Pompey 0 - 2 Chelsea
Rubriken har jag skrivit en gång tidigare. För ganska exakt ett år sedan vann Chelsea med samma siffror på Fratton Park. 0-2 var för stora siffror även om Chelsea inte vann orättvist.
Varför är jag besviken egentligen? Frågan ställer sig Keith Allman på Portsmouth mad och det är samma fråga jag ställer mig nu några timmar efter matchen.
Hade någon talat om för mig att Pompey skulle förlora med 0-2 hemma mot Chelsea för några år sedan hade jag inte trott mina öron. Pompey lyckades hålla nollan i 78 minuter mot detta fantastiska lag och dessutom producera ett eget anfallsspel.
Faktum är att det tog nästan en timme innan det blev riktigt farligt framför Shaka Hislop. Så långt hade Robben och Duff varit tämligen bleka, Lampard hade inte fått mer än ett läge och Drogba hade precis skjutit ett hårt skott rakt på Hislop. Pompeys bästa målchans så långt var Quashies långskott som nästan överrumplade Cech.
Istället för att spela med Kamara på kanten valde man att låta honom punktmarkera Makelele av alla stjärnor. Ett lyckat taktiskt drag av Zajec och det märktes kanske mest när Kamara hade bytts ut.
Pompeys första halvlek var riktigt bra. Dels hade man bra koll på Chelseas offensiv, dels skapade man en del målchanser. Yakubu hade en boll i mål, men det var redan blåst på grund av handboll eller ruff, det domaren nu blåste för var svårt att se på repriserna.
Frustrationen över att Chelsea fick en liten fördel i vissa domslut fanns där, men inget av domsluten var matchavgörande.
Vad som istället blev matchavgörande var Matthew Taylors högra lår som styrde in Robbens skott till 0-1. Lite oflyt, men samtidigt inte orättvist. Chelsea skapade mer helt enkelt, framför allt efter att Kamara blev utbytt.
Men Pompey vann rätt match under julhelgen, nämligen den mot Crystal Palace. Poäng mot topplagen är ren bonus även på hemmaplan. Med lika bra spel mot Norwich blir det en ny viktig seger på lördag.