- -
Portsmouth 1 - 2 Southend
Portsmouth hade en rättvis ledning efter en stark första halvlek men blev ängsligt en bit in på den andra. Trots utvisning lyckades Southend vända på matchen med två snabba mål.
Jag har sett höjdpunkterna och undrar fortfarande vad det var som hände. Och hur. Och varför. Och hur mycket jag än vrider och vänder på det hela, och hur mycket optimist jag normalt sett än är, kan jag inte se hur det ska vända för Portsmouth. Allt verkar sitta i huvudet, ledaren som ska lugna ner när det blåser kraftigt finns inte, och det finns ingen möjlighet att värva honom. Det är tuffa förutsättningar för den nye managern, vem det nu blir.
Andy Awford, caretaker för första gången, överraskade genom att ge 17-årige Jack Whatmough en plats i startelvan. Mittbacken tog plats bredvid Sonny Bradley, och tillsammans med Daniel Potts och Joe Devera utgjorde dem en backlinje med medelåldern 21 i en serie där rutin sägs vara så viktigt.
Portsmouth rivstartade. Andy Barcham rev åt sig bollen och lirkade sig förbi tre-fyra försvarare på liten yta innan han smällde in 1-0 i vänstra krysset från 20 meter. Kanske det snyggaste målet Portsmouth gjort den här säsongen, definitivt det snyggaste på Fratton Park. Det var Portsmouth för hela slanten. Minuterna senare hade Johnny Ertl en nick som räddades på mållinjen. Jed Wallace sköt utanför och Whatmough nickade utanför innan Southend skapade sin första chans. Då borde det stått minst 2-0.
Southends första chans var riktigt vass. Barry Corr nickade en hörna vidare och John White knäade över från nära håll. Portsmouth var återigen nära ett andra mål då en fri Tom Craddock satsade på kraft och fick på ett skott som strök ribban. Timlin gjorde sedan som White och skickade bollen över från nära håll, och i första halvleks sista sekvens styrde Rob Kiernan Wallaces inlägg i egen ribba. Bollen studsade ner retfullt precis bakom Craddock som annars hade fått öppet mål. Hur det bara kunde stå 1-0 i halvtid undrade de flesta.
Portsmouths första kvart i den andra halvleken var inte så dum den heller. Wallace hade ett skott blockerat och Southend fick kämpa hårt för att freda sitt mål. Bästa chansen fick David Connolly som frispelad av Potts gjorde allt rätt utom mål. Han satsade på att skruva in bollen vid bortre stolpen, men skottet smet tätt utanför. Och strax därefter testade Connolly med vänstern. Skottet var hårt och bra, men målvakten räddade.
När sedan inhoppande Cauley Woodrow blev utvisad för att ha armbågat Wallace med en ganska så klumpig satsning såg segern ut att vara mycket nära. Men då tände Southend till på allvar. Med inget att förlora satsade man hårt framåt och Portsmouth såg nervöst, darrigt och chockat ut. Från att ha haft god kontroll och chanser nog för en tremålsledning, till att ha tappat allt initiativ. Och målen kom som två brev på posten. Först Will Atkinson med ett lågt skott från vänster i straffområdet, framspelad av Corr, sedan Corr med en nick på ett inlägg som var alldeles för långt för att inte kunna nickas undan. Däremellan hade Whatmough glänst med en perfekt sista sekunden-tackling.
Southend dominerade fullständigt och det dröjde till slutminuterna innan Portsmouth började närma sig offensiv tredjedel igen. Men det blev bara en chans. Shaun Cooper nickade Potts inlägg över och matchen slutade 1-2. För första gången den här säsongen lider jag med spelarna. Tänk att vara i deras kläder. De kanske vill så mycket, men får ut så lite. Tänk att behöva utöva sitt jobb och känna så stor ångest att allt knyter sig, och det inför 13000 åskådare.
Den nye managern har något att bita i. Hur får man självförtroendet att komma tillbaka? Laget gör allt rätt i 60 minuter, allt rätt utom att göra mål på mer än en chans. Det tycks som att det krävs så oerhört mycket för att bollen ska gå in i deras mål, medan ett insläppt mål bara är en liten miss bort hela tiden.
För första gången den här säsongen är jag faktiskt orolig över att det kan bli nedflyttning.
