Pompey 1 - 0 Southampton
Pompeys första derbyseger på Fratton Park sedan 1963 kom idag. Den var efterlängtad, och den var rättvis.
Så kom igen, alla Pompey fans! Nu sjunger vi: "It´s such a perfect day!".
Det här är ett resultat som ger hopp. Seger mot rivalen när det som bäst behövdes. En bra insats när det som bäst behövdes. Ingen genomklappning, även om det var nära.
För jag var inte ensam om att se Kevin Phillips skott gå in, eller Lundekvams nick. Blev målet plötsligt lite mindre? Frös Hislop tiden när han räddade nicken?
Jag bryr mig egentligen inte om vad det var. För vad det än var så var det vackert.
Jag vet hur det känns att förlora när en kvittering var så nära som det faktiskt var idag. Men jag tänker likväl inte be om ursäkt för segern. När Southampton skapade sin första vettiga målchans var det en kvart in i andra halvlek, och då borde Pompey ha satt dit två bollar.
Även om Yakubu borde ha vinkats av för offside vid hans andra läge tycker jag han borde satt dit den. Och eftersom linjemannen inte vinkade borde det ju ha stått 1-0. Sedan var jag helt säker på att Sheringham skulle sätta sin chans.
Statistiken visar 16-13 i skott mot mål och 8-8 i skott på mål, men före Yakubus mål kände jag inte att Southampton var ett hot. Var fanns deras derbyinställning? Gjorde Pompey gästerna dåliga? Jag vet inte.
Matchbilden var typisk för ett derby, många felpassningar och allmänt dålig fotboll. Den lilla fotboll som spelades spelades av hemmalaget. Det var tufft för Southampton framförallt i början av andra halvlek.
Efter 1-0 tog dock Southampton över. De tre-fyra målchanser man skapade skulle kunna ha räckt till en seger idag.
Men sett till hela matchen hade det inte varit rättvist. Det flyt Pompey hade i slutet förtjänade man.
Det är väl ungefär det jag klarar av att skriva just nu. En bra insats, en rättvis seger och hoppet lever.
