Förlustfria sviten bruten med råge och skadorna hopar sig
Blackpool vann med 0-4 på Fratton Park och utnyttjade Portsmouths svagheter skoningslöst. Efter en stark första halvlek körde hemmalaget fast i den andra och med ett stort gäng spelare borta på lång sikt är läget plötsligt betydligt sämre än för några veckor sedan.
Vilar det en förbannelse över klubben? Frågan är berättigad. Eller så kanske vi bara tycker lite synd om oss själva. “Skadeproblemen från förra säsongen kan väl ändå inte upprepas”. Säsongen 2023-24: “Hold my beer”. Hur är det möjligt? Åtta, nio långtidsskador så här långt. Vi har inte ens nått december. Truppen börjar se tunn ut. Det finns förvisso ersättare och de håller god nivå, men trots det ser det ut som att orosmolnen hopar sig. Om min optimism var en kamel var farsen “Tottenham anlitade olicensierad agent för att sälja Jermaine Defoe till Pompey” strået som blev för mycket för kamelens rygg. Vi har ingen aning om hur allvarligt man ser på förseelsen och vilka straff som kan utdömas femton år senare, eller ens vilka som är aktuella för straff. Vad vi vet är att FA har något av en historia av att straffa mindre klubbar extra hårt för att statuera exempel medan större klubbar kommer undan.
Hur är läget i truppen egentligen? Båda målvakterna är hela. Det är bra, främst för att Will Norris är så ohotad etta trots två mindre lyckade ingripanden mot Charlton. Å andra sidan lurade han skjortan av en pressande anfallare med en kvick dragning i eget straffområde. Sean Raggett är ingen Regan Poole, men kommer med andra kvaliteter och med Jack Sparkes hörnor och frisparkar bör det bli minst en handfull mål för den långe. Ryley Towler är tillräckligt bra för att ersätta någon av Raggett och Conor Shaughnessy vid behov. Dessvärre läker Connor Ogilvies fot inte så bra som man hade hoppats och därmed finns det inget ytterligare alternativ i mittförsvaret medan Sparkes enbart har matchotränade och transferlistade Denver Hume som konkurrens till vänster. Här hade man önskat att junioren Josh Dockerill inte hade slitit av korsbandet i slutet av försäsongen.
Marlon Pack är äntligen tillbaka på innermittfältet efter knappt tio missade matcher. Det ger Alex Robertson möjligheten att ta klivet upp som tia nu när Tino Anjorin är borta minst två månader. På ytterpositionerna är det inte helt optimalt. För Gavin Whyte har det varit stopp-start och han har inte hittat någon rytm och vänsterkanten är inte helt naturlig för Abu Kamara. Det är Paddy Lane som varit klart bäst av yttrarna och en viktig anledning till den fina starten. Men när anfallsspelet hackar har laget kört fast rejält och då hade man behövt mer kreativitet och individuella prestationer för att skapa chanser.
På anfallsfronten ser det bra ut. Ta i trä. Jag är så imponerad av Bishop. Han tar så mycket stryk utan att lacka ur. Nio gula kort på fyra hela säsonger i Football League och inget den här säsongen. En skada eller avstängning på honom skulle vara ett stort tapp.
Annars kan man tycka att 36 poäng i det här skedet är väldigt bra och det är det ju. Men varför hänger Oxford och Bolton med så bra? Oxford har dessutom ersatt sin stjärncoach med en annan stjärncoach och har antagligen seriens bästa innermittfältstrio.
Portsmouth har varit väldigt bra och förtjänat varenda poäng. Laget var i topp vad gäller xG, hade släppt in minst antal mål och hade mest boll procentuellt sett. Ändå blev jag pessimist efter Charltons sena kvittering, de andra lagens vinster, Pooles korsbandsskada och Defoe-historien. Ibland känns det verkligen som om en förbannelse vilar sig över klubben. Jag utgår från att alla fotbollssupportrar känt så någon gång. Önskar ni kanske också att ni hade hållit på Accrington Stanley istället? Det låter ganska lockande, eller hur?
