Portsmouth 2 - 2 Peterborough
Två bra lag spelade oavgjort i en jämn och tempofylld match. Det var överlag en underhållande tillställning även om chanserna var få. Kryss var rättvisare än något annat resultat, men också något som bortalaget var mer nöjt med.
2-2 och knappt 20 minuter kvar hemma mot Peterborough. Varningsklockor som började ringa. Minns 2-3 i våras, minns 2-3 när Erik Huseklepp gjorde självmål på tilläggstid av tilläggstiden. En rädsla för att förlora en viktig poäng och en fin svit vägdes mot vad en seger skulle ge. En rädsla som förlorade den inre debatten knappt.
Portsmouth, med en förändring jämför med senaste seriematchen, hade haft svårt att komma igång. Tom Naylor var ringrostig efter att ha missat fyra matcher, men ingen hade väl föredragit Anton Walkes oavsett. Vänsterbacken Dan Butler, som inte bedömdes tillräckligt bra av Paul Cook och tillbringade ett par säsonger i non-league, orsakade problem för Portsmouths högerkant och mittbackar och redan efter 10 minuter var gästerna i ledning. Butlers inlägg gick förbi Oliver Hawkins som svingade där bollen inte riktigt befann sig och så kunde Ivan Toney stöta in 0-1 från nära håll. Jag hade uttryck farhågor för Hawkins efter ett par mindre stabila insatser och här visade han varför, men han kom att spela upp sig.
Det var överlag en tempofylld och chansfattig match. Underhållande och hög kvalitet, men man undrade var målet skulle komma ifrån. Hemmalaget åt sig in i matchen och kvitterade i den 26:e minuten på en frispark. Lee Brown hade målgesten klar när han fick nätkänning mot Tranmere, men fick se offsideflaggan halas upp trots att han antagligen var i linje. Här rusade han iväg och visste inte vad han skulle göra efter att ha dunkat in en låg frispark under muren. Det slutade med en kullerbytta och visst var det ändå ett mycket bättre första mål-firande än när Johnny Ertl trollade med knäna i den mörkröd-rosa tröjan.
Peterborough stack upp med två chanser på varsin sida av hemmalagets nästa. Först ett avslut från nära håll av Frankie Kent som Craig MacGillivray inte kunde hålla och sedan kunde en annan väldigt bekant spelare, Nathan Thompson, inte stöta in ett inlägg från vänster. Lee Brown försvarade bra där. För Portsmouth kom Ryan Williams nära med ett skott som gick via en försvarare och in i skopan på Christy Pym. 1-1 i paus men få klara chanser.
Andra halvlek inleddes med en fin framspelning av Brandon Haunstrup som John Marquis inte kunde förvalta. Han fick inte någon bra träff och Pym kunde enkelt rädda med benen. Bättre gick det för anfallaren i nästa sekvens när han hittade in till Ellis Harrison. Harrison drog med sig bollen och sköt ett lågt skott mot bortre som smet in via Pyms utsträckta hand. Det kändes rättvist i det läget.
Här hade Portsmouth ganska god kontroll och Peterborough skapade inte några heta lägen. Thompson hade ett ganska tamt avslut och det hade retat hemmapubliken mycket om han hade fått utdelning. Annars var det en sedvanlig insats av högerbacken som tacklade sent och fult och föll lätt när chansen gavs. Ett gult kort av en domare som blåste för det mesta var mycket generöst. En annan som fick gult kort var Christian Burgess, men det var oklart varför. Hade han klarat sig en match till hade han börjat på noll. Nu är han istället avstängd mot Accrington.
Med spelare som Toney och Mo Eisa ska man aldrig känna sig säker och mycket riktigt skulle de få utdelning igen. På nytt ett inlägg från Butler och i mitten tappade Hawkins bort Eisa. Det var en enkel kvittering från nära håll och visst kan vi berömma hans löpning, men en annan mittback hade åtminstone tvingat honom till ett svårare avslut. Med kvitteringen i ryggen började bortalaget maska och var inte längre lika intresserat av att anfalla.
Om det var något lag som skulle ta hem tre poäng var det de kungsblå, men riktigt farligt blev det aldrig. Ronan Curtis nickade en hörna tätt utanför och ett inspel av Haunstrup mot Harrison kunde ha resulterat i något. Fem minuters tilläggstid blev sju då Haunstrup vred till sitt högra knä. Thompson irriterade hemmapubliken genom att fixa två frisparkar på det där pinsamma sättet som var oerhört nyttigt för Portsmouth förra säsongen. Han lyckades avvärja en farlig fast situation genom att kasta sig och nicka en halvmeter från Hawkins och låtsas att han blivit knuffad. Det är skönt att slippa skämmas för sådant som supporter.
När krutröken lagt sig konstaterar vi att Thompson fortfarande är uppskattad av sina gamla lagkamrater vilket är ett tecken på att han är en hyvens kille utanför planen. Det var ett rättvist resultat och en bra poäng för båda lagen. Inför matchen tänkte jag att det viktigaste var att inte tappa mark till lagen ovanför och det var bara Blackpool och Bristol Rovers av dem som vann, medan uppflyttningsutmanarna Sunderland och Rotherham föll. Nu tycker jag ändå att det här var en bortkastad chans med tanke på att Marcus Maddison saknades i bortalaget, men i gengäld spelar Portsmouth fortfarande med en anfallare som mittback, en vänsterback som högerback och ett matchotränat mittfältsankare. Fyra poäng mot Rotherham och Peterborough är bra, och kan fyra poäng bärgas mot Ipswich och Wycombe också ser det faktiskt riktigt bra ut.
Haunstrup sågs lämna matchen på kryckor och även om man inte kan säga något förrän svullnaden lagt sig såg det inte bra ut. Något har gått sönder i hans högra knä och det är typiskt efter hans fina spel på fel kant. I och med Burgess avstängning behöver Kenny Jackett justera på två ställen i backlinjen, och kanske är det dags att peta Hawkins. Paul Downing och Sean Raggett var ändå Jacketts förstaval inför säsongen och kanske är det nu de ska få chansen.
Pompey (4-2-3-1): MacGillivray; Haunstrup (McCrorie 90+3), Hawkins, Burgess, Brown; Naylor (k), Close; Williams (Harness 73), Marquis, Curtis, Harrison
Peterborough (3-4-1-2): Pym; Mason (Tasdemir 62), Beevers (k), Kent; Thompson, Woodyard, Reed, Butler; Kanu; Toney, Eisa (Jones 90)
Domare: Charles Breakspear
Publik: 17643 (531 gästande)