Nedflyttade efter sju säsonger, men vi är stoltare än någonsin
Portsmouth åkte ur Premier League, men i motgång visar sig de starkaste passionerna för en klubb. Under våren har lojaliteten prövats till det yttersta, men den finns trots allt kvar. Passionen, lojaliteten och stoltheten verkar vara större än någonsin.
När Chris Foy blåste av FA-cupfinalen markerade han slutet på en era för Portsmouth. Sju säsonger i Premier League var över, och slutet utspelade sig på den heligaste av fotbollsplatser. På Wembley. Nu blir det nedflyttning till Coca Cola Championship, utrensning av spelare, värvningar av typen vi-tar-vad-vi-får-och-vad-vi-har-råd-med och anställning av en oprövad manager. På något vis tycker jag att det här är jäkligt spännande tider. Precis som sommaren för sju år sedan. En förändring på gång, en klubb som anpassar sig till en ny situation. Till en helt ny värld.
På den tiden hade jag min egen Portsmouth-hemsida, men i och med uppflyttningen fick vi se till att den här sidan kom till. Portsmouth på Svenska Fans kändes som en stor grej då. 22 år gammal och student som jag var på den tiden hade jag fortfarande bara sett Portsmouth på tv. Jag hade precis fått hem mina första Portsmouth-souvenirer och kände mig rätt så ensam. Ensam men stolt.
De fanns ju därute, mina fellow Pompey-fans. Sedan dess har jag kommit i kontakt med andra svenska fans, med danska och norska fans och besökt England ett antal gånger. Jag har fått vara med på Figges fina bröllop, besökt Fratton Park med Robert och sedan med Mange och norrmännen. Jag har blivit guidad i Fratton Parks innandömen och fotat Niko Kranjcars skor. Jag har stått på Fratton End och vrålat bort min röst och jag har sett Lee Bradbury käka kakor på Bournemouths bänk. Och så har jag suttit på Wembley och sett Portsmouth vinna sin enda titel i modern tid, FA-cupen 2008.
Att vinna är inte det viktigaste som fotbollssupporter. Det är stoltheten för sitt lag, i med- och motgång, som är det viktigaste, men just den dagen, när jag satt bredvid en svensk Newcastle-supporter som jag hade träffat samma dag, handlade det om att vinna. ”Alla borde få se sitt lag vinna något någon gång” sade han och jag höll med. Visst är det så att mina finaste supporterminnen är just de tillfällena. När Elfsborg vann cupen 2001 och 2003, Allsvenskan 2006 och när Portsmouth vann FA-cupen 2008.
Men ändå var det när jag i februari tillsammans med Mange vandrade runt på ett dött och folktomt Fratton dagen efter 1-1 mot Sunderland insåg vad det handlade om. Vi hade jublat som tokar över en stopptidskvittering av Aruna Dindane i en match där tre poäng inte var nog. Vi hade vrålat av förtjusning när Avram Grant i halvtid skällde ut den för dagen katastrofale domaren Kevin Friend. I Portsmouth bor det en enorm passion för laget, och den visar sig starkast i motgång. Det är kanske inte en tillfällighet att jag känner mig stoltare idag efter en tapper förlust i FA-cupfinalen än vad jag gjorde för två år sedan. Marginellt förvisso, men ändå.
Portsmouth City Football Club var i upplösning den dagen. Dagen efter Sunderland-matchen. Vi satt på Newcome Arms med Nigel Tresidder och hans fru och de två katterna Pompey och Fratton End och följde rättegångarna mot klubben. Åklagaren hävdade att klubben var bankrutt. ”That’s the end of it” sade Nigel. Supportrarna hade en plan b igång – att starta en egen klubb – men Portsmouth FC överlevde. Avram Grant hade börjat säga de numera berömda orden ”You can never break our spirit” och Portsmouth levde efter det. Det spelade ingen roll att Friend hade blåst straff och visat ut Rocha för en osynlig och icke förekommande touch på Darren Bents ben som fick den senare att sätta fälleben för sig själv, det spelade ingen roll att Portsmouth blev blåsta på tre straffsparkar som var klarare än Sunderlands, det spelade ingen roll att en rättmätig utskällning av domaren gav utvisning och böter och det spelade ingen roll att den fantastiska insatsen på planen bara gav en poäng.
Portsmouth vägrade vika ner sig. Och så fortsatte det. Klubben blev berövat poäng och anseende. Klubben fick inte värva spelare till en anständig trupp och det som var kvar av truppen var kraftigt decimerat av skador hela våren, ett förklarligt resultat av tung belastning på en tunn trupp. Men samtliga spelare höjde sig en nivå. Rocha och Mokoena var bättre än på mycket länge. Den begränsade Brown visade klass bredvid hans otroliga slit och helt plötsligt såg såväl Dindane som Piquionne ut som etablerade Premier League-forwards. Nedflyttningen var klar tidigt, men spelarna slutade inte att kämpa för poängen. Belöningen blev en final på den finaste av scener, med stående ovationer trots en förlust, med leende och stolta förlorare som visste att de hade gett precis allt de hade och lite till.
Portsmouth slutade klart sist, även om man lägger till de nio poäng som försvann, men vi har ändå så mycket att vara stolta över.
