Portsmouth 1 – 2 Derby
Nedflyttningen säkrades efter en medioker insats mot ett omotiverat Derby. Portsmouth lyfte sig i andra halvlek och gick för seger när matchen istället avgjordes på vad som verkade vara en felaktigt dömd straff.
Det var inte det här jag hade tänkt mig när jag vaknade i morse. Portsmouth borde kunna spela ut utan press och spelarna borde vilja visa sig från sin bästa sida i deras sista match på Fratton Park. För många av dem var det nog det, men ingen ville riktigt ta chansen att lämna serien med stil.
Michael Appleton gjorde en förändring gentemot sist då han ersatte Chris Maguire med Ashley Harris. Harris, 17 år gammal, var Portsmouths enda ljusglimt i den första halvleken, men det var tydligt att laget saknade Maguire, utlånad från Derby.
Första halvlek var enbart frustrerande. Barnsley hade missat två bra chanser när Bristol City nätade med sitt första skott. Ett nervöst City hade fått sitt förlösande mål och kanske gick luften ur Portsmouth redan här. Det blev också för någon minut lite tystare på Fratton Park, även om stämningen snabbt tog sig igen. Hur många arenor rockar när hemmalaget står inför nedflyttning och eventuell konkurs? 17700 åskådare gjorde en fenomenal insats idag, men spelet på planen speglade verkligen inte inramningen.
Portsmouth hade problem med att skapa något över huvudtaget och Dave Kitson och Luke Varney fick mycket kritik för bristen på uppoffrande arbete. Derby var det något bättre laget och lyckades också frustrera hemmapubliken med konstant maskande. Varför man gör det i en betydelselös match skapar förstås utrymme för konspirationsteorier, men det kan ju förstås inte vara så att Derby fått en liten gåva av Bristol Citys ägare.
Nej, Portsmouth föll på grund av en dålig insats och så bjöd man Derby på 0-1. En lång boll in i straffområdet, fem hemmaspelare som höll gott om avstånd till Jake Buxton som hade all tid i världen att sätta bollen i mål. Portsmouth hade så långt haft en vettig målchans och det var ett skott från Joel Ward som täcktes ut till en hörna.
Andra halvlek var betydligt bättre från hemmalagets sida och såväl Harris som Scott Allan kom nära en kvittering. Harris sköt tätt utanför och Allan prickade ribban efter en suverän soloprestation. Kvitteringen kom sedan med 20 minuter kvar. Den så långt genomusle och varnade Varney satte 1-1 och plötsligt såg det ut som att man skulle kunna gå ut med stil.
Derby replikerade nästan direkt men Jamie Ashdown svarade för en suverän räddning på Craig Brysons styrning. ”Save of the season” enligt kommentatorerna och 1-1 stod sig.
Dessvärre inte så länge för bara minuten senare fick Derby straff efter en solklar filmning av Jamie Ward. Åtminstone enligt de som såg matchen inklusive kommentatorerna, men inte enligt domaren. The Pompey Pages twittrade "Why would you dive to win a penalty against a team who are about to be relegated due to a 10-point deduction? That's fucking low!", och det säger väl det mesta. Davies, som så långt hade varit en retsticka som fått både sig själv och Jason Pearce varnad för en situation där Pearce enbart var mottagare, satte bollen i nät via Ashdowns fötter.
Hela tillställningen kändes nu en aning ovärdig och det blev än värre när en hemmasupporter sprang in på planen och sparkade till bollen efter en avblåsning, och därefter fick ledas av planen av Joel Ward. Jag kan tänka mig att bland det sista som en egen produkt vill göra är att leda en medsupporter av planen för att minska den skada som redan hade skett. Det blir böter för Portsmouth och supportern, och supportern får tre års avstängning.
Resten av matchen noterade jag inte mycket av händelser på planen utan lyssnade enbart på publiken. Sånger som ”We’re gonna win League One” och ”When Sol went up to lift the FA-cup, we were there” sjöngs med full styrka. Fansen hyllades på BBC och det är förstås svårt att tänka sig många andra fans som visar upp samma positiva läktarkultur när nedflyttningen säkras. Trots svagt spel, förlust och nedflyttning hördes burop bara när Jamie Ward hade bollen.
10000 supportrar stannade kvar 20 minuter för att applådera ett nedflyttat lag. Det är respekt. Vi kan säkert räkna med att de som besökte Fratton Park regelbundet också gör det i League One, och om all skit rensas ut ur klubben under sommaren skulle jag inte bli förvånad om publiksnittet ökar.
Det är 29 år sedan Portsmouth senast spelade i tredjedivisionen och det är väl därför den känns så exotisk. Man kan undra hur många Portsmouth-fans som skulle byta bort FA-cuptriumfen mot att vara en jojo-klubb som ena säsongen spelade i Premier League och den andra i Championship. Utan den satsning som Sacha Gaydamak gjorde 2006 och de efterföljande åren hade det kanske blivit så, och säkerligen ingen cuptitel.
Man kan också undra hur många av oss, uppskattningsvis cirka 40000, som var där på nya Wembley när det hände. Skulle vi byta bort den dagen och den upplevelsen mot mediokritet och enbart ha vårt supporterstöd att vara stolta över? Så sent som förra fredagen berättade jag för en kille på tåget mellan Wolverhampton och London att jag var där för fyra år sedan, medan vi passerade några hundra meter därifrån.
Imorgon börjar kampen för överlevnad på allvar. Förhoppningsvis slipper vi se spelare som Luke Varney, Dave Kitson och Tal Ben-Haim i truppen, och förhoppningsvis stannar de unga spelarna kvar. League One erbjuder förstås en större möjlighet för egna produkter än Championship, och Appleton har visat att han kan få unga spelare att prestera. Idag startade två 17-åringar (Harris och Karim Rekik) och 18-årige George Thorne var viktigaste spelaren innan skadan.
Om klubben överlever (det är fortfarande ett stort om), om Appleton fortsätter vara manager (andra klubbar har säkert blivit intresserade) och om spelare som Harris, Sam Magri, Adam Webster och Jed Wallace fortfarande finns kvar tycker jag nästa säsong ser rätt så intressant ut. Intressant på ett bra sätt för en gångs skull.