Matchanalys: Liverpool – Man Utd
Tillbakatryckta under hela matchens gång ordnade Liverpool ändå med ytterligare tre poäng denna säsong. Där defensiven har utvecklats lämnar anfallsspelet mycket i övrigt att önska faktiskt.
Generella tankar
Nio poäng av nio möjliga. Det låter väldigt bra och det är väldigt bra, ska vi se till spelet dock så har alla tre matcherna präglats utav att vi slår av på takten efter ledningsmålet. Detta verkar också vara en renodlad taktikfråga, snarare än att laget bara försöker bevaka ledningen och inte kan mäta sig offensivt. Vad man kan säga om denna taktik är att den är på sin höjd fantastisk när poängen ramlar in, i det långa loppet kan det dock vara lite väl mycket gambling eller riskerande. Vad händer den dagen då vi faktiskt får en negativ effekt på taktiken? Men, jag ser hellre till det som faktiskt har hänt än det som kan komma att hända, och därmed är jag supernöjd med att Liverpool toppar tabellen efter tre omgångar spelade.
Det blåser friska fläktar kring klubben och för en gångs skull har säsongsinledningen varit över förhoppningarna man hade. Den defensiva biten har Brendan Rodgers medgett att laget har arbetat på väldigt mycket under sommaren, och laget går in för att stänga matcherna numera. För alla oss som trodde på ett tiki taka liknande spel likt förra säsongen, så har denna säsong gett oss några helt andra svar, där Rodgers har lagt tonvikten på att vi ska kontrollera matchhändelserna genom ett ramstarkt försvar. Jag tycker inte alls att detta är en naiv tankegång, utan så länge som poängen ramlar in kan man inte klaga. För oss som gärna ser att Liverpool spelar ut sina offensiva kort mer kan det finnas utrymme för kritik dock. Det är svårare för Brendan att alternera sina offensiva styrkor just i denna match, då bland annat Joe Allen saknades som alternativ på bänken, men Raheem Sterlings inhopp bådar gott inför framtiden, och med de tre nya spelarna som är klara finner vi fortsatt hopp.
Offensivt spel
Daniel Sturridge får axla ansvaret till största del för att leverera offensivt, mycket på grund av att det inte kommer en andravåg av spelare in till boxen. Steven Gerrard har hittills under denna säsong inte gett det stöd som han kan ge genom en andravåg, och det offensiva grundspelet hindras upp lite grann av detta. Genom vikande löpningar till höger och ofta centralt skapar Sturridge dock spelrum för övriga. Aspas stärkte inte direkt sina aktier (återigen), och blev helt rättvist utbytt för en Sterling som på sin korta speltid åstadkom betydligt mer i de avgörande momenten. Där Aspas bollbehandlar går Sterling på instinktiva avslut.
Både Man Utd och vi föll kort på de avgörande momenten, och skottögonblicken var inte de mest genomtänkta för något lag. Jag fick också känslan att Man Utd var lite väl långa i uppspelfaserna, och det gav oss stärkt förtroende innan vi gick in i andra halvlek. Vad Liverpool saknade var någon till som driver fram med bollen, vi får förlita oss på Philippe Coutinho till stor del i detta moment och Sturridge är mer en ”fox in the box” för mig. Att laget har det förtvivlat svårt för bryta upp en matchbild står klart och vi faller och faller bara djupare ner i områdena desto ju längre matchen lider. Vi har tur med främst en sak och det är att Manchester United använde fel spelartyper för vissa av sina positioner, och de saknade Wayne Rooney något oerhört.
