Luton - Blackburn
0 - 0

Barnet 1 - 0 Portsmouth

Nio poäng från tredjeplatsen, utanför play-off, inget självförtroende, inget flyt. En tunnel utan ljus, men en vetskap om att det här laget kan så mycket bättre.

Jag tror att de allra flesta var överens om att det här var en match som tvunget skulle vinnas för att en rimlig chans på en tredjeplats skulle finnas. Det blev ju inte så. Samtidigt visade andra topplag var skåpet skulle stå. Accrington gled iväg till 3-0 mot Notts County (tappade dock till 3-2), Oxford slog enkelt Exeter med 4-1 på bortaplan och Northampton vann också hyfsat enkelt i York. Northampton har tio raka segrar efter förlusten mot Portsmouth.

Hade det här varit Football Manager hade jag laddat om spelet efter den segern (det är tur att man inte kan göra så i verkligheten, jag tror att det hade skapat fler problem än det hade löst).

Matchbilden var inte oväntad. Barnet spelade tufft och pressade Portsmouth hårt. Portsmouth fick inte igång sitt passningsspel och förlorade den fysiska kampen klart i första halvlek. Martin Allen gormade som vanligt och blev tillsagd av domaren. Barnet dominerade utan att skapa några chanser utan istället var det Portsmouth som fick det första läget. Kal Naismith, som ersatte Gary Roberts efter sju minuter då denne slagit upp en lårskada, fick ett fint inlägg från Davies att nicka på men träffen blev dålig och bollen smet utanför.

Barnet hade sedan ett distansskott som tycktes ändra riktning innan Fulton kunde styra ut bollen till hörna. Några halvchanser följde, men det verkade så långt inte som att något lag skulle kunna göra mål. På ett långt inkast fixade dock Barnet en straffspark när ex-Pompey-anfallaren John Akinde löjligt lätt ramlade för en lätt knuff i ryggen av Adam Webster. Åtminstone såg det ut som det, men på reprisen tycker jag mig kunna se att han snubblade på Doyles ben. Eventuellt. Straffen slog han själv i mål och för det tackades han av sina före detta egna supportrar med ett och annat mynt.

”Best supporters in the world” brukar de kalla sig. En allt större klick blir bara mer och mer pinsam. Gnäll på sociala medier, gnäll på läktaren, rasistiska glåpord, soloplaninvasioner… Ett beteende som är totalt oförsvarligt. Den stora massan är inte mycket bättre heller. Burop istället för stöttning. Och så alla kommentarer om att managern inte är taktiskt smart nog. Som om den genomsnittlige supportern har lärt sig något om spelet trots att ha gått på flera hundra matcher? ”Jag har rätt till en åsikt för jag betalar” har aldrig varit ett vasst argument.

Portsmouth var mycket bättre efter paus. Då tog man tag i spelet och visade både vilja och mod (dock ej enligt den genomsnittlige supportern som bara känner igen vilja och mod ifall de egna spelarna vinner den fysiska kampen). Gästerna skapade ett par chanser. Bland annat tvingade Adam McGurk målvakten Stephens till en bra räddning och Matt Clarke hade två nickar i bra läge. Bästa chansen fick Naismith som från knappt tio meter sköt över med rätta foten. Där ska det vara mål! Sedan kunde Portsmouth ha fått en straff för en klar om än knappt medveten hands när en försvarare försökte nicka bort ett inlägg under knähöjd, men hamnade över bollen med armar och allt. Cook, som inte ville kommentera straffsituationerna, menade att laget ska prestera så pass bra att det inte ska spela någon roll om ett eller två domslut går emot.

