Inför Gillingham - Portsmouth
Januari gillar inte Portsmouth och Portsmouth gillar inte Gillingham. I en väldigt öppen toppstrid kan en seger göra stor skillnad. Kan Jackett dra fram ett ess ur ärmen för att äntligen besegra en 4-4-2-diamant?
Nytt år, men samma gamla Gillingham? Jag tror inte på det där med att en klubb har ett eller flera bogey teams, men Gillingham har luggat Portsmouth på poäng vid fyra av fem tillfällen i League 1. Efter att Portsmouth besegrat dem på Priestfield har det blivit 1-3, två gånger 0-2 och senast 0-0. Gemensamt för alla förluster är att Gillingham satt sin första målchans och om det finns någon rättvisa i möten mellan två klubbar är det hög tid för en bortaseger här.
Men det är januari och januari är inte Portsmouths månad. Någon lyckades rada upp klubbens samtliga vinster på 10-talet i en tweet. Ja, januari och Portsmouth är en så dålig kombination att klubben till och med lyckats stava fel på January på en souvenirmugg. Redan efter två stycken i denna text kan vi konstatera att Portsmouth ligger illa till på förhand, vilket skulle kunna vara besvärligt ifall ledarna hamrar in detta budskap i spelarnas hjärnor före matchen.
Gillingham har förstås arbetat hårt, försvarat bra och tagit sina få chanser i sina segermatcher mot Pompey. Precis det vi förväntar oss av ett lag lett av Steve Evans, mannen med lika stor käft som kagge som är Gillinghams manager sedan i somras. Formen är god och borta mot Ipswich hade man mycket väl kunnat vinna istället för att kryssa. I senaste hemmamatchen besegrades Rochdale med 1-0. De bättre lagen lämnar dock Priestfield med tre poäng. Rotherham, Peterborough och Ipswich (när de var bra) har vunnit här. Gillingham är antagligen som bäst när de kan ta smash and grab-poäng, något som Kenny Jackett har i sin rockärmen, men mot Rochdale var man klart bättre, trots att det bara blev ett mål. Det är överlag ett genomsnittligt lag enligt experimental361.com, med ett starkare försvar men också ett något sämre anfallsspel än snittet. Det är också defensiva spelare som utmärker sig i laget. Connor Ogilvie ryktas ha Championship-ögon på sig, Barry Fuller tycks inte åldras och Max Ehmer är en stabil mittback. Stuart O'Keefe bidrar med ettrighet på innermittfältet och har i Gillingham visat den potential han inte nådde till i Pompey. Målskyttet sprids ut och den som gjort flest är Alex Jakubiak med fem stycken.
Portsmouth skapar ofta fler klara målchanser i sina matcher, men det är en tendens som är betydligt tydligare på Fratton Park. Det blev bara två hemmaförluster under 2019 medan främst hösten 2018 var en kavalkad av bortasegrar. Det var Gillingham som var först med att besegra Portsmouth utanför ön och det skedde på annandagen förra julen. Matcherna mot Rochdale och Accrington visar hur det kan gå, i den ena en klar 3-0-vinst trots stor spelmässig dominans för Rochdale och i den andra en klar 1-4-förlust. Kanske hjälper det att sätta en mittfältare som spets bakom Ellis Harrison istället för att ha John Marquis där? Åtminstone har det funkat mot Ipswich och Wycombe.
Men så kom ett nytt ras mot MK. Klar dominans i 30 minuter, därefter en dålig nick av Sean Raggett och underläge. Från det vek man ner sig. 2-0 kom efter att man hade gått ner på enbackslinje tillfälligt och även om man skapade chanser framåt gick det hela tiden för långsamt. Åtta poäng på tio bortamatcher är fullständigt oacceptabelt. Det är inte i alla matcher som motståndaren sätter sina två första skott och utan den hjälp MK hade av Portsmouths försvar hade de aldrig kunnat vinna.
Nu är det så att inget lag verkar vilja gå upp och chansen till spel i andradivisionen finns alltjämt. Fixa bortaspelet och andraplatsen är inom räckhåll. Hitta några bra nyförvärv, till exempel en vänsterfotad ledartyp till mittlåset, en vänsterback och en tia av klass och Jackett kan fullfölja sitt uppdrag. Även om uppflyttning sannolikt skulle innebära en mycket tuff säsong i Championship med nedflyttning som följd, dagens Portsmouth har inte där att göra, skulle jag verkligen se fram emot en säsong där fansen villkorslöst ställer sig bakom laget. Det är då den här klubben är som bäst, med ryggen mot väggen och en omöjlig uppgift framför sig. Dessutom vore det ju ett stort misslyckande att inte ta steget upp när konkurrenterna är så svaga.
Med vänsterbackarna borta, liksom Ryan Williams, Ross McCrorie och Bryn Morris blir det nog få förändringar. MK fick ut mycket av sin diamant och Jackett har fortsatt svårt att hitta motdrag mot en sådan. Nu spelade även Gillingham med diamant senast, så det vill till att lära fort. Spoiler: enda sätten att bemöta en diamant är med en annan diamant eller 3-5-2. Jackett har inte byggt en trupp för någotdera.
Men i en halvtimme lyckades man ändå hantera och dominera MK och det skedde delvis tack vare en taktisk förändring. Med ett smalare fyrmannamittfält bakom Marcus Harness i tiarollen kontrollerade Portsmouth matchen fram till 1-0 och det tycks vara en bra idé att göra detsamma fast ta ledningen och sedan inte släppa in kvitteringen. Det är där skon klämmer på bortaplan, att självförtroendet sjunker vid insläppt mål. Med Gareth Evans istället för Andy Cannon kan Harrison få bra inlägg att jobba med också.
Elvan: Craig MacGillivray - James Bolton, Christian Burgess, Sean Raggett, Anton Walkes - Gareth Evans, Tom Naylor, Ben Close, Ronan Curtis - Marcus Harness - Ellis Harrison.
