Krönika: Norwich - ett luftslott eller på riktigt?
Med nytt år och 20 spelade omgångar i ligan sammanfattas här nykomlingen Norwich prestation och även framtida överlevnadschanser. Den på förhand totalt omöjliga uppgiften i ”världens bästa liga” har visat sig mänskligt möjlig. Kanariefåglarnas prestation är hittills prima, men räcker det hela vägen till nytt kontrakt?
Krönika
Norwich City FC har sammanfattningsvis presterat övertygande bra i Premier League och ligger efter 20 omgångar på en fin övrehalvanplacering med 25 inspelade poäng. Är detta resultat överraskande? Ja oerhört, på gränsen till ofattbart. Är detta resultat oförtjänt? Nej, inte det minsta.
Uppflyttningen till Premier League var en skräll utöver det vanliga och laget dömdes inför säsongen hårt ut av allt och alla med de gemensamma orden, ”sist och sämst”. Med oerhört små ekonomiska resurser samt en trupp helt utan erfarenhet och stjärnor har dock den skotske managern Paul Lambert fortsatt att vifta med trollspöt och enträget jobbat vidare med gruppens dynamik och tro. Lagsammanhållningen är den i sig enskilt största framgångsfaktorn till att laget klarat av att klättra två hela steg i ligasystemets pyramid på lika många säsonger och att denna sammanhållning även mäktar med att rättvist bärga poäng i Premier League är häpnadsväckande på många sätt.
Den offensiva visionen och spelfilosofin som laget imponerande och våghalsigt visat upp denna säsong planterade Lambert i klubben redan från och med dag ett, i League 1. Uppemot 25 extrapoäng spelades in genom mål på tilläggstid i tredjedivisionen och detta forscherande självförtroende på ”Norwich-time” fortsatte även i Championship föregående säsong då tilläggstidsmålen resulterade i 22 extra och blytunga Championship-poäng. Detta vittnar om hur bra truppen mådde psykiskt och hur starkt det offensiva självförtroendet blivit. Den offensiva mentaliteten resulterade i att laget gjorde flest mål i både tredjeligan samt i Championship vilket i sig är oerhört starkt och imponerande. Men att detta produktiva målgörande även skulle hålla i Premier League är anmärkningsvärt.
The Canaries har så här långt gjort 30 mål och detta placerar laget på en 6:e plats i tabellen över flest gjorda mål i ligan. Sjätte bästa målproducerande lag i, enligt många, världens bästa liga är för att uttrycka sig milt både anmärkningsvärt och fantastiskt. Endast de fem storlagen City samt United från Manchester, Chelsea, Tottenham och Arsenal har mäktat med fler baljor än lilla resursfattiga Norwich. Lag som Liverpool, Newcastle och Sunderland, med resurser och nyförvärv på en helt annan planet än Norwich, har alltså inte mäktat med att göra lika många mål som laget med förhandsdomen ”sist och sämst”. Hur är det möjligt?
Givetvis har Lambert och framför allt laget tagit med sig stora delar av den offensiva lusten från de två vinstgivande säsongerna och fortsatt jobba med det vinnande konceptet även i Premier League. En spelande och passningsinriktad fotboll med många spelare involverade i anfallsspelet är en kort och väldigt enkel beskrivning av vad det handlar om. Det var och är tydligt att laget bestämt sig för att det inte skulle ändras om till en defensiv och destruktiv attityd i och med uppflyttningen, utan det är den sedan tidigare planterade, utvecklade och vinstgivande offensiva spelidén som gäller, även i Premier League. Det är den spelidén som tagit laget till högsta ligan och det är den som laget kan. All heder åt Paul Lambert som modigt fortsatt med att se möjligheter istället för att se hinder. Till varje match pratar den hyllade skotten om viljan att vinna trots att spelplatserna hetat Old Trafford eller Stamford Bridge. Möjligen en både naiv och skrattretande inställning, men det är sådan han är och så han jobbar den gode Paul. Denna inställning har han i sin tur, under två och ett halvt år, smittad sina adepter med och därav står idag Norwich på 25 smått fantastiskt inspelade poäng. Det är inte speciellt förvånande att Lambert nämns som en ny kommande storlagstränare i de flesta fotbollssammanhang och forum.
Grant Holt är en nyckelfigur i Norwich fantastiska förvandling. Holts, enligt expertis, buffliga samt härligt engelska spelstil har tagit fotbollsengland och den övriga Premier League-intresserade fotbollsvärlden med storm. Genomslagskraften som de sju målen inneburit är stor och tillsammans med säsongens dyraste Norwich-nyförvärv Steve Morison bildar Holt ett starkt och jobbigt anfallsvapen, både som duo och som ensam anfallare beroende på hur Lambert väljer att formera laget. Tillsammans har anfallsduon gjort 14 mål och med sin styrka samt arbetsfrenesi har de verkligen sårat många försvar, både i närkamps- och luftspelet. Grant Holt värvades till Norwich inför League 1-säsongen 09/10 från Shrewsbury för runt, enligt rykten, 400 000 pund och på två och en halv säsong har han spelat sig till en mer eller mindre legendstatus i klubben då han på 103 ligamatcher gjort hela 52 mål och därmed givetvis varit den individuellt största orsaken till klubbens förvandling.
