Det är trots allt inte spelarnas fel
Allt ligger i spelarnas händer. Det är det budskap som admin-Trevor har förmedlat gång på gång den senaste tiden. De kan rädda en klubb genom att avstå från det de har rätt till, men att måla ut dem som giriga egoister är knappast rätt väg att gå.
Idag kom nyheten om att Erik Huseklepp avstått £200000 för att kunna lämna Portsmouth för Brann, att David Norris avstått två årslöner för att riva sitt kontrakt och att Luke Varney och Greg Halford har gjort likadant med sina kontrakt. Detta för att kunna lämna klubben på en fri transfer i dessa tider då få klubbar i the Championship har råd med övergångssummor. De har också avstått signifikanta delar av det som klubben egentligen är skyldig dem, då de fått ut £5000 i veckan istället för sin ordinarie lön.
Det är ett exemplariskt handlande av spelarna trots att de aldrig hade behövt göra det. De har hela tiden försökt underlätta för klubben i denna extrema kristid, och de har fått massvis med lovord för detta. Andra spelare har varit mer motsträviga och fått ta emot hård kritik, och har av admin-Trevor blivit utmålade som giriga egoister.
Det är lite så han känner sig, Kanu den gamle. Anklagad för att vara girig och egoistisk, behandlad som en imbecill (det sistnämnda är hans egna ord). Hans senaste drag är att stämma klubben på £3 miljoner för utebliven lön under de sex säsonger som han har varit kontrakterad hos Portsmouth. En anledning till att summan blivit så stor, även om den knappast når upp till det som Kanu kräver, är att man omförhandlade hans kontrakt så att det han skulle få för en säsong, en Premier League-lön, spreds ut över tre säsonger, i hopp om bättre tider.
Bättre tider... Gissa om vi hört löften om det förut. Och det enda vi sett är att det minsann kunde bli sämre och sämre igen, och när vi nu stirrar ut över avgrunden tolv dagar före en trolig nedläggning av klubben (deadline är satt till 10/8) kan det fortfarande bli sämre. Men supportrarna gillar läget. De som såg Nottingham besegra Portsmouth på City Ground i sista omgången kunde höra bortasupportarna jubla när Nottingham gjorde mål. Och vid andra tillfällen har de sjungit ”Let's pretend we score a goal” följt av ett fejkjubel.
En klubb med sådana supportrar får inte dö. Det skulle vara som ett långt, plågsamt EM med hur många passningar som helst till rätt adress men utan Irland. Sporten tillhör supportrarna, inte de stjärnor som vi liknar vid gudar vars kontrakt har slutat att förbluffa oss. Vi har inte förmågan att förstå hur mycket 120 miljoner kronor utbetalat till en spelare för ett års arbete är.
Det största problemet med Portsmouth som fotbollsklubb är att det aldrig funnits en långsiktig strategi eller en plan b. I varje fall inte sedan Milan Mandaric' dagar, och även under den tiden fanns det tveksamheter såsom de misstänkta skattebrott som Mandaric, Harry Redknapp och Peter Storrie har friats för. Varför kunde man inte skriva in i kontraktet att lönen skulle sänkas vid nedflyttning? Det var ju inte så att det flockades intresserade klubbar runt spelare som Kanu och Tal Ben-Haim.
De har förlorat pengar eftersom klubben inte kunnat betala deras löner fullt ut efter nedflyttningen från Premier League. Ett tungt argument är att eftersom de inte direkt har presterat på Premier League-nivå efter nedflyttningen kan de inte heller få betalt för Premier League-nivå. Ben-Haim har presterat för stora delar av sin lön, kanske till och med hälften av de £36000 han har i veckan, men han har också hotat med att förstöra träningar genom att sparka ut bollar på planen om han inte fick som han ville, och han har vägrat skriva autografer när väldigt unga fans har bett om det.
Kanu å andra sidan har inte gjort många knop. Visserligen har han gjort enstaka inhopp där han visat upp en enastående förmåga att hålla i bollen vilket lett till att man kunnat försvara en och annan ledning, och han har också gjort ett par mål. Men för £3 miljoner utspritt över sex år, det vill säga ungefär £10000 i veckan om man räknar med två veckors obetald semester, kräver vi faktiskt mer. Och detta är alltså pengar utöver den lön som faktiskt har utbetalats.
En tredje spelare som trilskas är Dave Kitson. Han är redan impopulär bland fansen för hans spelstil. Han ser inte ut att anstränga sig på planen, ser ut att egentligen kunna springa mer om han brydde sig, och ibland ser han ut som att han missar målchanser och blir utvisad med flit. Kanske för att han ogillar någon i föreningen, eller vill hämnas på de supportrar som inte tycker han jobbar tillräckligt hårt.
