New York City FC - Philadelphia Union3 - 1
Chelsea 4 - 0 Portsmouth
Det blev smickrande siffror för Chelsea i en match som var betydligt jämnare än resultatet visade. Att hemmalaget vann var i sig inte mycket att orda om egentligen, men Portsmouth hade chanser nog för att ordna ett omspel.
Jag hade som förhoppning att Portsmouth inte skulle åka på storstryk, men nu blev det så målmässigt. Det fanns dock en hel del positivt att ta från matchen. Fram till matchminut 85 levde matchen, men tre snabba mål därefter avgjorde den effektivt.
Då Joe Mattock var tillbaka i WBA efter låneperioden tvingades Michael Appleton placera Greg Halford på en obekväm vänsterbacksposition. Man kunde tycka att ett mer naturligt drag hade varit att sätta Tal Ben Haim där, då israelen ändå spelat en hel del matcher där med bra resultat. Även Hermann Hreidarsson fanns med i mixen, men bägge två fick sitta på bänken där de fick sällskap av juniorerna Adam Webster och Ryan Williams. Appleton fortsatte med en 4-4-1-1-uppställning med Dave Kitson bakom Márkó Futács, och det paret skulle vålla Chelsea en del problem under matchen.
Redan efter 30 sekunder kunde, och kanske borde, Portsmouth ha tagit ledningen. Futács skarvade fram bollen till Kitson som tryckte sig förbi David Luiz och John Terry, men när han fri med Petr Cech kom till skott hade han inte styrkan i vänsterfoten för att sätta bollen i nät. Skottet gick istället tätt utanför och efter matchen antydde han att om chansen hade kommit längre in i matchen hade han fått till ett bättre avslut. Knappa kvarten senare hade Chelsea sin första chans. Florent Malouda tvingade fram en fingertoppsräddning av Stephen Henderson med sin nick.
Portsmouth hade två hyfsade chanser att ta ledningen efter detta. Först ut var Aaron Mokoena som nickade Liam Lawrences hörna över och sedan sköt David Norris utanför i ett bra läge efter slarv av Ashley Cole. Chelsea var sedan nära ett ledningsmål efter en typisk djupledslöpning av Frank Lampard, men Henderson var snabbt ute och kunde avvärja faran. 0-0 stod sig i halvtid och det var både en matchbild och ett resultat som Portsmouth var mycket nöjda med.
Det höll sig dock inte så länge. Redan två minuter in på andra halvlek satt 1-0 bakom Henderson. Cole vann bollen i kamp med Kitson och Malouda slog sedan ett lågt inlägg som Juan Mata stötte in från nära håll. Reprisen visade en solklar hands på Cole, visserligen av typen boll söker hand, men med armens position i åtanke hade nog ingen protesterat om målet hade blivit bortdömt. Förutom Cole då förstås, vem minns inte hans protester efter det ynkliga gula kort han fick efter överfallet på Tottenhams före detta högerback Alan Hutton?
Här trodde man att Portsmouth skulle rasa ihop men så skedde inte. I 55e minuten gav Luiz bort bollen till Kitson som spelade fram Futács i straffområdet. Den store ungraren tog emot bollen snyggt, men Cech täckte hans skott väl. Bollen flög i en båge mot Joel Ward som nickade mot mål, men Terry gjorde en stark räddning på mållinjen. Returen hamnade hos Norris som sköt direkt, men Cech kunde klistra det svagt placerade skottet. På sådana chanser ska det bara vara mål.
Känslan var dock att om Portsmouth skulle fått in en kvittering skulle Chelsea kunna hitta sin extraväxel. Hemmalaget försökte döda matchen, men Portsmouth bet sig kvar. I ett försök att få mer kreativitet på planen ersattes Hayden Mullins av Erik Huseklepp. Lawrence tog en lite ovan defensiv innermittfältsposition, men den taktiska förändringen hann inte ge resultat förrän Appleton tvingades till ett andra byte. Ricardo Rocha kunde inte fortsätta och in kom högeryttern Ryan Williams. Ward tog nu plats i backlinjen.
Det första Williams gjorde var att fixa en hörna men Halford kunde inte styra nicken under ribban. Sedan lyckades Williams få Terrys fot i ansiktet med varning som följd för mittbacken. De offensiva bytena till trots, det närmaste Portsmouth kom något som liknade en kvitteringchans var ett utmärkt kontringsläge som Huseklepp slarvade bort med en svag passning. Det kom att straffa sig.
Efter ett fint anfall hittade bollen ut till Mata på vänsterkanten. Hans inlägg nickades av Fernando Torres till Ramires som förpassade bollen i mål till 2-0. Torres hade så långt varit mycket blek och utsattes för lite roliga påhopp flera gånger av den mycket röststarka 3000 man starka bortaklacken. "We can have you on loan" skanderade våra bröder och systrar, men frågan är om han skulle peta Futács.
Matchen var nu avgjord men Portsmouth ville fortsätta försöka göra mål och det lämnade laget utsatt för kontringar. Minuterna efter 2-0 rusade Ramires igenom på en snabb kontring och lyfte elegant in 3-0 över Henderson. Och så fick även Lampard göra sitt obligatoriska mål mot Portsmouth när han på stopptid sköt mellan Wards ben och in vid fel stolpe för Henderson.
Portsmouth hyllades med rätta av sina supportrar efter matchen då man inte var helt långt från ett omspel. Att Chelsea vann var ändå rättvist, men det hade räckt med en eller två bollar för att matchbilden skulle speglas bättre. Det är lite typiskt att det bättre laget rinner iväg i slutet, men jag kan inte hjälpa att tänka på vad som hade hänt om 1-0-målet hade blivit underkänt, eller om Appleton valt att inte offra Mullins utan istället Lawrence eller Ward, eller om man inte hade tvingats ändra i backlinjen på grund av Rochas skada. Ytan som Mullins normalt täcker täcktes inte och en mer ordinarie backlinje hade nog kunnat undvika något av de tre sena målen.