De sju målen till trots så har inte allt varit frid och fröjd denna säsong för lagkaptenen rent individuellt. Främste målgörare och i det närmaste helgonförklarad hos fansen har inte varit tillräckligt nog för Paul Lambert som i hela nio matcher valt att peta Holt till förmån av Steve Morison när valet fallit på spelsystemet med en ensam anfallare. Holt har då svarat professionellt och målmedvetet med att träna ännu hårdare, gå ner ett par kilo och med att verkligen ta chansen när den dök upp. Den hyllade Lambert spelar ett högt spel när han väljer en elva utan kelgrisen och lagkaptenen Holt i, men någon av de två i anfallsduon måste ju bort när valet av spelsystem innebär en ensam anfallare. Steve Morison har också övertygat och köttat in sju mål även han och så länge Morison presterar så är allt näst intill frid och fröjd hos fansen.
Managern Paul Lambert har laborerat och ändrat en hel del i sitt val av spelsystem denna säsong. I den oavgjorda premiären mot Wigan på bortaplan valde han den mest frekvent användna diamant-formationen med två anfallare och Hoolahan i det fria ”hålet” bakom de två. Denna formation fick ”förtroendet” tills det var dags att åka till Stamford Bridge i tredje ligaomgången. Där skrevs det för Norwich del taktisk historia, i negativ bemärkelse. Lambert försökte sig på en formation bestående av tre mittbackar och med två, på papperet, offensiva ytterbackar. På planen blev det en 5-4-1-uppställning som i praktiken var allt annat än bekväm för spelarna. Som ”tur” var blev Zak Whitbread skadad efter halvtimmen spelad och återgången till en fyrbackslinje gjorde att Norwich kaxigt kunde jobba sig in i matchen och faktiskt störa Chelsea ända till slutet av matchen. Dock avgjorde Chelsea med två mål och vann matchen sedan Norwich fick målvakten John Ruddy utvisad i 80:e minuten med efterföljande straff. Men där och då kunde man trots förlusten tydligt se, då Norwich agerade med attityd och visade upp en sådan tro, att det fanns rejält hopp om en riktigt bra säsong. Och en fembackslinje lär vi aldrig mer få se då detta test visade sig vara allt annat än lyckat.
De mest valda taktiska formationerna från Lamberts sida är dels 4-5-1-formationen med två rena yttrar och en offensiv "Hoolahan-position" bakom anfallaren samt den inkörda 4-4-2 diamantformationen med Hoolahan i den fria ytan bakom två anfallare. Lambert har valt de båda ungefär lika ofta och dagsform, känsla samt poängskörd verkar ha påverkat valet. Vad annars? Det senare resulterade i att de två mycket fint presterande mittfältarna Bradley Johnson och Anthony Pilkington fick nöta bänk efter säsongens enda storförlust borta mot miljardsatsande Man City då Lambert ville rotera och få igång så många som möjligt. David Fox och Wes Hoolahan kom in i laget i matchen efter mot Newcastle och bidrog till 4-2 vinsten vilket i sin tur resulterade att Lambert inte ville ändra ett poängbärgande lag. Alltså har Bradley Johnson, som till och med nämnts i landslagssammanhang, samt Anthony Pilkington, som gjort 5 mål i ligan, varit petade i hela fyra matcher i rad trots att de presterat mycket övertygande i inledningen av ligan. Där kan man alltid diskutera slöseri med kompetens. Dock har de båda startat i de två senaste matcherna mot Fulham och Queens Park Rangers och förmodligen är de återigen stekheta startalternativ inför framtiden. En positiv slutsats är att det finns en stimulerande konkurrenssituation i Norwich trupp vilket innebär angenäma problem för Lambert och en viktig faktor för klubbens överlevnadskamp i Premier League.