När matchen var över hade Portsmouth haft dubbelt så många avslut som Barnet, men de heta chanserna var få. Oavgjort hade varit rättvist för Barnet skapade heller inte så mycket. De tio minuter ”höjdpunkter” som producerats av den här matchen visade två lag som absolut förtjänar att vara kvar i League 2. Enligt dessa hade lagen varsitt ordnat anfall, det ena avslutat med Naismiths nicktouch och det andra med ett ”inlägg” vars bollbana påminner om resultatet av att man råkar peta till bollen med stödjebenets fot innan man träffar bollen med inläggsfoten, med skillnaden att det var ett osynligt stödjeben som petade till bollen (”leg bobble” enligt Danny Baker).

Den uppmärksamme läsaren har identifierat ett och annat rant i den här texten. Det är tydligt att alla motgångar utanför och på planen de senaste åren har satt sina spår. Nu när det äntligen har funnits hopp även på planen är en sådan här motgång extra jobbig att ta. Sedan den fina segern i Northampton, efter vilken det verkligen såg ut som att Portsmouth skulle på allvar blanda sig i striden om en topp 3-placering, har det blivit nio poäng på nio matcher. 49 poäng på 31 matcher är på tok för dåligt, och bara det är svårt att acceptera, men sättet som poäng tappats på i sju av dessa nio matcher gör det extra tungt.

Förlusten borta mot Leyton Orient efter total dominans första kvarten och ledning med 1-0 var onödig, men inte utan kontrovers. Webster blev utvisad efter att först ha blivit dragen i axeln av sin motståndare som han sedan rev ned i fallet. Detta i straffområdet och på en synnerligen taskig bakåtpassning av Danny Hollands. Därefter blev det 0-0 hemma mot Luton trots stor dominans, jag tror att skottstatistiken visade 17-3 eller något liknande. Nästa poängförlust kom hemma mot Oxford. Rättvist, men tungt att resultatet berodde på att Oxford effektivt hindrade Portsmouth från att spela sitt spel. Det går dock att acceptera mot ett så bra lag. Detta följdes upp av 1-1 i Morecambe där hemmalaget kvitterade i stopptidens sista sekund genom målvakten Barry Roche. Sug på den! Sedan kom Leyton Orient till Fratton Park och gjorde som Oxford. Extra tungt med tanke på att Orient sedan föll med 0-4 hemma mot Northampton.

De senaste dagarna har det funnits en blygsam förväntan om fyra poäng på två matcher efter den fina insatsen mot Bristol Rovers. Det visade sig att det inte alls hade vänt då det bara blev en poäng i Yeovil. Laget är delvis ursäktat av en utvisning vid underläge 1-0 och ska ha cred för att visa karaktär att komma tillbaka. Och nu detta. Barnet är ett av seriens bästa hemmalag, men ovan nämnda rad av misslyckanden hade gjort detta till en måstematch.

Vi är alla frustrerade. Vissa tar ut det genom att kasta mynt på motståndare och andra (eller samma personer?) skriver negativa inlägg om att laget kommer att hamna på en medioker mittenplacering. Vi vill alla ha rimliga förklaringar. Vad kan åtgärdas och hur ska det åtgärdas? Frustrationen blir inte mindre av att Cook säger att han också är besviken, att han tar på sig ansvaret och att det är hans uppgift att skydda spelarna och plocka upp dem från den emotionella avgrunden för att vara redo för nästa match. Inga bortförklaringar och inget domargnäll (det kan Martin Allen lära sig av). Frustrerande är också att kapten Doyle nyktert kommenterar att spelarna är också besvikna, att de gav allt men att det inte händer för dem just nu.

Det gör mig samtidigt lugn. Jag vet att det är så här ibland och jag vet att det kan vända snabbt. Portsmouth har inte flytet just nu och det beror sannolikt på att självförtroendet är lite för dåligt (det kan också bero på att Caolan Lavery inte är kvar och att Hollands missat ett par matcher). De enkla målen hamnar i fel bur. De onödiga utvisningarna drar vi på oss och vi får dem inte med oss. Straffar döms mot och inte för oss.

Cambridge kommer att få sota för det här på lördag.