Millwall - Luton
0 - 2

Dag & Red 1 - 4 Portsmouth

Underläge mot jumbon och konkurrenter som började göra mål. Direktuppflyttningshoppet såg ut att rinna ut i sanden när klockan närmade sig 60 minuter. Fyra mål senare lever det i allra högsta grad. Precis som i motsvarande möte för två år sedan slogs Dag & Red tillbaka med 1-4.

Första halvlek bjöd Paul Cooks oförändrade startelva på inget som tydde på att det var ett topplag som gästade Dag & Reds lilla arena. Hemmalaget kämpade ner sina motståndare och även om man inte skapade många chanser var man bättre. Ett par halvchanser för Portsmouth kunde avvärjas innan hemmalaget tog över och Paul Jones fick sträcka ut för att rädda en nick från nära håll. Matty Cash var det som nickade och enhandsräddningen var kvalificerad.

Hemmalaget stärktes av detta och minuterna senare tog man ledningen. En frispark från mittlinjen nickades av Christian Doidge och Ashley Hemmings lobbcykelsparkade in bollen i bortre hörnet. Jones var chanslös den gången. Hemmalaget kom även att skapa ytterligare en chans när Justin Hoyte nickade över. Portsmouths enda riktiga läge kom i slutet av halvleken när Michael Smith bröt in från vänster och sköt tätt utanför. Underläge i måstematchens paus och tung uppförsbacke.

Det var motstridiga känslor för mig i början av andra halvlek. Å ena sidan en frustration över underläget och en uppgivenhet över att det inte hände något framåt. Å andra sidan en känsla av att det här kommer att ordna sig. Jag var ungefär lika lugn som under matchen mot Northampton, då jag trots tidigt underläge kände att det skulle gå vägen.

Portsmouth var markant bättre i den andra halvleken och tryckte tillbaka hemmalaget. Strax innan timmen var spelad kontrade man snabbt och effektivt in 1-1. Enda Stevens hittade Gary Roberts på vänsterkanten. Roberts dribblade sig förbi sin bevakning och slog ett inlägg snett inåt-bakåt mot D:et där Michael Doyle mötte med en perfekt volley som satt lågt vid vänstra stolpen. Det var Portsmouths första avslut på mål och mer skulle komma. Kyle Bennett var mycket nära att ge gästerna ledningen, men en försvarare lyckades precis styra bollen utanför målet. Ett inlägg från Ben Davies strax därefter skapade oreda.

Men Dag & Red hade inte gett upp tanken på en seger och var faktiskt nära ett ledningsmål. Efter en hörna tvingades Stevens rensa på mållinjen innan Oliver Muldoon sköt ett tungt distansskott rakt i famnen på Jones. Det var dock den sista målchansen som hemmalaget skulle skapa. Resten av matchen tillhörde Portsmouth som fullbordade vändningen i den 68e minuten. Christian Burgess nådde högst på Bennetts inläggsfrispark från höger och knoppade in 1-2 via bortre stolpen.

Nu var det ingen tvekan om vilket lag som skulle vinna matchen. Jumbon verkade knäckt av de två insläppta målen som i sin tur gav Portsmouth självförtroende. Smith frispelades utan att lyckas överlista målvakten, men inhoppande Gareth Evans såg till att säkra segern med fem minuter kvar. Återigen var det en frispark från höger från Bennett, och återigen var det en nick. Tre minuter senare kom det fjärde målet och det var Bennett som fick sin rättvisa utdelning. Efter bra spel av Roberts och Stevens på vänsterkanten lirkade sig Bennett loss från ett par försvarare innan han dunkade in 1-4 i nättaket.

Portsmouth har nu fem poäng upp till Accrington, tre till Bristol Rovers och två till Plymouth med en match mindre spelad. Seger i samtliga återstående matcher garanterar direktuppflyttning om Accrington tappar två poäng. Nu har Portsmouth det tuffaste spelschemat av topplagen och sex segrar på lika många matcher är förstås en svår uppgift.

Men det finns mycket att ta med från de tre raka segrarna som man har tagit. Inte bästa spelet mot Notts County, ändå seger med 4-0. Dålig utdelning på chanserna mot Carlisle, men laget förmådde att hålla undan 1-0-ledningen till seger. Och så den målmässiga urladdningen efter att ha hamnat i ett mentalt mycket tungt läge i lördags. Det verkar lite som att Portsmouth nu har hittat det som övriga topplagen har haft i perioder: förmågan att göra många mål och vinna utan att något annat än målskyttet imponerar.

Det är inte heller det karaktärslösa laget som kännetecknat mycket av tidigare säsonger. Cook erkände ojämnheten, men anser att karaktären kan man inte klaga på. Den som symboliserar det här bäst är Doyle, som har spelat med en skenbensfraktur under säsongen. Han visar vägen på mittfältet och nu börjar Roberts och Bennett med flera att allt oftare hamna i assist- och målprotokollen.

De stora spelarna träder fram nu och tar ansvar. Räcker det ända fram till en tredjeplats?