Pompey 0 - 4 Blackpool
Pompey (4-2-3-1): Norris; Rafferty, Raggett, Shaughnessy, Sparkes; Robertson (Pack 80), Morrell (k, utvisad 60); Lane (Yengi 69), Kamara (Devlin 69), Martin (Saydee 56); Bishop (Stevenson 80)
Röda kort: Morrell (två gula kort)
Gula kort: Lane, Raggett, Norris, Saydee
Övriga avbytare: Schofield, Towler
Blackpool (3-4-3): Grimshaw; Pennington, Ekpiteta, Husband (k); Hamilton, Dougall, Carey, Dale; Dembélé (Connolly 76), Rhodes (Morgan 85), Beesley (Joseph 66)
Mål: Dale 9, Beesley 56, Hamilton 74, Morgan 87
Gula kort: Dougall, Rhodes, Grimshaw
Övriga avbytare: O’Donnell, Casey, Lyons, Weir
Domare: Ollie Yates
Publik: 18697 (618 gästande)
Och så kom Blackpool. Ingen Zak Swanson på grund av en mystisk fotskada. Ingen Gavin Whyte av personliga skäl. Visst manöverutrymme för John Mousinho som ändå kunde sätta Pack, Terry Devlin, Kusini Yengi och Christian Saydee på bänken, men det saknades kvickhet i backlinjen och det utnyttjade Blackpool. De tog en tidig ledning efter att Sparkes slarvat och Owen Dale satte bollen i mål. Pompey svarade genom att skapa en mängd bra lägen utan att riktigt få till det. Dan Grimshaw räddade ett friläge och en boll som hans egna försvarare styrde mot mål mer mera. 1-1 hängde i luften då man gång på gång hittade luckor i trebackslinjen, men 0-2 hängde också i luften då gästerna hade mycket yta att kontra på.
Andra halvlek är bara att glömma. Blackpool tätade luckorna, Pompey körde fast och domarna gav bortalaget lite hjälp på traven. 0-2 på ett skott som gick via en offsidestående Jake Beesley och linjemannen menade att han inte trodde han inverkade på spelet. En enkel koll med huvuddomaren hade kunnat korrigera fadäsen, men han var upptagen med att dela ut tre gula kort, varav ett till Morrell. Men var det verkligen offside? En stillbild vid skottögonblicket kunde bekräfta att det hela var en synvilla. Ingen offside, bara en skopa tur då skottet hade gått utanför om inte det träffat Beesley.
Skam den som ger sig. Kamara drev in i straffområdet och fälldes av Kenny Dougall. Straff? Nej, domaren som så konsekvent blåst för alla små kontakter på planen tyckte det krävdes mer i just den situationen. Jag tyckte det var mer straff än inte straff, men den var inte “stonewall” som många ville få det till. Mer i linje med vad domaren hade dömt frispark för vilket var frustrerande. I nästa moment kom Morrell in sent och fick sitt andra gula kort. Inget problem med det, men situationen borde inte ha uppstått. Härifrån hade Blackpool god kontroll efter att Portsmouth tryckt på i fem-tio minuter och när CJ Hamilton sköt in 0-3 via Shaughnessy var matchen över. Pompey-sonen Albie Morgan ökade på till 0-4 för att göra förnedringen total.
Blackpool förtjänade sin seger och marginalen. Jag kan ändå inte sluta tänka att det lika gärna hade kunnat bli 1-1. Pompey var bra i första halvlek och hade oflyt som inte hade med sig minst ett oavgjort resultat. I andra halvlek dock gjorde man inte tillräckligt för att förtjäna någon poäng. Det var oroväckande hur bollen hela tiden spelades till Raggett, sedan Rafferty och därefter till Norris som ofta missade planen. Kanske hade man kunnat få till något spel om det hade blivit straff och inte utvisning. Det får vi aldrig veta.
Livet som fotbollssupporter innebär att det ibland kan vara 35 poäng på 15 matcher och en dans på rosor. Det kan innebära att man tänker på hur den högerfotade vänstermittbacken sätter perfekta genomskärare till vänsterbacken som slår ett farligt inlägg gång på gång. Det kan innebära att man njuter av att målvakten har bollen för man vet att han kommer göra en bra dragning och sedan chippa bollen över en motståndare till en ytterback. Det kan sedan svänga med en korsbandsskada orsakad av att en linjeman halkar och missar en offside, följt av två tappade poäng på tilläggstid och sedan en rejäl klocka på hemmaplan där allt går fel. Pooles skada kan vara ett sliding doors-moment, men insatsen mot Charlton talar emot det. Första halvlek mot Blackpool talar också emot det. Jag är helt inställd på att det absolut inte blir en seglats mot direktuppflyttning samtidigt som jag har svårt att acceptera att Portsmouth kommer att från en lysande inledning reduceras till att “bara” vara en stark utmanare till de tre platserna i andradivisionen. Det är en lyxposition att vara i och något som vi hade varit mycket nöjda med inför säsongen.
Jag har egentligen varit med för länge för att oroa mig för nästa match, men lik förbaskat gör jag det. Så kommer det nog kännas så länge som klubben spelar på den här nivån om jag inte hinner tröttna. Nu försöker laget hitta en spelstil som vinner matcher och den blir olik den som var så vägvinnande under de första 15 matcherna. Det är inget avundsvärt läge för en orutinerad huvudcoach och det kan lätt bli en djupare formsvacka om inte laget studsar tillbaka snabbt.
Burton borta ikväll. Aldrig en lätt uppgift mot ett fysiskt lag på en liten plan. Har Mousinho något ess i rockärmen?
