Guy Whittingham – Corporal Punishment
Med 48 mål på en och samma säsong innehar Whittingham ett svårslaget rekord. Han kom från ingenstans och slog igenom med dunder och brak. Whittingham är en av klubbens stora i modern tid och en av mina första idoler.
Guy Whittingham slog igenom när jag var i rätt ålder för att hitta ett fotbollslag att hålla på och en idol att dyrka. Tio år gammal och trött på att inte ha fått svar på det brev som jag och min bror hade skickat till Liverpools fanclub bestämde jag mig för att göra mitt första av två klubbyten som supporter. Brorsan står lojalt kvar som Liverpoolsupporter alltjämt, medan jag för länge sedan lämnat de framgångsrika klubbarna därhän. Bournemouth var nästa anhalt för mitt fotbollshjärta. Förmodligen för att de var så svåra att slå på 80-talets Football Manager-spel. Men våren 1991 fick Bournemouth storstryk i Portsmouth, det blev 5-1 till hemmalaget i en FA-cupmatch och Whittingham gjorde fyra mål. Från den dagen släppte jag aldrig Portsmouth ur sikte och Whittingham kom att bli min idol för flera år framåt.
Whittingham hade gjort en säsong i Yeovil. På 23 matcher hade han gjort 18 mål. Efter att ha köpt ut sig från den brittiska armén skrev den då 25-årige anfallaren på för Portsmouth. Detta var 1989 och i september samma år kom debuten mot Newcastle. Första säsongen gav 24 mål på 39 matcher. Säsongen därpå var alltså säsongen då Portsmouth vann över mitt fotbollshjärta. Segrar över Barnet (5-0 borta efter ett hattrick av Whittingham) och ovan nämnda seger mot Bournemouth bäddade för en åttondel mot Tottenham, en match som Portsmouth länge ledde men som Paul Gascoigne kom att vända i slutskedet. Den tappra insatsen var det som fick mig att till slut fastna för denna klubb.
Whittingham blev synonymt med klubbens uppsving i början av 90-talet. Säsongen 91-92 var man ramstarka på hemmaplan och utmanade länge om kvalspel. En fantastisk cup run hindrade dock uppflyttningsplanerna effektivt. Portsmouth hade bortaslagit Middlesbrough och sedan hemmabesegrat Nottingham, som då låg i högsta serien, med 1-0 och när det skulle lottas till semifinal var det två lag från samma serie, Sunderland och Norwich, och Liverpool som var kvar i turneringen.
Det blev Liverpool och trots ledning i förlängningen blev det till slut förlust i omspelet efter straffar. Dessa två matcher är bland de tappraste insatserna Portsmouth gjort i modern tid. Liverpool vann sedan FA-cupen efter en enkel seger mot Sunderland.
Portsmouth tvingades sälja Darren Anderton till Tottenham, men pengarna användes klokt. In kom Paul Walsh och med honom vid sin sida kom Whittingham att blomma ut helt. Säsongen 92-93 gjorde han hela 48 mål, liga och cup inräknat. Det blev ett och annat hattrick, bland annat i 4-0-vinsten hemma mot Peterborough, och som mest fyra mål i en och samma match, mot Bristol Rovers. Och när jag ändå är inne på matcher som Whittingham gjort mer än ett mål i är det ju lika bra att nämna den legendariska 5-5-matchen i Oxford, som han gjorde två mål i. Matchbilder finns att avnjuta på Youtube (länk nedan).
Laget hade en fantastisk avslutning på säsongen och åt upp poäng efter poäng av andraplacerade West Hams försprång, men borta mot Sunderland slog allt slint och två utvisningar och en 1-4-förlust senare hade Portsmouth gett tillbaka West Ham initiativet. Säsongen slutade i ett misslyckat kval där bogey-gänget Leicester vann i semifinalen. Det blev Whittinghams sista framträdanden för Portsmouth för den sejouren. Efter att ha skrivit friarbrev till klubbarna i nystartade Premier League såldes han för en miljon pund till Aston Villa.
Precis som för en betydligt längre och tunnare Portsmouth-export till Villa blev det ingen succé för Whittingham. Det blev utlån till Wolves och sedan en transfer till Sheffield Wednesday, då i Premier League. Där kunde karriären ta fart igen. Whittingham var väldigt populär hos ugglorna där han omskolades till mittfältare. 22 mål på 113 matcher blev det under en femårsperiod. Sista säsongen tillbringade han i utlåningsdisken, vilket innebar att Fratton Faithful fick se det bästa av honom ännu en gång. 1999 gjorde han sju mål på nio matcher för Portsmouth.
Det blev en permanent övergång senare det året, men vid 35 års ålder var snabbheten som var hans största tillgång i yngre år inte längre än tillgång. Som lite mer rutinerad räv blev det mer spel på mittfältet, men dock inte så frekvent. Under de kommande två säsongerna gjorde han 26 matcher och fyra mål för klubben. Det blev lån till Peterborough och Oxford innan karriären avslutades i Wycombe 2001.
Väl där var han med om klubbens fantastiska cupresa som tog dem ända till semifinal mot en gammal bekant. Nämligen Liverpool. Whittingham blev en av alla dem som slagits ut två gånger av två möjliga i en FA-cupsemifinal mot Liverpool. Trots att Wycombe, då i tredjedivisionen, bars fram av drygt 19000 supportrar i mötet i Birmingham kunde Liverpool vinna med 2-1. Detta var samma upplaga av FA-cupen som Wycombe hittade en cuphjälte genom att annonsera på text-TV. Nordirländaren Roy Essandoh var klubblös och redo för spel. Han kom att avgöra bortamatchen mot Leicester med ett sent 2-1-mål.
Whittingham gjorde bara ett mål för Wycombe, men det var också ett viktigt mål. I sista minuten avgjorde han borta mot Bristol City, även där blev det 2-1, en nyckelseger i en bottenstrid som blev lyckosam i och med en poäng i sista omgången mot Bury.
Spelarkarriären tog slut efter den säsongen och sedan följde ett par uppdrag som manager. Först Newport Isle of Wight, sedan AFC Newbury. Därefter blev det coachning i Eastleigh, men sedan 2009 är Whittingham hemma i Portsmouth igen och arbetar som utvecklingscoach. När Portsmouth Supporters Trust liksom många andra Pompey-fans befarade det värsta under våren 2010 nämndes Whittingham och Alan McLoughlin som förstavalet som managerpar i den nya klubb som skulle startas upp ifall Portsmouth FC skulle gå i graven, något som, peppar peppar, inte har hänt ännu.
Källor:
http://en.wikipedia.org/wiki/Guy_Whittingham
http://en.wikipedia.org/wiki/Wycombe_Wanderers
http://www.freewebs.com/portsmouth-fc/history.htm
Youtube-klipp:
Tre mål mot Millwall 1992 (jag vet att det står 1994 i klippet, men det är fel): http://www.youtube.com/watch?v=YhWzMPNg56Y&NR=1
Två mål mot Oxford 1992: http://www.youtube.com/watch?v=4kx9poEmLAc
Ett mål mot Luton 1992: http://www.youtube.com/watch?v=2XL_JNc6zd0