Norwich tillsammans med Blackburn är de enda lagen som hittills inte lyckats hålla nollan i Premier League. För Norwich del kan man fundera kring om det beror på avsaknad av tillräcklig defensiv kompetens, oerfarenhet i truppen och/eller en alltför offensiv spelfilosofi? Förmodligen delar av allt. Målvakten och den inför säsongen ifrågasatte John Ruddy har i det stora hela gjort en bra säsong men ett och annat ingripande har varit rena juniormisstag med tillhörande huvudskakningar hemma i TV-soffan. Får Ruddy slipa på det mesta och framför allt får spela mer matcher och därmed får viktig rutin så kan han vara en klassmålvakt på sikt. Hans relativt unga målvaktsålder 25 tyder på detta och liksom Johnson så har Ruddy snuddat vid landslagsdiskussionen. Självförtroendet känns som en viktig faktor kring hur Ruddy kommer att lyckas eller ej. Fram till nu har som sagt Norwich överträffat förväntningarna med råge och inga strålkastare har lyst på John med sitt starkaste ljus, men hur blir det med Ruddy vid en eventuell formdip. Står han pall ett sådant tryck?
Backlinjen har blandat och gett, milt sagt. Norwich har släppt in fjärde mest mål i ligan så nog finns det brister i de bakre regionerna. Ytterbackarna Marc Tierney och Kyle Naughton har dock övertygat duktigt och med deras offensiva spelstil, att alltid följa med upp i anfallen och vara ett inläggsalternativ, så skapas det givetvis ytor i det defensiva. Min personliga åsikt är dock att de även gjort ett gott jobb rent defensivt så att skära ner på det offensiva drivet är inget alternativ. Att alltid ha så offensivt villiga ytterbackar skapar en så stor och viktig dimension i anfallsspelet att förlusten skulle vara oerhörd om man ströp deras offensiva frihet. Det får kosta lite defensivt om man vill vinna i det offensiva, vilket laget verkligen gjort. Den totalt oerfarna och okända Tierney har verkligen varit ett utropstecken denna säsong och med en formstigande Naughton så känns förstahandsalternativen på ytterbackspositionerna väldigt kvalitativa.
Centralt i backlinjen finns det brister. En orsak är ju de många skadorna laget råkat ut för på just mittbackar, för alternativen och bredden finns när samtliga är friska. Men finns spetskvaliteten? Högerbacken Russell Martin skolades ju om och har vikarierat centralt med den äran. Han har gjort det så bra att han varit den mest pålitliga backen av dem alla. Leon Barnett, Ritchie De Laet och Zak Whitbread har samtliga slarvat en hel del och kritik har riktats kring att mittbackspositionen är för svag i Norwich. I de senaste två matcherna har den unga, talangfulla spanjoren Daniel Ayala fått chansen efter skada tillsammans med en alltmer matchtränad Zak Whitbread och stundtals så har det sett riktigt lovande ut. I synnerhet i luftspelet. Frågan är dock om inte just en bra mittback, som slår sig in direkt i laget och tillför, skulle vara ett klokt värvningsalternativ. Men med en Ayala tillbaka efter skada, en Drury som rest sig på nio som en fullgod vänsterbacks-backup och tagit chansen samt en Russell Martin tillbaka som backup till höger så är jag inte säker på om jag tycker det behövs investeras i försvarsspelare. Kanske, kanske inte.
På mittfältet finns det både bredd och spets. Centralt har David Fox med sitt lugn och goda spelsinne spelat mer övertygande än vad många trodde han hade kompetens till och även tuffingen Bradley Johnson har gjort det bra centralt. Dock kan man ha åsikter om att Fox saknar lite av det som möjligen skulle kunna vara ett viktig verktyg i kampen om att släppa in färre mål, det defensiva spelet. Fox är duktig med boll och en bra passningsspelare men rent defensivt och fysiskt saknas det möjligen en nivå för att på ett optimalt sätt kunna täppa till ytan framför mittbacksparet. Just det kan vara en av orsakerna till att det släppts in många mål och när det spelas det med två anfallare, en offensiv central mittfältare och två offensivt löpande ytterbackar kanske det krävs en mer defensivt stark och inriktad mittfältare som ”städar” bättre framför mittbackarna än vad Fox mäktar med? En Mark van Bommel, årgång -06, hade varit som klippt och skuren i rollen. Men det blir ju svårt att ro i hamn.
Offensivt på mittfältet är laget starkt och balanserat. Andrew Surman och Andrew Crofts har kommit in på senare tid och börjar se stabila och matchformade ut. Premier League-nivån finns i kroppen och de båda gör ett gott jobb. Wes Hoolahan är Wes Hoolahan och teknikern har visat form hela säsongen, dessutom gör han numera sällan en dålig match. Wes är det kreativa verktyget laget behöver och efter att för ofta varit petad till och från i början av säsongen så verkar Lambert nu återigen ha fullt förtroende för Wes även i denna liga. Nyförvärvet Anthony Pilkington har visat att han också har det i kroppen och med fem riktigt fina ligamål har han verkligen presterat prima med tanke på att han som bäst spelat League 1-fotboll tidigare. Tvåfotad och ständigt avig för motståndarna gör att Pilks går en spännande framtid till mötes, var så säkra. Unga nyförvärvet Elliott Bennett har glimtat till och känns som ett framtida ämne. Snabbheten finns och får han formas under Lamberts vingar kan det bli riktigt bra, det är i alla fall magkänslan kring Bennett. När nu Simon Lappin fick chansen mot QPR och visade att han lever så känns mittfältet tillräckligt brett för att rida ut nytt kontrakt. Ska det in något nytt i januarifönstret bör det vara ungt, billigt och formbart. Man vill inte se någon värvning av en höstbänkad, dyr egoist som kommer in från någon storklubbs frysbox och kräver speltid, uppmärksamhet och smekningar medhårs. Dessa gör sig icke besvär i Norwich säsongen 11/12!!
