Reserapport: Manchester: Del I
Intensivt reserepotage i två delar efter påskhelg spenderad i Manchester.
Fredag
Efter att ha insett att Jesus (Inte Cantona utan den andre…) har någon dag då man firar honom av diffusa anledningar så kom vi till insikt i att det inte gick några direktflyg till Manchester från Stockholm på långfredagen. Vi fick helt enkelt flyga till London och ta oss upp därifrån. Det hela började givetvis okristligt tidigt och eran rapportör var uppe vid runt halv fem på morgonen med en pulserande huvudverk efter att ha varit sjuk tidigare i veckan.
Väl på Arlanda möttes det upp med resesällskap i form utav F.E.A.R. från forumet. Resan till London gick smidigt och enkelt.
Det var när vi sedan kom till London som det blev lite problematiskt. Efter att vi åkt den timslånga tunnelbaneturen så begav vi oss till Euston för att ta oss vidare upp till det vackra Norr. Problemet var bara att varken undertecknad eller F.E.A.R. hade någon större lust att lägga ut de £50 som Virgin Trains ockrade för att få komma ur Cockneyland så vi bestämde oss för att pröva lyckan hos National Express Coach Service/Goby Coach. Efter ytterliggare tur med tunnelbanan befann vi oss på Victoria station där det över huvud taget inte går några som helst tåg till Mcr. Ett längre stenkast från Victorias tågstation ligger busstationen. Det var massiv kö men vi bestämde oss för att prova lyckan ändå. Trekvart senare visade det sig att det gått käpprakt åt helvete då alla bussar var uppbokade fram till kvällen och vi ändå ville komma fram i själig tid. Så det blev att bege sig tillbaka till Euston och dyra biljetter. Väl där visar det sig att man bygger om järnvägen så vi blir, utan biljett, hänvisade åt ett annat håll där det står ett pendeltåg som vi hoppar på utan att ha någon större aning om vart det var på väg.
Efter ett tag stannar tåget utan anledning och blir bara stående. Ett bra tag… Men vi lyckas ändå hinna med vår anslutningsbuss efter att ha hoppat av i okänd engelsk landsort. Våra miljöförväntingar inför resan med mycket betong, tegel och stål lyste med sin frånvaro då vi gled igenom den errr… vackra engelska landsbygden med alla sina kullar och fackverkshus. Posh southern fairys med andra ord… Det skräpet slapp vi inte förrän vi nått vårat sista byte i Milton Keynes och bytte till tåg för att bara åka genom härliga industristäder som Coventry, Birmingham och Stoke.
Klockan 19:00 brittisk tid så nådde vi Manchester, onekligen skönt efter en resa bäst beskriven som en pers. Vi gick sedan direkt för att checka in på Youth Hostelet där vi skulle bo. Där visade det sig att vi fått ett bra rum som vi slapp dela med några andra. Efter installation bar det iväg ut för mat och pints.
Kvällen kantades av pubrunda och klubbesök. Nuff said.
Lördag
Oavsett när vi kom hem så blev det inte mycket sömn då vi gick upp vid 09:00 för att hinna med så mycket som möjligt före matchen. På förmiddagen spenderades tiden i Manchester stadskärna där diverse kläder inhandlades sedan styrdes kosen söderut mot Salford och Old Trafford. Efter två snabba mackor i Centrum hoppade vi på spårvagnen mot Altrincham och hoppade med alla andra av vid stationen som inte helt olämpligt heter Old Trafford.
Utan biljett och med inte allt för stora förhoppningar om att få en vandrade vi ner längs Warwick Road mot Old Trafford. Det var bara 40 min kvar till matchstart, det såg mörkt ut på biljettfronten och om vi skulle få tag i en biljett, vad skulle den då kosta? Efter att ha gått ett varv runt OT och gått en bit tillbaka på Warwick Road bestämmer sig F.E.A.R. för att vi gett upp. Vi stannar av vid sidan av vägen och tankarna banar mot vilken pub vi ska gå till. Då dyker det upp en snubbe i sina 35-40 år och frågar om vi letar efter biljett. Efter ett kort besök i en gränd har vi gjort upp ett pris på £65 för vardera plåt. Eftersom vi bara får kupongerna till säsongskort så ber vi honom att följa med så att vi verkligen kommer in.
Vilket vi gör men inte borde ha gjort… Hur som helst, därinne kunde vi inte hitta våra platser eftersom de förmodligen inte fanns men efter en hel del om och men och en hel del tjafs fram och tillbaka lyckas vi få tag på ett par stolar och missar bara tio min av matchen. Platserna var väldigt bra på United Road in mot kvadranden till Stretford. Matchen minns jag inte längre så mycket av mer än att Giggs var magi och att Fortune var bra i andra samt att Brad Friedel borde skrivit på för en stor klubb. Om det var en matchrapport du var ute efter får du leta någon annanstans… Stämningen på läktarplats var hyfsad dock inte alltför het i våran del då man mest blev klappad i ryggen att man skulle sitta ner så snabbt man stod upp lite. Sorgligt att det finns britter som inte förstår att man ställer sig upp när RvN/Becks/Giggs etc kommer i friläge. Det var ju lite av en klämmatch mellan Arse och Real så man hade väl inte så mycket att vänta av just stämningen som sådan. Att vi spelmässigt slapp en klämmatch var givetvis mycket uppskattat. I halvtid lästes fanzines som tidigare införskaffats på Warwick Road. Det konstaterades snabbt att Red News var sämre än UWS och att det fortfarande är Red Issue som är Uniteds bästa fanzine.
Andra halvlek hade vissa förbättringar stämningsmässigt i läktarväg. Tråkigt att många Unitedsupportrar gjorde det bästa det kunde för att döda två sånger och trötta ut oss andra som innehar ordet variation i våra hjärnor. Sångerna ”Take me home, United Road” och ”Build a bonfire” är numera grymt uttjatade.
Fortsättning i del II
