Inför Portsmouth - Sunderland (Play-off, match 2)
Det är dags för retur mellan Portsmouth och Sunderland och det är bortalaget som kommer till avspark med en uddamålsledning. Portsmouth behöver skärpa sin offensiv för att ha någon chans att vända på detta.
Femte och sista matchen klubbarna emellan den här säsongen. Kanske möts de ej nästa säsong, men troligt är att de båda stannar kvar i League 1. Det beror lite på vad som låg bakom den mediokra första matchen i lördags. Är Sunderland inte bättre än så där just nu? Formen har ju varit dålig under slutspurten. Och är då Portsmouth inte tillräckligt bra för att kunna besegra ett formsvagt Sunderland? Troligen var det stundens allvar som påverkade för många spelare, plus att det lätt blir så att man spelar mer försiktigt i första mötet. Den uppenbart mest intressanta frågan rör vilket lag som tar sig till final, men en mycket relevant fråga är om det laget också nu kan visa upp något som tyder på att finalen också kan vinnas.
Det var inte bästa förutsättningarna på Stadium of Light. Båda lagen tappade viktiga spelare inför matchen. Ingen Brett Pitman eller vänsterback hos gästerna och ingen Aiden McGeady för Sunderland. Annars var det lätt att se symboliken i matchen. En luft som hade gått ur, två lag med högre förhoppningar av olika skäl, Portsmouth därför att laget var i ledning i League 1 i över fyra månader och Sunderland därför att de är den stora fisken i den här serien, laget som ju till slut skulle komma igång ordentligt och gå upp direkt. Publiksiffran och matchen var väl inte mer än ett "åhå". Lee Bowyer tittade på och noterade att hans Charlton inte har något att vara rädda för innan de dagen efter klev ut och besegrade Doncaster borta.
Få spelare imponerade. För Sunderland var McGeadys ersättare Lynden Gooch en av de farligare och Chris Maguires inhopp var starkt och matchavgörande. Portsmouth imponerade mest i defensiven medan det enbart var Gareth Evans som orsakade problem för en annars bekväm backlinje. Laget kämpade på bra och gav det hela en ärlig chans och det positiva är att ibland är ändå den lilla skillnaden mellan vad som ser ut som en svag insats och en stark insats att de där passningarna sitter i närheten och i offensivt straffområde.
Det är svårt att sia om skadeläget i trupperna eftersom båda managers gärna håller korten nära sig. Alim Öztürk blev utvisad sist, men kommer att vara tillgänglig. Avstängningen hävdes och det tycker jag var rätt. Det var svårt för domaren att ta in alla parametrar, det vill säga det faktum att två försvarare låg i linje med Öztürk och att Evans hade behövt avlossa ett skott vid nästa tillslag för att det skulle kunna ses som en målchans och det hade varit svårt med tanke på att löpningen inte gick rakt på mål. De tre skadade spelarna som missade första mötet testas sent. McGeadys fotskada bör vara tillräckligt läkt eftersom han ju var med i startelvan tills uppvärmningen senast medan Brown antagligen är mer sannolik deltagare med sin slitna hälsena än vad Pitman är med sitt baklår.
Nu har Portsmouth spelat tre bortamatcher i play-off sedan jag blev supporter till klubben i början av 90-talet. Samtliga har slutat med förlust med matchens enda mål, inprickat i den andra halvleken. De två hemmamatcherna har slutat 2-2 efter att Portsmouth tagit ledningen och sedan kvitterat till 2-2. Ett trendbrott är förstås välkommet nu och jag tror att hemmalaget har vad som krävs för att ta sig till final denna gång, på det tredje försöket. Känslan är ändå den att det här är inte hela världen. Även om jag är nervös känns det inte alls som Plymouth för tre år sedan. En titel och en fjärdeplats är ändå resultat att vara nöjd med - det här har varit en bra säsong.
När det är sagt kan det bli ännu bättre och det är klart att jag skulle glädja mig mycket åt en finalplats. Kanske kan den bärgas med följande elva? Craig MacGillivray - Nathan Thompson, Christian Burgess, Matt Clarke, Lee Brown - Ben Close, Tom Naylor - Jamal Lowe, Gareth Evans, Ronan Curtis - Omar Bogle.
