Portsmouth 0 - 0 Sunderland
Sunderland tog sig till kvalfinal efter en mållös match på Fratton Park. Det var tydligt att bortalaget gick in för att hålla nollan och tack vare ribban och ett par fina räddningar kunde man göra just det. I slutändan saknade hemmalaget den kvalitet som krävdes och det känns som att truppen inte var redo för uppflyttning denna gång.
Säsongen är över. Sunderland tar sig till Wembley, Portsmouth stannar kvar i League 1. Det senare kändes otänkbart i december efter att Sunderland hade besegrats med 3-1 på Fratton Park. Det är otroligt små marginaler i den här sporten och över en säsong jämnar inte allt ut sig, men jag tror att Portsmouth förtjänade ungefär det här. Visst kan vi peka på att Charlton flyttade det ordinarie mötet borta mot Portsmouth på grund av att bortalaget hade tre truppspelare på landslagsuppdrag och Portsmouth en från den helg när Portsmouth var i mycket bättre form än Charlton. När de sedan möttes var det mitt i en intensiv period som följdes av en svår start på det nya året. Ben Thompson åter till Millwall, Oliver Hawkins skadad och sedan också detsamma för Jack Whatmough.
Tre raka förluster och fem raka kryss, men Portsmouth repade sig fantastiskt och gick och vann sju raka och hade allt i egna händer just då när Ronan Curtis slog in bollen i nät på Stadium of Light. Målet blev bortdömt och det där var en sak som jämnade ut sig - domarna hade ju bjudit på ett mål i Burton någon vecka tidigare - och från den punkten var det som att orken började tryta. Portsmouth orkade inte anfalla i andra halvlek och även om man spelmässigt massakrerade Peterborough i 75 minuter var känslan den att truppen hade inte tillräckligt mycket kvar att ge.
Jag undrar om det var så att just den sekvensen när Viv Solomon-Otabor inte kunde hålla sig onside när han och Brett Pitman kom ensamma med Peterboroughs målvakt vid 2-2 varpå bortalaget gjorde 2-3 i nästa anfall som blev den sista spiken i kistan. En andra chans via kval, men spelarna kunde inte repa sig. Sunderland kom till kval utan form och utan Aiden McGeady och var verkligen there for the taking. Ett normalstarkt Portsmouth hade slagit ett sådant Sunderland, men det var ett slitet bortalag utan vänsterbackar och utan Pitman.
Ändå, vi hade förväntat oss ett väldigt taggat och offensivt hemmalag i returen. Kenny Jackett hade överraskande petat Jamal Lowe och Ronan Curtis medan Lee Brown och Pitman var åter efter sina skador. Lowe och Curtis har inte stått att känna igen de senaste veckorna och det var lätt att se nyttan med Solomon-Otabors snabbhet och Gareth Evans serve vid fasta situationer, men det är klart att det inte är bra när lagets bäste målskytt inte anses vara i tillräckligt god form för att starta en så här viktig match. Liknande situation var det hos gästerna som åter fick vara utan McGeady och istället blev det Chris Maguire.
Det verkade först som att man avvaktade och inte ville bjuda Sunderland på ett tidigt mål medan gästerna antagligen kände sig lite för innan de insåg att försvar var bästa anfall och att matchen skulle vinnas bäst genom maskning. Ju längre första halvlek led desto tyngre blev hemmalagets press men den var inte i närheten av vad vi såg mot Peterborough. Kanske beror detta på att även ett Sunderland ur form är mycket svårare att bryta ner än övre halvans sämsta försvar. Det var hetsigt från start både på läktarna och på planen. Portsmouth höll sig inte kalla och Evans fick gult kort efter fyra minuter och sju minuter senare blev det gult för Tom Naylor och en stund senare var det Maguires tur. Det var en fysisk match och den som fick ta emot mest stryk var Oliver Hawkins. Visst skulle han haft straff när Luke O'Nien höll fast i hans tröja precis när han skulle hoppa för att nicka mot mål. Där hade domaren otur, men det hade ju förra mötets domare också i samband med Sunderlands utvisning.
Evans var den som kom närmast ett mål i första mötet med skottet som strök Jimmy Dunnes hår och gick i ribban och det var också han som i nio fall av tio hade gett hemmalaget ledningen med en nick från fem meter. Det här var den tionde gången och istället för att styra nicken något åt sidan satte han den på Jon McLaughlins knän. Sedan blev det hörna och Matt Clarke nickade i ribban. Sunderland hade inte haft mycket framåt så långt, men Maguire kunde ha gjort mål när han tog sig förbi Craig MacGillivray bara för att halka till innan bollen landade. Vi som trodde att Maguires alla lätta fall berodde på att han filmade fick ändra åsikt med denna nya faktabit. Det rör sig helt enkelt om taskiga dobbar, antagligen samma typ som Ricardo Fuller använde. Annars hade MacGillivray det lugnt. En TV-räddning på ett tidigt långskott av Grant Leadbitter var hans enda räddning.
I andra halvlek mattades hemmalagets offensiv allt mer. Hawkins hade en bra nick som McLaughlin tippade över och precis som med Evans nick hade det räckt med någon decimeter åt sidan för att det skulle bli mål. Den långe ersattes sedan av James Vaughan som också var ytterst nära en kvittering. Hans nick på Pitmans lyftning räddades med en vass fotparad. Sedan var det mer brottning och Clarke hade mycket väl kunnat få en straff när Alim Öztürk höll i honom, men domaren såg det antagligen som att båda drog lika mycket. Reprisen visade också att Sunderland-försvararen drog betydligt mer, dock knappast tillräckligt för straff. Vaughan, som spelat i Sunderland, tryckte sedan till Bryan Oviedo onödigt hårt i skuldertrakten och efter några sekunder kom Oviedo på att han kunde få det att se ut som att han blev slagen i huvudet. Otur att fejka en sådan sak när en match TV-sänds. Domaren gjorde rätt som gav Vaughan gult kort och den sortens skithuseri som Sunderland sysslade med är ju faktiskt Portsmouth (eller i alla fall Nathan Thompson) rätt bra på också.
