan fanns där att han skulle missa. Trots att det så långt var Portsmouths dag.
Där svängde pendeln över till Chelsea igen, när Boatengs felträff räddades av Cech. Och minuten senare fick Chelsea en frispark i ett alldeles för bra läge för Didier Drogba.
Han är ett monster den där Drogba. Hans frispark i första halvlek var värd ett bättre öde, men en fantastisk räddning av David James, som åter visade sin bästa sida i en stor match, räddade Portsmouth den gången. Men Drogba skulle få sin hjälteroll till slut och det med ett fantastiskt stycke teknik. Som han tog ansatsen och genomförde benpendlingen är det mycket svårt att få bollen dit han fick den. Jag har sett Afonso Alves skjuta sådana frisparkar och visst finns det fler som kan, men det är stycke i den högre skolan. Och den här dagen var det något sådant som skulle krävas för att överlista James. Stolpe in och en rättvis ledning för Chelsea, men just då kändes det otroligt grymt. Det var inte längre Portsmouths dag.
Sällan har det skådats stoltare förlorare. Visst såg man besvikelsen i deras ansikten, men också leenden. Chelsea har bland annat sparkat in sju bollar på Aston Villa, men bara en på Portsmouth denna gång. Bara att ha tagit sig till finalen är en seger i sig, och det vet spelarna och fansen. Kanske förtjänade laget den tur man hade i den första halvleken för allt uppoffrande slit, men att Chelsea förtjänade segern i slutändan är odiskutabelt. När matchen var slut var det åter Portsmouths fans som sjöng mest och högst. Kanske var Chelseas fans mer stumma av lättnad, eller kanske var det så illa att de var stumma av mättnad. Om det skulle råka finnas en underton i denna text som säger att det känns mer genuint att hålla på Portsmouth än Chelsea i dessa tider tänker jag inte be om ursäkt för det. Visst kan man vara lika äkta supporter oavsett, men det är först i tunga tider som man vet säkert. Det är först då lojaliteten prövas.
Our spirit can never be broken.
Så nu går vi vidare. Neråt i seriesystemet. Kanske i konkurs och omstart i Zambrotta-ligan (eller vad den nu heter). Men stoltheten och hjärtat för klubben kommer vi ha kvar. Vi överger inte vårt Portsmouth även om vi kommer att sakna rampljuset. Och så länge som stoltheten och hjärtat finns kvar finns det alltid chansen till ett återseende.
Det är en omstart och jag gillar det.
