Portsmouth 1 - 0 Bolton
Kan en sketen 1-0-seger mot jumbon vara det som får allt att lossna?
Med ett högre tempo i kroppen skulle Portsmouth starta på framfoten mot Bolton tänkte jag. Jag hade fel. Startelvan var väl också fel antar jag, för där fanns Ronan Curtis trots att Marcus Harness nu var åter och i backlinjen placerades Sean Raggett bredvid Christian Burgess. Paul Downing visade sig inte vara skadad utan helt enkelt bortvald.
Bolton är ihoppusslat, men har gott om rutin. Två raka kryss skvallrade om ett lag som kommer att kunna konkurrera i den här divisionen och jag såg gott om uttryck för att det här skulle bli ett starkt motstånd inför matchen. Om jag minns rätt var det till och med så att enbart en enda Pompey-supporter trodde på vinst i det #pompey-flöde jag följer på Twitter, där de mest negativa och de icke-resonerande redan ligger på mute-listan. Bolton, på minus nio poäng, skulle vara bättre än Portsmouth, och Portsmouth är mittenlag som bäst.
De första 45 minuterna speglade denna bild ganska bra. Tempot från i tisdags var bortblåst liksom stämningen på läktarna. Det buades, suckades och stånkades och ingen ville liksom ta det där ansvaret. Ångesten växte hos hemmaspelarna medan Bolton säkert stärktes. Efter att Brett Pitman nickat John Marquis nickpassning lite för rakt på Remi Matthews tog Bolton över. Will Buckley hade ett bra läge varifrån han sköt för löst för att det skulle bli problem för Craig MacGillivray, som sedan fick det lite svårare med Adam Chicksens avslut. Buckley hade bästa chansen på Daryl Murphys inlägg, men riktningen på hans avslut var usel. Murphy, i sin första start för säsongen, vållade en hel del problem för hemmalaget.
En av få som hotade framåt för Portsmouth var Ryan Williams som tvingade fram en frispark och en varning. Pitman drog till och Matthews kunde lite turligt rädda och få returen till medspelare trots att han inte såg ut att ha koll på den wobblande bollen.
Det var inte ett bra hemmalag och även om Bolton hade haft sina chanser får man nog säga att inget lag hade gjort tillräckligt för att göra mål. Här tänkte man förstås att det var läge att ersätta Curtis med Harness, men istället blev det Williams som fick lämna. Ett byte som var svårt att förstå.
Men Harness skakade som väntat liv i hemmalaget som höjde sig betydligt efter paus. Marquis var inte långt borta från att tråckla sig igenom hela vägen. En bra utrusning av Matthews hindrade avslutet dock. Med knappa kvarten spelad fällde Jack Hobbs, som så dags hade en varning, Marquis med straff som resultat och det var det absolut inget att snacka om. Pitman drog till lite för hårt och bollen slog i stolpen och ut. Hans andra miss från straffpunkten i den blå tröjan.
Curtis fortsatte att försöka som han alltid gör men det var mycket mer hjärta än hjärna och när hans inlägg med vänsterfoten gick högt och landade bakom målet blev det ett misslyckande för mycket. Först burop och sedan ironiskt jubel när han byttes ut strax efteråt mot Gareth Evans. Evans skakade lite mer liv i hemmalaget och det såg ut som ytterligare ett lyckat byte av Kenny Jackett, men när målet föll var det en annan duo som spelade huvudrollerna.
James Bolton fick bollen till höger och slog ett perfekt inlägg. Pitman dök upp vid den bortre stolpen och nickade mycket skickligt in 1-0 vid den högra stolpen utan chans för Matthews. Pitman hade inte varit med mycket i matchen och missat en straff, men till slut visade han varför han ska vara med. Ledning och helt plötsligt bestämde sig hemmapubliken för att faktiskt stötta sina spelare.
Det var mer Portsmouth nu och Ben Close var ytterst nära att sätta tvåan med ett skott tätt utanför. Ali Crawford hade enda kvitteringschansen med en frispark från 30 meter som smet utanför MacGillivrays högra stolpe innan Close bredsidade över efter fint förarbete av Harness. Fem minuters tilläggstid passerade och till slut kunde en mycket viktig trepoängare räknas in. Dock utan att laget imponerat någonstans och efter matchen var rösterna mycket kritiska. Hur kunde man inte prestera bättre än så här mot det här motståndet? Bortglömt var förstås tankarna om att Bolton skulle bjuda starkt motstånd.
Matchen klargjorde främst två saker. Självförtroendet är fortsatt svagt trots en överlag fin insats mot Southampton. Kanske är det ändå en sådan här seger som man får jobba hårt för som ändå får saker att släppa? Den andra punkten och kanske den tyngsta är att hemmapubliken uppenbart saknar karaktären för att villkorslöst stötta sitt lag. Vi har sett det förr när man inte kan se någon vettig identitet hos laget och här saknas också en tydlig spelidé. Fart och kraft kryddat med någon individuell prestation är det hela och det kan väl vara roligt att titta på när det funkar, men när det inte gör det är det väldigt trist.
Curtis twittrade efteråt om att man "Could have done with the 12th man" och jag tycker att han har en poäng. Tweeten plockades bort efter ett stort gäng arga svar, men också 100 gillamarkeringar. Det är inte Fratton Faithfuls identitet att sitta och sucka i väntan på att något underhållande ska hända. Publiken vill inte se på sig som kunder, en syn många menar att ägarna tycks ha, men beter sig ändå som sådana. Eftersom de betalar är det upp till laget och managern att ge dem anledning att stötta laget.
De har möjligheten att lösa upp nervknutar men struntar i att ta något ansvar. Det är bekvämare att skylla negativiteten på någon annan, som till exempel Jackett för att denne inte visar passion. Att bua ut den spelare som verkligen visar passion framstår då som ytterst märkligt. Och eftersom de är betalande kunder kan de inte ha fel och kan då inte heller ta till sig någon kritik. Självbelåtna och lättkränkta tycks de vara.
Det finns två saker som kan skaka liv i klubben igen. Den ena är att Jackett ersätts av en manager som kan sätta rätt identitet på laget och som är synbart engagerad i matcherna. Den andra är att publiken tar sitt ansvar som supportrar och skapar en stämning som är inspirerande för spelarna istället för att ge dem ångest. Just nu ser det inte ut som att något av detta kommer att inträffa.
Härnäst väntar Doncaster på bortaplan i vad som kommer att bli en riktigt tuff match. Med lördagens spel kommer det inte att bli några poäng, men det finns inget som garanterar att Portsmouth kommer vara lika dåliga igen. Segern mot Bolton har inte gett något andrum utan det kommer krävas en längre period med ett tvåpoängssnitt för att det ska ske. Känslan är den att Jackett som manager lever på konstgjord andning ett tag till.
Pompey (4-4-2): MacGillivray; Bolton, Burgess, Raggett, Haunstrup; Williams (Harness 46), Naylor (k), Close, Curtis (Evans 62); Pitman, Marquis
Bolton (4-1-4-1): Matthews; Emmanuel (L.Murphy 67), Hobbs, Zouma, Chicksen; Bridcutt (k); Buckley, Lowe, Crawford, Verlinden (Politic 60); D.Murphy
Domare: Darren Drysdale
Publik: 18382 (824 gästande)