Sex minuters tilläggstid löpte på utan några incidenter, delvis på grund av att Sunderland lyckades försnilla en tredjedel av stopptiden. Visst är det frustrerande att maskning fortfarande är tillåtet. Lite tid läggs till, men den maskas ju också bort. Hade vi inte lärt oss av VM i Brasilien? Vad är så tokigt med två gånger 30 effektiv tid? Eller att låta den fasta situationen gå till motståndarlaget om det tar för lång tid?
Matchens stora snackis var annars händelsen när O'Nien hamnade på läktaren och blev attackerad fysiskt och verbalt av vad som bäst beskrivs med engelskans thug. Fullständigt oacceptabelt, men den fula nunan fångades fint på bild så det blir lätt att stänga av idioten. Efter matchen spelade O'Nien och hans manager Jack Ross ner händelsen och Ross passade även på att berömma resten av hemmapubliken. Klass. Trist dock att rivaliserande supportrar passade på att döma ut hela Pompey utifrån detta, men vi vet ju också att dessa inte är representativa för mänskligheten.
Analysen på Twitter var inte rolig och inte heller speciellt intelligent. "Jackett out", tråkig fotboll, svagt januarifönster, skit, no passion, no guts, no desire, vi förtjänar inte uppflyttning och det gör inte heller Sunderland, och nästan alla visste minsann bättre än managern. Tjena. Så en titel, en fjärdeplats och två ribbträffar från en kvalfinal är inte tillräckligt bra? Och om det är något som det här laget verkligen har är det passion, guts och desire. Hur är det möjligt för den genomsnittlige fotbollssupportern att förstå mindre av sporten än den totalt ointresserade som sett sin första match? Jag har aldrig sett ett Portsmouth som kämpat så hårt i varenda match och aldrig vikit ner sig och efter 62 matcher i liga och cup är det bara Gillingham och QPR som besegrat laget med två mål. De vek inte ner sig igår heller, men det saknades lite kvalitet. När Sunderland hade vädrat stormen och lyckades hålla i bollen med sitt aningens starkare mittfält samt den överlägsna rutinen laget besitter hade inte hemmalaget mer att ge.
Jackett hoppades på att Evans serve eller Pitmans och Lowes magi skulle skaka fram ett mål. I sådana här matcher, när Ben Close inte kan kontrollera mittfältet, behövs den där spelaren som med några få tillslag kan skapa något. Skillnaden mellan Portsmouth och Sunderland kunde inte vara mer tydlig på den punkten. Sunderland har levt hela säsongen på individuell briljans, men från många spelare. Maguire avgjorde den här tillställningen med ett nästan onödigt hårt skott på volley när många hade skjutit över eller träffat snett med nedre insidan av foten. De har inte behövt lika många målchanser för ett mål, och antagligen är det där skillnaden mellan de två divisionerna ligger. I the Championship har spelarna kvaliteten att få till ett bra avslut när chansen dyker upp medan Omar Bogle träffade O'Nien med bollen i första mötet och Evans träffade McLaughlin, båda från nära håll.
Louis Dennis fanns på bänken och hade det varit nästa säsong hade han kanske varit mer redo för League 1. Portsmouth är inte där än och det hade behövts rejäla förändringar för att kunna klara sig i the Championship. Portsmouth är där Rotherham var för ett år sedan och betydligt bakom förra årets Wigan. Ett år till i League 1 gör gott och jag litar på att Jackett förvaltar pengarna för Clarke och Lowe väl. Det är en helt annan sak att värva på sommaren jämfört med i januari. Du får hosta upp fyra miljoner pund för Will Grigg eller låna Omar Bogle. Ingen av dem var redo för regelbundet spel på grund av bristen på detsamma. Det är inte svårt att förstå varför det inte är lätt att hitta rätt i januari. Vem vill göra sig av med en bra spelare i matchform till ett rimligt pris när Grigg kostar så mycket trots att han aldrig levererat på högre nivå än denna?
Min besvikelse har redan lagt sig även om jag väldigt gärna hade glidit runt med en Pompey-tröja och ett flin idag. Det tråkiga är väl att vi nu får ta hand om det som några av våra stöddiga medsupportrar hävde ur sig i december, när serien var vunnen, Southampton var nedflyttat och Portsmouth var den största klubben, som om det någonsin hade varit något speciellt bra med att vara supporter till en storklubb. Men det kommer att lägga sig också och snart är vi där igen och tycker att det ska bli spännande med transferrykten igen. Clarke och Lowe har vi säkert sett det sista av och det kommer att bli en rejäl skattkista för Jackett efter dessa försäljningar.
Pompey (4-2-3-1): MacGillivray; Thompson, Burgess, Clarke, Brown; Naylor, Close; Evans, Pitman (k), Solomon-Otabor (Lowe 52); Hawkins (Vaughan 68)
Sunderland (4-2-3-1): McLaughlin; O’Nien, Ozturk, Flanagan, Oviedo; Cattermole, Leadbitter; Honeyman (k), Power (Morgan 80), Maguire (Gooch 69); Wyke (Grigg 83)
Domare: Peter Bankes
Publik: 18077 (1397 gästande)
