Bristol City - Reading
2 - 1

Morecambe 1 - 1 Portsmouth

Plymouth körde tre straffrundor i helgen, Portsmouth två igår. En inknappad poäng är inget att glädjas åt när två tappas i sista stopptidsminuten. Än mer frustrerande är att det är motståndarmålvakten som skallar in kvitteringen.

I höstas var det Portsmouth som stopptidskvitterade när lagen senast möttes. Igår upprepades historien när Morecambe gjorde detsamma. Skillnaden är att det var rättvist igår medan Portsmouth hade dålig utdelning i höstas. Men rättvisa bryr jag mig inte om. Portsmouths oförmåga att stänga matcher man leder med uddamålet och att avgöra matcher som är oavgjorda matchar de övriga topplagens förmåga att göra motsvarande.

Matchen utspelade sig i gräsliga förhållanden på en dålig plan. Paul Cook valde en ovanlig 4-4-2-uppställning med debutanten Michael Smith från start. Adam Webster, Gareth Evans och Kal Naismith var nya i elvan gentemot senast och det var tydligt att Cook valde fysik framför kvickhet. Det kändes som ett klokt drag inför matchen, men det var Morecambe som inledde bäst. Dock blev det inte farligare än när Barry Roches inspark fångades av vinden och så när överrumplade Ryan Fulton.

Portsmouth tog över och hade ett par fina lägen. Websters avslut på Naismiths hörna räddades på mållinjen och Smith hade ett par skott som hade kunnat resultera. I den 40e minuten kom den rättvisa ledningen då Naismiths passning friställde Evans som satte sitt sjunde mål för säsongen. 0-1 i paus.

Gästerna hade god kontroll i andra halvlek och var nära att göra 0-2 när Ben Closes hörna träffade ribban. Morecambe hade inget att komma med och det verkade som att Portsmouth skulle klara av det här. Några byten följde då Smith och Naismith sprungit sig trötta på grund av matchoträning och Portsmouth tappade då mycket längd. Precis som mot Carlisle började man slarva i passningsspelet. Om det berodde på ökad hemmapress eller annat vet jag inte, men det är inte osannolikt att en nervositet infann sig. Morecambe började skapa chanser och ett par inlägg visslade igenom straffområdet och ett skott gick tätt över.

Fyra minuters stopptid led mot sitt slut och när inte ens nyinbytte ex-helgonet Lee Molyneux lyckades överlista Fulton kändes det som att det var vår dag. Det var det inte för på den efterföljande hörnan nickade Roche in 1-1 och såg därmed till att Portsmouth nu tappat sex poäng på stopptid. Matchuret stod då på 93:59. Lägg detta till Stevenages nickmål som gick in med minsta möjliga marginal och Carlisles vänsterback som satte ett distansskott i krysset med fel fot så är det inte konstigt att det känns som att det inte är vår säsong. Det är för många matcher där poäng tappats sent för att det bara ska vara oflyt. Om det inte redan satt i huvudet så lär det göra det nu. För oss supportrar gör det definitivt det. Det går inte att våga glädja sig åt en uddamålsledning längre.

Men optimisten i mig ser 19 matcher som alla är vinnbara, och en slutpoäng på 88 är fortfarande möjlig. Det kräver raden 13-4-2, som förvisso ser fullständigt orealistisk ut om man tittar på resultatraden hittills och oförmågan att vinna målmässigt tighta matcher, men alla bra lag har en längre period när det känns som att laget inte kan tappa poäng. Northampton har haft det, Plymouth likaså och Bristol Rovers och Accrington Stanley har också haft längre perioder av bra resultat. Varför inte Portsmouth? Inget pekar på det, men gör det någonsin det? Vem kunde tro att Northampton skulle få en hysterisk två eller tre månader lång formtopp när de såg ut att vara akterseglade?

Straffrundor eller ett tåg som gått, jag vet inte vilken liknelse som är bäst. Den där känslan av tomhet och frånvaron av gnista vägrar försvinna. Rädslan för att förlora i ett play off finns också där, och orkar man verkligen med en säsong till i den här serien? Det här är säsongen Portsmouth äntligen ska lämna League 2. Denna serie som nog är den jävligaste av de fyra proffsserierna. Väldigt sällan blir ett uppflyttat lag ett bottenlag i League 1. Väldigt sällan blir ett nedflyttat lag från League 1 ett topplag i League 2. Serierna är så lika kvalitetsmässigt och kommer man bara loss från League 2 kan klättringen tillbaka dit klubben hör hemma börja.

Men det är bara fotboll och för perspektivets skull kan vi ju nämna Liverpool och Tottenham. Känns det bättre? Ja, lite faktiskt. Och det är inte ”nu eller aldrig” trots allt. Några veckor efter besvikelsen av en utebliven uppflyttning kommer vi likväl att se fram emot nästa säsong och känna en stolthet över att vi fortfarande står bakom vår klubb trots den obskyra tillvaron som den befinner sig i.