Peterborough - Millwall
2 - 1

Portsmouth 0 - 3 Newport

Upp som en sol och ned som en pannkaka. Ingen oomph, ingen parkerad buss och inga nycklar. Säsongens hittills största förlust kom hemma mot bottenlaget Newport, samma eftermiddag som Oxford och Plymouth passade på att förlora.

Samma elva som jag tippade på i min införrapport ställdes på benen. Som mot Accrington, fast med Marc McNulty istället för Michael Smith. Portsmouth kom från en stark 3-1-seger mot en toppkonkurrent på bortaplan, Newport från en hemmaförlust mot Barnet med 0-3. Det här kunde bara gå på ett sätt.

Jag hade förväntat mig ett inspirerat hemmalag som skulle inleda matchen i ett högt tempo och pressa tillbaka sina gäster. Det blev inte så. Inledningen var händelsefattig och det lilla som skapades stod Newport för, men ingen målvakt testades. Matchen var frustrerande händelsefattig och Portsmouth hade ingen oomph. Frustrationen berodde inte alls på att Newport parkerade bussen för det gjorde man aldrig. Newport var helt enkelt bättre på allt, inklusive passningsspelet.

Domaren var väl kanske inte den bästa aktören på planen och det är möjligt att det påverkade matchen på något sätt. Det blev kort för allt och det var inte oväntat eftersom Ben Toner, som han heter, är kortgladast i League 2. Efter en av alla frisparkar somnade Portsmouth till och ett långt inlägg skickades in av en ohotad spelare på vänsterkanten. Scott Boden vann en nickduell och bollen flög rakt upp i luften. Ryan Fulton kom ut men förlorade duellen med Darren Jones som nickade i mål. Ett präktigt skitmål som Fulton får ta på sig, men en tonårig målvakt ska också få lite hjälp av sitt försvar.

Det var ett uselt anfallsspel från hemmalagets sida så långt, men innan paus skulle åtminstone en hyfsad chans skapas. Målvakten Joe Day tappade ett inlägg framför fötterna på McNulty men hann upp för att skära av vinklarna och fick avslutet rakt på kroppen. Newport hade utan att vara bra tagit full kontroll över matchen. Portsmouth verkade tro att det räckte med att ställa ut skorna, hur nu någon som spelat mer än en handfull matcher i den här serien kan tro det.

Paul Cooks drag i halvtid var att lyfta ut den sällsynt osynlige Gareth Evans och sätta in Smith. Gary Roberts klev ut på högerkanten. Portsmouth ökade tempot och började skapa lite chanser nu, men kom inte närmare än det fina låga inlägget från Kyle Bennett som Smith var centimetrar från att få foten på. Hade han fått det hade det stått 1-1.

Istället för kvittering kom nästa käftsmäll för hemmalaget bara två minuter senare. Roberts hade redan dragit på sig en oprofessionell och onödig varning på Newports planhalva fem minuter innan han drog på sig nästa. Och den var också onödig. Efter att ha lirkat sig förbi ett par försvarare försökte han utnyttja en täckande försvarares utsträcka ben för att skaffa sig en frispark. Problemet var att benet aldrig träffade Roberts och domaren hade inget annat val än att varna mittfältaren för filmning. Ett pinsamt agerande av en spelare som ska vara en av seriens bästa. De enda nycklarna Roberts hade med sig var de som ledde till en tidig dusch.

Portsmouth hade tappat struktur och disciplin och en kvittering var nu inte nära. Istället slog man bort en boll vid mittlinjen varpå Newport kontrade in 0-2. Boden gjorde sitt sjunde mål på lika många matcher på ett fint inlägg från utmärkte Medy Elito. Ridå.

Conor Chaplin kom in och petade bollen över innan Smith testade med ett löst skott. Inte ett enda rejält avslut lyckades Portsmouth få till förrän Smith tvingade fram en kvalificerad räddning av Day på stopptid. Då hade Newport punkterat matchen med ett 0-3-mål som kom till efter mer passivt försvarsspel.

Cook var inte nådig efter matchen och klargjorde att det här är ett League 2-lag med League 2-spelare och en League 2-manager. Med det kommer ojämnhet och lag som är så ojämna som Portsmouth går inte upp direkt, förklarade Cook. Är det inställningen? Eller motivationen (hur nu någon inte kan vara motiverad av att jaga uppflyttning inför 16000 åskådare)? Eller är det prestationsångest? Cook antydde att laget trodde att det räckte med att gå ut på planen och så skulle allt ordna sig, men hur kan en erfaren manager och fyra 30-plussare på planen låta det ske?

Man ska inte ropa nej förrän man är i bäcken, men den här insatsen bevisar något jag inte vill veta av. Portsmouth är alltjämt oförmöget att hitta en jämn och hög nivå som håller över en längre period. Inte en enda gång under hela säsongen har man radat upp tre raka segrar. Ska det bli direktuppflyttning måste den jämna och höga nivån hittas illa kvickt. Med tio matcher kvar kommer det krävas åtta segrar, varav en hemma mot Plymouth, för att säkra en tredjeplats. Det förutsätter förstås att Bristol Rovers och Accrington nöjer sig med sex eller sju segrar.

Det är klart att det inte är orealistiskt. Med de kommande tre matcherna mot formsvaga Mansfield borta, Notts County hemma och Wimbledon borta och därefter en klart överkomlig hemmamatch mot Carlisle kan det kanske vara så att en seger hemma mot Plymouth räcker för att ta sig in på topp tre. Laget har den kapaciteten, men nu finns det inte längre utrymme för att smyga in ytterligare ett sådant här bottennapp.

Det som oroar mig är ett kvalspel där lag som Leyton Orient eller Wycombe står för motståndet, snarlika lag som Newport fast bättre, och just den typen av lag som Portsmouth haft svårt för den här säsongen. Det räcker med att försvara bra, pressa hårt på egen planhalva, och sno åt sig bollen när Portsmouth rullar runt. En av få negativa saker jag kan säga om Cook och hans assistenter är att man fortfarande inte har hittat ett botemedel när motståndet utför den taktiken på ett tillräckligt bra sätt.

Men jag klamrar mig fast vid det faktum att Portsmouth visat mod och kvalitet i samtliga måstematcher och de flesta cupmatcher den här säsongen.