Inför Plymouth - Portsmouth
Formstarka Plymouth mot formsvaga Portsmouth. Det känns inte logiskt med en bortaseger, men kanske är det just därför trenderna bryts imorgon.
Plymouth borta. Under hösten hade det här inte varit något att oroa sig över, men likt förra säsongen har Derek Adams lag vaknat till efter en riktigt svag höst. Nu kommer det förstås inte att räcka till närheten av play-off - man blev sjua ifjol - men definitivt för att sätta sig i respekt hos motståndaren. Ja, jag är rädd för den här matchen. Adams har en förmåga att elda på dessa möten. Har det inte att göra med Reuben Reid eller Paul Cook så är det något annat. Det ryktas att han ville ha jobbet som Pompeys manager när Cook fick det, men Cook var alltid förstavalet. Även om jag inte står ut med Adams kommentarer före och efter match - han har verkligen en unik syn på verkligheten - har jag stor respekt för honom som manager.
Plymouth är nog där de ska vara den här säsongen. I mitten, hyfsat avstånd neråt, men långt från toppen. Lite så jag tänkte inför förra säsongen, att de båda klubbarna skulle befinna sig i varsin ände av tabellen. Men med fem vinster på sex matcher är Plymouth på väg uppåt och kanske kommer man fortsätta klättra. Eller så har man haft lätta matcher. Jag menar, det är inte direkt några imponerande segrar. Peterborough borta, tänker du kanske, men Plymouth spelade en man mer hela andra halvlek och vann tack vare ett sent mål. Det som imponerar är just mängden segrar, och spelarna lyfts av det. Som Portsmouth, fast tvärtom. Juryn är nog ändå ute på den punkten. Du kan förstås inte besegra ett annat lag än det du ställs emot, men hur står sig dagens Plymouth mot topplagen? Och kan Portsmouth agera som ett topplag?
Ja, den andra frågan är svårbesvarad, för Portsmouth är resultatmässigt i usel form men håller bevisligen hög kvalitet. Raden 1-2-4 sminkas av en Checkatrade-seger för reserverna mot Peterborough, som förvisso ställde upp med en mer a-lagsbetonad elva. Men vad Portsmouths reserver gör har inte alltid så stor bäring på vad förstauppställningen gör, och även om det har varit två matcher mot QPR, varav en utan elva spelare, bortamatch mot Luton och hemmamatch mot formstarka Doncaster är det något som gjort att knappa segrar bytts mot kryss och kryss mot uddamålsförluster. Taffligt försvarsspel gav Oxford en 2-0-ledning i paus och målet som Blackpool vann med kunde också ha undvikits. Mot Luton visade försvaret åter upp hög klass då man motade femton avslut innan paus och tog sig tillbaka i en match som borde varit förlorad, men Luton krånglade sig ur det med viss domarhjälp. Och mot Doncaster var misstagen tillbaka igen. Jack Whatmoughs knä gick sönder igen och Christian Burgess inledde med att missbedöma en långboll. Rejält. Formulan för framgång var annars ganska enkel. Solitt försvarsspel, disciplin, en stark targetman och kvicka och innovativa yttrar. Samt gärna en Gareth Evans i form. Back to basics så blir det ordning på detta, men back to basics är inte så enkelt som man kan tro.
Jag har nog inte riktigt fattat vilket flyt Portsmouth hade innan årsskiftet. Anton har fattat. Jag trodde Portsmouth hade flyt för att man var bra, men så bra var man inte. Inte topp två-bra. När laget nu famlar efter form och flyt kommer den ena motgången efter den andra. Whatmough borta resten av säsongen. Tom Naylor borta två matcher på grund av två gula kort. Andra innermittfältare är skadade (Andy Cannon) eller småskadade (Bryn Morris). Mot Plymouth behövs muskler på innermittfältet och gärna mer än två spelare. Kittlande med 4-4-2 med James Vaughan och Omar Bogle, men kan Anton Walkes och Ben Close eller vilka det nu blir verkligen undvika att köras över av Plymouths triangel sannolikt bestående av Antoni Sarcevic, Yann Songo'o och David Fox? Det här handlar om självförtroende. Plymouth har det så därför vore det ytterst naivt att tro att Portsmouth skulle kunna starta på framfoten och ta matchen till dem.
Plymouth har definitivt kvalitet framåt också. Freddie Ladapo har prickat in tolv mål i serien och Ruben Lameiras nio. Graham Carey har inte fått det att lossna än, men besitter hög kapacitet. Man försöker också knyta till sig Joe Mason, utlånad till Portsmouth i höstas utan någon succé, men helt klart en vass anfallare som inledde karriären på Home Park. Försvaret är det sämre med och med 52 insläppta är det bara Rochdale och Scunthorpe som är sämre. Nu har de dock två hållna nollor på sex senaste, så det är möjligt att de fått ordning på det. Å andra sidan, av de sex lag de mött är det bara Peterborough som är nära Portsmouths 50 gjorda mål och de spelade ju en man mindre hela andra halvlek.
Men för att återknyta till mittfältsproblematiken, om jag hade varit manager hade jag valt att fortsätta som mot QPR. När mittfältskrisen var som värst förra våren placerades Walkes bakom Close och Evans. Walkes blir en rimlig ersättare för Naylor och jag hoppas att Morris eller Dion Donohue kan komma in bredvid Close. Något liknande kan fungera här och eftersom Plymouth är någon klass sämre än QPR kanske yttrarna faktiskt kan vara med och anfalla den här gången. Jamal Lowe och Ronan Curtis hade lekstuga mot Plymouth i hemmamötet (3-0) och båda två har visat tecken på gryende form. Varför inte få det att lossna imorgon?
Det är nu som tåget går. Luton, Barnsley och Sunderland har slutat förlora för längesedan. Kommer två av dessa att åka på en formsvacka? Kanske, och i så fall gäller det att ta chansen. Först och främst börja vinna igen, sedan se hur långt laget kan nå, och om det inte räcker till topp 2 åtminstone komma till play-off i god form. Jackett kommer inte ha några problem med att motivera sina spelare efter Adams skitsnack om att Pompey är i toppen tack vare att man spenderat en massa pengar. Är han korkad eller är det mind games? Den här gången hade han otur när han tänkte. Så det finns helt enkelt inga skäl att inte dyka upp heltaggad till den här matchen, med en utsåld bortasektion och ett antal gluggar på övriga tre läktare, och följande elva ska lägga grunden till en säsongsdefinierande trepoängare: Craig MacGillivray - Nathan Thompson, Christian Burgess, Matt Clarke, Lee Brown - Anton Walkes - Jamal Lowe, Ben Close, Bryn Morris, Ronan Curtis - Omar Bogle.
Håva in poängen helt enkelt. Genom the average shithousery way medelmåttar vi slagen mot resten av topplagen.