De här tre spelarna kan komma med ett enkelt motargument. Om någon är dum nog att erbjuda dig ett sådant kontrakt skriver du förstås på. Läggs ett sådant kontrakt fram får man utgå från att klubben har koll på läget. Spelarna ska inte behöva oroa sig över annat än att hålla sig i form och vara väl förberedd på planen. Dessutom säger fotbollskreditorsregeln att de ska få alla pengar de har rätt till, oavsett vad klubben egentligen har råd med. Det är viktigare att spelaren får ut sin lön än att skatteverket får sina pengar, att planskötaren Bob får behålla sitt jobb, och att de lokala företag som levererat tjänster till klubben får betalt.
Den genomsnittlige supportern har inget flerårskontrakt med sin arbetsgivare. Han eller hon kan bli uppsagd under dåliga tider, och om alternativet fanns att få vara kvar med sänkt lön hade det kunnat vara ganska så intressant. En supporter som gått igenom det har förstås svårt att acceptera att en spelare, som i åtminstone Ben-Haims och Kitsons fall kan få ett hyfsat kontrakt med en annan klubb, lägger mer energi på att få tillbaka pengar än att vinna tillbaka bollen.
Låt oss säga att det nu är så att admin-Trevor har spelat ett fult spel och svärtat ner spelarnas namn i pressen med falska uttalanden. Vad innebär det då, förutom att spelarna har framstått i dålig dager? Inte speciellt mycket skulle jag vilja hävda. När både Kanu och Ben-Haim slår tillbaka mot admin-Trevor dras processen ut ytterligare, och klubben kommer närmare konkursen. Efteråt skulle spelarna nöjt kunna konstatera att de hade rätt, att folk får veta att deras namn hade svärtats ner i onödan, men samtidigt hade deras agerande troligen fått som konsekvens att deras klubb gått under och att de inte heller fått sina pengar. De kommer istället att bli ihågkomna som två personer som såg till att en 114 år gammal klubbs död, och det är inte vilken klubb som helst. Det är den framgångsrikaste engelska klubben söder om London och den har genom åren haft ett smått legendariskt läktarstöd, även på bortaplan. Portsmouth skulle bli den hittills största klubb som gått i konkurs i engelsk fotboll. Så mycket för att rentvå sitt namn.
De kan istället välja att avstå från pengarna och att sluta driva denna process. För supportern är detta en självklarhet. Portsmouth är en stad med arbetarklasstraditioner och många är de supportrar som knappt har råd med att gå på matcherna, men som går dit ändå. Det är deras flykt från vardagen, och kanske det enda som ger livet lite krydda. Frågan jag som supporter ställer till spelarna är ”Är du beredd att göra allt du kan för min klubb, den som jag har valt att identifiera mig med?”. Som supporter vill jag att spelaren ska bry sig om att jag avgudar honom för att han är beredd att göra allt för min klubb. Att avstå för pengar man har rätt till för att klubben ska överleva kan ibland ingå i att göra allt man kan.
Det är inte spelarens fel att systemet ser ut som det gör. Problemen ligger först och främst på högre nivå och man kan alltid diskutera rimligheten i att spelarna ska behöva göra den här typen av uppoffringar för att lösa ett problem som spelarna inte varit med och skapat (annat än att de i god tro skrivit på kontrakt som de blivit erbjudna). Men om de bryr sig om att bli hjältar kanske det kan vara värt att i värsta fall sälja någon av de lyxbilarna eller vad det nu kan vara de samlat på, ifall det är deras egna ekonomi som skon klämmer på?
Det är nu fyra spelare kvar som hindrar Portsmouth från att avskriva det akuta hotet om nedläggning. Förutom de tre ovan nämnda finns förra säsongens kapten – Liam Lawrence. Lawrence har meddelat att han gärna leder Portsmouth på planen även nästa säsong, men sanningen är den att klubben knappast har råd med det och att flera klubbar på högre nivå rycker i honom. Lawrence har gjort sitt arbete och mer därtill för klubben, och det finns ingen supporter som kan hysa något som helst agg mot honom.
Det är värre med vår besvärliga trio som supportrarna redan är irriterade på. Kan Kanu släppa sina krav kan vi åter med gott samvete hylla hans insatser i FA-cupen 2008. Kitsons och Ben-Haims enda chans att bli hjältar är att svälja stoltheten, avstå från pengarna och lämna klubben.
