Portsmouth 2 - 1 Wimbledon
Det blev återigen målmässigt jämnt när Portsmouth och Wimbledon möttes, men precis som i motsvarande möte ifjol kunde hemmalaget avgöra till 2-1 sent. Den här insatsen var dock inte bra nog för ett lag som vill gå upp.
Med Cameron McGeehan inlånad skulle det bli ändringar i startelvan. Alex Bass var åter mellan stolparna och ser ut som Kenny Jacketts etta, troligen tack vare hans bollträff för det är inte mycket som skiljer den egna produkten från Skottlands nummer tre. Att McGeehan skulle starta var väntat, men kanske inte att han skulle göra det på Ben Close bekostnad. Det blev en mittfältstriangel bestående av Andy Cannon framför Tom Naylor och McGeehan. Glädjande var att Jack Whatmough ansågs tillräckligt stark för en plats på bänken, knappt ett år efter senaste knäskadan.
Matchen var händelsefattig från start då gästerna gjorde det trångt med sin fembackslinje. Wimbledon hade första chansen efter att en ganska svag hörna nått Rod McDonald, som med ryggen mot mål slog bollen utanför Bass stolpe. Det såg inte ut som att målvakten hade koll där. Portsmouth hade lite problem med passningsspelet på offensiv planhalva och kom inte riktigt till. Det närmaste var ett skott från McGeehan som gick utanför utan att hota Nathan Trott i Dons-målet.
Hemmalaget spelade klart bättre och Wimbledon såg märkligt tafatt ut på hemmalagets planhalva, som om de tänkte "det här hade vi inte tänkt oss, vad gör vi nu?". Chanserna framför Trotts mål var ändå få och det var först när Portsmouth fick kontra som det blev farligt. Sean Raggett bröt och iscensatte ett anfall med två tillslag. Passningen satt fint på foten på Cannon som satte fart framåt och i precis rätt ögonblick spelade bollen ut till Marcus Harness. Yttern tog med sig bollen och sköt ett hårt skott i bortre burgaveln utan chans för Trott.
Det här väckte den något tysta hemmapubliken och ett par minuters hemmapress följde. Två blockade skott av McGeehan och Harness följde efter ett distansskott av Harness som gick över. I andra änden jagade Marcus Forss en boll över sidlinjen och sträckte sig i baklåret, och med det var hans medverkan över. In kom Mitch Pinnock. Hemmalaget hade flera bra lägen att skapa chanser, men skärpan var inte riktigt där. Ronan Curtis vad skyldig till två snåla passningar till Steve Seddon och hade dessa suttit bättre hade det mycket väl kunnat bli 2-0. Wimbledons försvar var darrigt och framåt hade de inget förutom den tidiga hörnan. 11-1 i avslut i paus, men bara 2-0 i avslut på mål. Ändå var känslan den att 2-0 skulle komma.
Men den andra halvleken inleddes med mer slarv från hemmalaget. Det såg precis ut som när Wimbledon sist gästade Fratton Park. Portsmouth skapade inga chanser och i minut 60 gick delar av backlinjen vilse. Pinnocks inlägg stöttes in av Joe Piggott som hade hittat en tom yta mellan försvararna. Det var väl ett ganska fint mål egentligen, men det såg inte riktigt ut som att Portsmouth försökte förhindra det. Wimbledon var nu laget som för en kort stund dominerade. Jacketts reaktion var att plocka ut Cannon och James Bolton för att sätta in John Marquis och Brandon Haunstrup.
Det funkade inte speciellt bra till en början och hemmaspelarna fortsatte agera slarvigt och såg alltjämt sega ut. Det behövdes en gnista någonstans. Med drygt tio minuter kvar hittade Harness ut till Curtis med en fin crossboll. Curtis vände upp på högerfoten och satte ett inbjudande inlägg på ytan framför Trott där Marquis dök upp för att styra in bollen vid bortre stolpen, hans tredje mål på en vecka. Nu började "We're on our way"-sången eka från läktarna och plötsligt verkade Wimbledon slaget.
Uppgiften blev svårare för bortalaget sedan Scott Wagstaff klantigt dragit på sig sitt andra gula kort och därmed blev hans inhopp 13 minuter kort. Det första hade kommit sedan han knuffat Curtis in i reklamskyltarna efter att bollen gått över linjen och det andra efter att han sprungit rakt in i Seddon som hade spelat bollen framåt i momentet före. Han var vansinnig över kortet, men det var väldigt tydligt på reprisen att han inte alls försökte undvika Seddon.
Portsmouth hade inga större problem med att hålla undan härifrån. Marquis slarvade bort ett två mot ett-läge med Trott på tilläggstid vilket gav Wimbledon chansen att anfalla en gång till. In i straffområdet kom man dock aldrig och vi kunde lättat konstatera att det blev tre poäng, även om insatsen inte alls var övertygande. Raggett utsågs till matchens spelare och det säger det mesta att det inte gick att hitta någon bättre. Avsluten i andra halvlek skrevs till 4-4.
Kanske att tufft matchande med en skadetrabbad trupp påverkade energinivåerna. Christian Burgess har trots allt spelat rubbet av de tre matcherna denna veckan, liksom Raggett och Harness. På samma vecka har Seddon gjort cirka 200 minuter innan denna match efter ett långt uppehåll från a-lagsfotboll. McGeehan gjorde sin första match på länge medan Naylor medverkat i alla dessa tre matcher. Och detta alltså efter tre matcher på åtta dagar från annandagen och framåt. Sex matcher på 18 dagar sätter sina spår när flera spelare är skadade. Nu blir det lite lugnare med en vecka till nästa match.
Många ropade på Jacketts avgång efter förlusten på Kingsmeadow, men scenförändringen är total resultatmässigt. 12-4-2 i samtliga tävlingar är siffror man inte viftar bort. Det är femton raka matcher utan förlust på hemmaplan i League 1 om vi tillåter oss att räkna in play-off-matchen mot Sunderland. Prestationsmässigt måste det dock finnas både en och två växlar att lägga i och det är möjligt att vi kommer se det när de skadade spelarna återvänder.
Pompey (4-2-3-1): Bass; Bolton (Haunstrup 71), Burgess, Raggett, Seddon; McGeehan, Naylor (k); Harness, Cannon (Marquis 71), Curtis; Harrison
AFC Wimbledon (3-5-2): Trott; O’Neill, Thomas, McDonald; McLoughlin (Wagstaff 71, utv 84), Hartigan, Sanders, Reilly, Guinness-Walker; Pigott (k), Forss (Pinnock 36)
Domare: Trevor Kettle
Publik: 18417 (836 gästande)
