Portsmouth 2 - 0 Wycombe
I lördags åkte tvåan på stryk på Fratton Park och igår var det ettans tur. Portsmouth växte starkare och starkare och malde ner gästerna i andra, halvlek.
Två formlag i ett hett möte i regnet på Fratton Park av vilka det ena kommit över en förlust medan det andra siktade på att få sin revansch. Trupperna var lite stukade med främst Akinfenwa frånvarande för bortalaget, som också hade Matt Bloomfield på bänken. Portsmouth saknade sina vänsterbackar, den flexible Ross McCrorie och före detta Wycombe-mittfältaren Bryn Morris, som för övrigt gjorde ett av bortalagets två mål i motsvarande möte förra hösten. På plussidan noterar vi att Jack Whatmough är nära bänken efter nästan ett års frånvaro.
När matchen sparkades igång var det ett hetare hemmalag som snabbt tog ett kommando. Det var den en gång tillfällige Portsmouth-målvakten Ryan Allsop som hade mest att göra och allt som oftast lämnade han retur. Hade jag varit från Göteborg hade jag kallat honom för Allsoap, men eftersom jag inte är göteborgare gör jag inte det.
Andy Cannon låg bakom första läget när han snodde åt sig bollen på Wycombes planhalva. Inlägget riktades mot Ellis Harrison som nickade ner bollen till Ryan Williams. Skottet blev dock löst och missriktat och sedan var det roliga slut för australiensaren. En ljumskskada innebar byte med Marcus Harness.
Efter att Ben Close skjutit ett skott utanför på en kort hörna började matchen bli mer och mer Wycombesk. Mer Big Sam än vad herr Allardyce någonsin varit. Taktiken var att rycka i matchbilden, maska, fulspela och skapa hörnor. Nio stycken i första halvlek, men Craig MacGillivray var sysslolös. Det hade blivit ett ställningskrig mellan två organiserade och fysiska lag.
Portsmouth hade ett par lägen utan att det blev riktigt farligt. Anton Walkes, den tillfällige vänsterbacken, väggade och dribblade sig in i straffområdet och sköt hårt, men rakt i Allsops tvålhänder. För Wycombe var det en hörna av Joe Jacobson som orsakade oreda och det krävdes en insats strax framför mållinjen för att freda målet. Den sista chansen innan paus fick Harrison och även denna gång lämnade Allsop retur utan att någon var het nog.
I pausen var det en av snackisarna på radion tillsammans med den Wycombeska tilläggstiden. Sex minuter i en första halvlek. Ainsie-time klingar inte som begrepp och tilläggstid när Wycombe spelar är rent objektivt inte alls lika intressant som Fergie-time.
Ställningskriget fortsatte i andra halvlek. Portsmouth växte tuffare, längre och spänstigare för varje duell och publiken gillade det. Harrison började vinna i luften och Cannon, Close och Tom Naylor tog över mittfältet.
James Bolton nickade en hörna tätt över innan Close sköt ett skott precis ovanför krysset. Bolton styrde sedan undan ett inlägg vid första stolpen varpå Alex Samuel till slut fick till ett avslut på mål för bortalaget. MacGillivray kunde dock rädda och sedan vände spelet igen.
Ronan Curtis vände in från vänster och sköt ett skott som Allsop parerade. Returen till Bolton som tvingade fram en ny räddning innan bollen rensades till Christian Burgess på mittplan. Andravåg. Naylor lyfte fram bollen till Harness, direktpass till Cannon och skott via en försvarare som friställde Harrison. Stolpträff från nära håll och ny retur och den här gången var det både kyla och skärpa i avslutet. Close höll i så att en back gled förbi och sedan ett snabbt tillslag i öppen bur och nu lyfte taket på Fratton Park. Pressen blev för stark till slut, precis som för Ipswich i lördags.
Wycombe är som bäst när de inte ligger under och nu blev matchbilden ofördelaktig för dem. David Wheeler, inlånad förra hösten av Kenny Jackett, kom in och gjorde mycket bra, men inte tillräckligt. 2-0 skulle komma snart och detta efter att Portsmouth vunnit boll högt upp. Harness slog ett lågt inlägg som Curtis rakade in och hemmalaget hade matchen i ett järngrepp.
Greppet var mycket starkt. Wycombe försökte utan att komma till chanser. Det blev blott en reduceringschans sedan Scott Kashket kastat sig teatraliskt över Naylors fot, som befann sig i närheten. Jacobsons inläggsfrispark gick förbi alla och snuddade den bortre stolpen. Resten av matchen bestod av hysteriskt roliga scener när de notoriska maskarna försökte få hemmalaget att sätta igång spelet snabbare.
Det verkar som att vissa managers alltid måste klaga på någon orättvishet när de förlorar. Gareth Ainsworth tyckte det var offside vid 1-0 och det var det helt enkelt inte. Harrison var minst en halvmeter på rätt sida när Cannon sköt och Close var två meter onside när Harrison bredsidade bollen mot stolpen. Annars var han nöjd med matchen. Främst första halvlek förstås där de fick matchen dit de ville, men han erkände att hans lag inte var lika kliniskt.
Jag tycker då inte att Portsmouth var speciellt kliniskt, men det är också enda saken som går att kritisera här. Serieledarna maldes ner successivt i andra halvlek och efter fyra heta chanser satt bollen till slut. Portsmouth vann de flesta duellerna mot det troligen duellstarkaste laget i League 1.
Nu gäller det att följa upp denna insats med bra resultat i Milton Keynes på söndag och i Gillingham på nyårsdagen. Fyra poäng och Portsmouth är med på riktigt. Till och med andraplatsen är inom räckhåll, vilket är en fullständig scenförändring om vi tänker tillbaka på den 20:e-plats laget låg på efter förlusten borta mot Wycombe.
Pompey (4-2-3-1): MacGillivray; Bolton, Burgess, Raggett; Walkes; Naylor (k), Close; Williams (Harness 7), Cannon (Evans 72), Curtis (Marquis 90+2); Harrison
Wycombe (4-2-3-1): Allsop; Jombati, Stewart, Samuel, Jacobson (k); Thompson (Pattison 27), Ofoborh; Aarons (Wheeler 67), Samuel, Freeman; Smyth (Kashket 77)
Domare: John Busby
Publik: 18419 (749 gästande)
