Inför Portsmouth - Oxford
Efter det tunga poängtappet mot Bristol Rovers väntar en tuff match mot extremt formstarka Oxford.
Portsmouth mot Oxford hade vid säsongsstart varit en klar etta på tipset. Om den hade varit med på tipset. Så dags var Karl Robinson frustrerad över bristen på bra nyförvärv och Kenny Jackett hade det mesta av sin trupp spikad. Men när vi nu är i november är situationen annorlunda. Oxford flyger efter en trög start. De vinner ofta och inte sällan med flera mål. Och Portsmouth... Ja, vad ska man säga. När nu spelet till slut var bra kunde man ändå kasta bort en mycket klar seger till ett kryss.
Fratton Faithful väntar på det oundvikliga. En ny manager att gnälla över. Pessimismen sägs vara kopplad till Jacketts negativa taktik och intetsägande kroppsspråk. Det är bara ett objekt att skylla på. I grund och botten handlar det om en baksmälla efter många svåra år, lite framgång och vårens antiklimax. Jag har då aldrig som supporter varit beroende av att titta på managerns kroppsspråk för att elda på mitt lag. Som spelare tittade jag aldrig ut mot sidlinjen för att få inspiration av någon animerad figur.
Portsmouth behövde en prestation och ett resultat mot Bristol Rovers. De fick det förstnämnda. Ett löjligt oturligt självmål i 93:e minuten förstörde allt. Hörnan via Ross McCrories knä i ribban och in via Craig MacGillivrays bakhuvud. Sällan har två poäng försvunnit så oförtjänt och så oturligt. Så vad blir reaktionen på detta? Mer dåligt självförtroende eller en ännu bättre prestation?
Jackett får mycket kritik för det ena och det andra. Konstiga laguttagningar? Men alla som startade var faktiskt bra sist och överraskningen, Ronan Curtis, var bäst på plan. Och det är inte första gången som en överraskande ändring gett positivt utslag. Men nog borde han gjort något byte på slutet. Ett eller två par piggare ben för att springa ner med bollen mot hörnflaggan istället för att orsaka frisparkar på egen planhalva. Det är trots allt inte ofta som Jackett lyckats ändra en matchbild med ett byte eller en taktiskt förändring. Segern mot Doncaster är ett av ganska få undantag. Jag ställer mig inte helt bakom Jackett, men är ändå glad över att ägarna fortsatt ger honom stöd. Det rör på sig åt rätt håll, och Jacketts taktik är inte negativ. Supportrarna är, men inte taktiken. Att spelarna inte riktigt vågat tidigare beror inte på taktiken. Mer defensiv än nödvändigt? Kanske, men hur många lag gjorde fler mål förra säsongen?
Oxford har som sagt gått bra på sistone och hade inga problem med att avfärda Rochdale med 3-0 i lördags. Förvisso hjälpt av en tidig utvisning, men det är inte enda klara segern som tagits. Och i tisdags slog man ut Sunderland ur ligacupen efter straffar. Här tänkte jag att det var bra att formlaget inte spelade på tisdagen innan jag insåg att det var cup också, men kanske kan de vara lite slitna. Det är märkligt det där med cupspel, för Oxford spelade med seniorerna mot Portsmouths juniorer i den andra cupen och fick stryk efter straffar för några veckor sedan. Nog borde vårt a-lag kunna göra detsamma på hemmaplan.
Åtta raka utan förlust i ligaspelet, 24-3 i målskillnad på dessa matcher. 4-0 mot ett ganska starkt West Ham i ligacupen. Vad händer i Oxford? Det är klart att James Henry, Josh Ruffels, Jamie Mackie och Tarique Fosu är bra spelare och bäst av dem alla är Cameron Brannagan, men så bra som de åtta senaste matcherna, plus vissa cupinsatser, är de väl ändå inte? George Thorne platsar inte och Matt Taylor är långt från given. Det ser ut som ett otroligt starkt lag för närvarande men Jackett har knäckt Robinson förut på Fratton Park. Först med 3-0 och sedan 4-1, och så förstås med juniorerna i cupen.
Visst är det så att det är svårt att känna sig bekväm med den här matchen, men ett spelande Oxford kan också passa Portsmouth bra. Jämför med Gillingham och Wimbledon som försvarade sig till poängen och hade hjälp av virket. Rovers, som försökte anfalla, gav Portsmouth utrymme för kontringar och det gick väldigt snabbt flera gånger. Portsmouth borde absolut ha varit out of sight innan Rovers första avslut på mål gick in.
Men mycket handlar om hur man svarar på besvikelsen senast. Tar man vara på det positiva och spelar på samma sätt, även efter reduceringen för det var inte tal om att backa hem för mycket, så ger man Oxford en rejäl match och har god chans till seger. Oxford är slitet och har saknat en handfull spelare, bland annat Brannagan som är en av seriens bästa spelare. Nu är också Fosu och Rob Hall tveksamma och Robinson förlitar sig på att adrenalin ska ordna poängen till bortalaget. Jackett å andra sidan har inga nya problem och kan ställa upp med starkaste laget, förutom Jack Whatmough och Oliver Hawkins som antagligen hade tagit plats. Det blir troligen inga ändringar, men gärna ett par tidigare byten.
Trolig startuppställning: Craig MacGillivray - Ross McCrorie, Christian Burgess, Sean Raggett, Lee Brown - Ben Close, Tom Naylor - Ryan Williams, Gareth Evans, Ronan Curtis - John Marquis.