Defensiv struktur
Hela matchen präglas av ett Liverpool som spelar tillbakaspel mycket ofta, man försöker på så sätt hitta alternativa vägar i ett senare skede att spela fram bollen. Steven Gerrard var helt briljant i denna avvägning och han fortsätter med att städa rent framför sin defensiva zon. Lucas Leiva kom aldrig riktigt in i matchen likt tidigare match, utan var stundtals osynlig i defensiven. Manchester United dominerade första halvlek (och andra), och det var i markeringsspelet kring våra tre mittfältare som man blev mest imponerad. Dåliga slagna passningar ledde till att det blev ännu lättare för backlinjen att falla av och täcka yta också. Glen Johnson går mot en ny höst med andra ord. Triangelspelet utvecklades i denna match till att fem man opererar kring bollägaren i Man Utd, det ökade spelavståndet mellan deras mittfältare och anfall, och därmed fick de aldrig riktigt igenom bollen många gånger. Man Utd använde inte kanterna så ofta som de brukar göra och de fem man i spelutrymmena gav Liverpool en total stängning av passningar som ska finna löpvägarna hos motståndarna. När Manchester United använde sig av kanterna under fåtal anfall skapades det direkt en oreda kring ytterbackarna, och var svårare då att bara falla av.
Jordan Henderson, återigen, stod för en bra insats i att offra sig för ändamålets skull, det vill säga stänga igen centralt, utan att han för den skull erbjöd anfallsspelet någon bredd längs kanten. Att vända spelet var sämre och vi kunde aldrig bryta oss ur dominansen från Man Utd under matchen, och att inte kunna vända spelet var det enda negativa kring försvar och mittfält igår.
Markeringsspelet från våra mittbackar samt ytterbackar står klart och tydligt att det är ett man mot man-markering system som innefattas under matcherna. Man Utd hade bollinnehavet under båda halvlekarna, men utan att riktigt komma till de vassa avsluten, mycket på grund av att vi på försvarssida alltid var fem, sex man. Som om inte det var nog dippar Lucas emellanåt ner och bevakar den farliga ytterback- och mittbackslinjen, vilket ledde till att Man Utd inte fick fram bollar bakom vår backlinje. Det fanns alltid spelyta 1, 2 och 3 för backlinjen att passa fram bollen på och de många alternativen ger också laget det andrum som de behöver när de är tillbakatryckta.
Att mittfältet visar sig under spelsekvenser är enormt positivt, utan det hade matchen gått förlorad till stor del. Det man kan önska sig i framtida matcher är en större uppflyttning av försvarslinjen, då det är för stora spelavstånd då och då mellan backarna och mittfältarna. Man kan också önska sig fler bollar som slås från innerback fram till anfallare, bara för att bryta mönstret i matchen. Nu stod inte Simon Mignolet för mer än tre, fyra riktigt bra räddningar och det ska vi vara tacksamma för, samtidigt som det måste erkännas att Manchester United var väldigt tama framåt. I överlämningar har vi utvecklats ganska mycket, och det fick vi se prov på när Daniel Agger lämnar över bollen och upp till tre spelare sticker iväg i löpningar åt separata håll. Att alltid ha ett passningsalternativ är A o O för Liverpool, och även om defensiven inte gav de passningsalternativen framåt hela tiden var detta en bra match för de fem längst bak.
Rodgers taktik
Att Brendan Rodgers stänger matchen kan man diskutera huruvida om det var rätt eller inte, med facit i hand var det rätt, men i framtida matcher kan man inte alltid förvänta sig att backlinjen kommer att hålla nollan. Det är en annan sorts säsongsupptakt för Brendan i år och han arbetar i medvind för en gångs skull, det får inte stiga oss över huvudet dock, som Rodgers har varit inne på. Han håller på sitt 4-3-3 system, men det kan lätt balanseras fram till fem man på mitten, och han kan vara särskilt nöjd med att det inte fanns någon passningsyta eller passningsform för Man Utd att anpassa sig till under stora delar av matchen. Det kanske inte är ett Liverpool på det sätt som vi är vana vid att se de, de senaste åren, men någonstans i bakhuvudet påminner stängningen av matchen oss om Rafa Benítez taktiska visioner för laget. Äntligen har vi en tränare, igen, som vet vad som krävs för att bygga en defensiv värd namnet, och i den avdelningen har Rodgers utvecklats mycket som tränare. Han kan inte vara helt tillfredställd dock med bristen på anfallsalternativ under matchen, och många spelare verkade hellre försvara än att bidra framåt alls. Slutligen fick vi tre poäng och det är faktiskt det enda som räknas för Brendan i dagens läge, i det långa loppet kanske han bör se över hur vi ska vara ett hot framåt också, även i ledning, vilket han varit inne på.