Den aktuella frågan och nyfikenheten ligger nu på om förstärkningar behövs för att överleva Premier League. Jag ger laget som hittills spelat in 25 poäng en bra chans att klara nytt kontrakt, även utan nyförvärv. Givetvis skulle överlevnadschanserna öka om man lyckas hitta och rekrytera spelare som går direkt in laget och gör skillnad på planen samt kommer in fint i den redan harmoniska truppen. Men hur lätt är det att hitta dessa nyförvärv? Det känns inte som att breddspelare är det vi behöver om pengar ska spenderas. Snarare skulle spetskvalitet vara det enda utav värde och frågan är vad man får för ”spets” för det som ekonomin i Norwich City FC tillåter. Att slänga ut en massa övergångspengar hej-vilt på chansningar ser jag som vansinne med tanke på Norwich begränsade ekonomiska situation. Möjligen värt att satsa en slant om man kan knyta till sig ”den” mittbacken som kommer in och gör skillnad. Men finns ”han” tillgänglig på marknaden? Annars tycker jag klubben ska agera på lånemarknaden vad det gäller mittfältare och en eventuell anfallare. Det finns framtida juveler i storklubbarna som inte riktigt har blommat ut än som kan komma in och bredda samt göra lite skillnad. I övrigt har Norwich en trupp som håller måttet, det har den visat gång på gång. Truppens sammahållning, attityd och tro har så här långt rättvist spelat ihop 25 poäng, det mäktar inte ett skitlag med på långa vägar. Alltså förespråkar jag ett sunt och välscoutat agerande på transfermarknaden för truppharmonins välbefinnande och klubbens ekonomiska läge.
Kort summering
Norwich City FC har presterat helt fantastiskt så här långt i Premier League och laget har knäppt alla experter och förstå-sig-påare rejält på näsan. Laget har överträffat allt och alla med marginal, både poäng- och spelmässigt, utifrån sin egen nivå. Paul Lambert har bevisat att fotbollskunnande och attityd finns levande, trots ekonomiskt handlande på gräsrotsnivå. Skotten har format och ljutit mod i en grupp totalt oerfarna och okända fotbollsentusiaster som kämpat sig till den respekt de nu fått, och så innerligt är värda. Norwich City FC har goda, till och med riktigt goda, möjligheter att överleva denna säsong och klara nytt kontrakt. Attityden, lagsammanhållningen och tron är för stark för att riskera en kollaps. Det spelas med all sannolikhet Premier League-fotboll på den alltid knökfulla hemmaarenan Carrow Road även säsongen 2012/13.
Till sist en återkoppling till huvudfrågan: Norwich, ett luftslott eller på riktigt? Svaret är: På riktigt!
Matchrapport, QPR – Norwich 1-2 (1-1)
Norwich bärgade sin sjätte vinst i Premier League efter att ha bortabesegrat Queens Park Rangers på Loftus Road med siffrorna 2-1. QPR tog ledningen på deras första etablerade besök på Canaries planhalva i den 11:e minuten efter att Joey Barton kommit rätt på en boll som gått igenom hela Norwich målområde och enkelt skottade in 1-0. Den snälla och smart tänkande lagspelaren Barton kom att ha ytterligare en huvudroll i den 36:e matchminuten. Norwich hade ett smått dominerande boll- och chansinnehav fram till den 36:e matchminuten då Barton och Canaries mittfältare Bradley Johnson duellerade på mittplan. Barton skallade Johnson lätt över munnen och domaren hade inget annat att göra än att rådgöra med sin ena assisterande och sedemera visa det röda kortet åt Barton. Utvisningen var, utifrån bedömningen som numera görs i modern toppfotboll, helt i sin ordning. Därefter och i stort sett resten av matchen så faller Norwich in i ett tempo- och initiativfattigt tillstånd som ändå till slut räcker för att vinna matchen efter att Anthony Pilkington snyggt kvitterade i 42:a och inhoppande Steve Morison smällt in segermålet i den 83:e matchminuten. En blytung trepoängare bärgades med hem till Norfolk där det nu nalkas en 12 dagar lång ligavila.
On The Ball CITY!!
