Pompey 0 - 1 Arsenal
I mina ögon var detta en mycket bra match av Pompey och ett bevis på att klubben nu är etablerad i Premier League. Trots det blev det förlust, men med tanke på att motståndet hette Arsenal kanske man kan acceptera förlusten.
Varför vann vi inte? Varför hamnade inte Campbells skott på läktaren och varför skulle Almunia vara så bra just idag?
Förmodligen har Pompey precis spelat den bästa fotbollsmatch jag någonsin sett dom spela. Bortser vi från första halvlek spelade man sitt eget spel och skapade tillräckligt många chanser för att vinna med 2-0.
Ändå blev det 0-1 och målet kom till genom Sol Campbell. Jag har sett Campbell bryta igenom på liknande sätt, men då har bollen hamnat på läktaren. Och varje gång har jag hoppats på att han hade skjutit i mål. Varför skulle det ske just idag? Snacka om ironi.
Så... Vad var det egentligen som gjorde att Pompey borde ha vunnit idag. Svaret är enkelt, man gjorde en helgjuten taktisk insats. Jag hade dock tänkt gå lite djupare än så.
Pompey lät Arsenal ha mycket boll. Man krympte ytorna och ställde om blixtsnabbt. Arsenal hade lägena, men avsluten var svaga. Kanske fick man för lite tid på sig, kanske slarvade man.
Hemmalaget var riktigt nära att ta ledningen när O'Neil fintade bort Almunia, men sköt utanför den vänstra stolpen. En ännu bättre chans fick Fuller, vars skott touchade Toure innan bollen bestämde sig för att gå till hörna. Den bollen kunde lika gärna ha gått in.
I andra halvlek klantade Fuller till ett kanonläge där han borde fått iväg ett skott mot mål. Fuller ersattes sedan av Yakubu till publikens förtjusning.
Även om Arsenal skapade chanser, van Persie hade ett bra avslut bland annat, så var känslan den att det var Pompey som var närmast ett ledningsmål. Arsenal fick inte alls till något eget spel och hemmalaget bröt gång på gång gästernas uppspel.
Efter 70 minuter tyckte jag att det här måste vara säsongens bästa insats. Fem minuter senare trodde jag att minst en poäng snart var i hamn. Då klev han fram, Sol Campbell. Lua-Lua var för långt bort, och var Faye befann sig vill jag inte ens veta. Quashie hade säkert stoppat det skottet.
Till och med när han klippte till var jag säker på att bollen skulle hamna hos John Portsmouth Football Club Westwood och de andra på Fratton End. Ashdown var inte långt ifrån att rädda, men skottet var för hårt.
Pompey hade sedan ett läge där Lua-Lua högg på en retur, men blev avvinkad för offside. Jag såg minsann ingen offside där, men det kan bero på bristen på repriser eller kanske på bristen på objektivitet. Hur som helst var det synd att Arsenal i det läget fick en liten andningspaus. Pompey hade behövt behålla trycket för att kunna kvittera. Hade inte Webbs assistent vinkat hade det blivit hörna.
Men även om detta var en tung förlust känner jag ändå stolthet över att vara Pompeysupporter idag. Att ge Arsenal en rejäl match är starkt.
Noterat: Det var lätt att veta när Pires fick bollen. Filmningen i lagens möte på Highbury ifjol har blivit tillräckligt omskriven. Dock måste jag medge att jag inte har sett Pires filma sedan dess.
Bäst i Pompey: Matthew Taylor. Den som för första gången såg Ashley Cole och Taylor måste ha undrat varför Cole spelar i landslaget och Taylor inte gör det. För oss som är vana att se Taylor undrar vi varför han bara kan spela bra mot de bra lagen. Lua-Lua och Gary O'Neil bör också lyftas fram. Quashie saknas alltjämt på mittfältet, men bör peta Faye lagom till Boxing Day.
