Portsmouth kryssar sig kvar

Match nummer tre och fyra i rad med oavgjort resultat innebär att Portsmouth med allra största säkerhet spelar kvar i League 1 nästa säsong. Det blir inte ens kval och det finns mycket att jobba på under sommaren.

Två kryss i två normalt sett svåra bortamatcher brukar vara godkända resultat, men de räcker inte för Portsmouth som nu är en hårsmån från att vara matematiskt borta från kval. De var där för att besegras med svag form och främst Oxford har gått lång tid utan en seger, så på förhand var det bara sex poäng som gällde. Det blev alltså två.
 
Shrewsbury 1 – 1 Pompey

Shrewsbury (4-2-3-1): Maroši; Moore, Dunkley, Flanagan (utvisad 86), Shipley; Winchester, Leahy (k); Bloxham, Phillips, Bennett; Street (Barlow 90)
Mål: Street 53
Röda kort: Flanagan (två gula kort)
Gula kort: Street, Bennett, Maroši
Övriga avbytare: Burgoyne, Craig, Owusu, Hutchings, Hearnes

Pompey (4-2-3-1): Macey; Rafferty, Raggett, Robertson (k) (Bernard 90+2), Ogilvie; Tunnicliffe, Pack; Dale (Lane 65), Pigott (Scarlett 65), Hackett (Jacobs 65); Bishop
Mål: Pack 82
Gula kort: Pack, Robertson, Raggett
Övriga avbytare: Oluwayemi, Towler, Thompson

Domare: Tom Nield

Publik: 7020 (1129 Pompey-fans)

Den här matchen var inget att rapportera hem om. Shrewsbury må vara ur form men har bra spelare och är välorganiserade. Trebackslinjen är svårforcerad och får man inte hål på dem riskerar man att åka på ett baklängesmål. Matchen var väldigt chansfattig och handlade mest om att Portsmouth spelade runt bollen utan att hitta luckor, passade fel och åkte på en kontring. Det var vad som hände ett par minuter in på andra halvlek när Rob Street nickade in 1-0 via stolpen. Kontringen var bra, inlägget satt fint och nicken var välriktad. Felpasset som föranledde kontringen var mindre imponerande.

Portsmouth försökte anfalla men mönstret bestod. Hemmalaget skulle dock bli märkbart slitet mot slutet, man hade gått runt på väldigt få a-lagsspelare under en tid, och det kom några enkla misstag som bjöd gästerna in i matchen. På en onödig hörna kunde Marlon Pack nicka in 1-1 från nära håll framnickad av Connor Ogilvie. Tom Flanagan försökte maska bort lite tid genom att blockera bollen och fick ett gult kort för det och det andra kom tre minuter senare när han stoppade ett snabbt anfall. Med en man mer borde Pompey kunnat hota, men varenda ballongboll in mot straffområdet nickades undan.

När spelet och resultatet inte värmde fick det roligaste hittas på annat håll, som när domaren Tom Nield, till vardags sjuksköterska, skadade sig i första halvlek och fick bli utbytt, varpå bortaklacken skanderade “You’re not fit to referee”. 
 
Oxford 1 – 1 Pompey
 
Oxford (4-2-3-1): Eastwood; Long, Moore (k), Findlay, Brown; McGuane, Brannagan; Goodrham (Anderson 83), Browne, Joseph (Wildschut 76); O’Donkor (Bodin 83)
Mål: Long 37
Gula kort: Brannagan
Övriga avbytare: McGinty, Fleming, Smyth, Smith

Pompey (4-3-3): Macey; Rafferty, Raggett, Bernard, Ogilvie; Lowery (Pigott 90), Pack (k), Tunnicliffe (Thompson 70); Lane (Dale 62), Bishop, Jacobs (Hackett 70)
Mål: Pack 26
Gula kort: Lane, Bernard, Lowery, Raggett, Rafferty, Thompson
Övriga avbytare: Oluwayemi, Robertson, Scarlett

Domare: Declan Bourne

Publik: 8345 (1460 Pompey-fans)

Oxford är bättre än sin svaga tabellposition vilket såväl Sheffield Wednesday som Bolton fått erfara nyligen, men med en otroligt svag förmåga att göra mål innebär att de ligger pyrt till. Vi fick se detta även i denna match som hemmalaget ska vinna nio gånger av tio. I slutändan var det svaga avslut från hemmalaget som gav Portsmouth en poäng. Det och en fantastisk frispark av Pack.
 
Portsmouth var inte med i matchen från start och gav bort bollen ofta. Pack var en av syndarna i sin iver att få saker att hända. Vi vill förstås att spelare ska visa hjärta på planen, men ibland blir det för mycket. Man kan tydligt se hur Pack blir frustrerad precis på samma sätt som supportern Pack och alla andra som bevittnar ett lag som representerar en klubb som borde ligga bättre till. Men när han i mitten av halvleken fick chansen att slå till bollen på frispark visade han klassen. Från 25 meter skruvade han bollen in i krysset via ribban till 0-1. Andra frisparksmålet för säsongen, tredje målet från distans.
 
Resten av matchen var frustrerande. Portsmouth hade bollen mest och spelade runt medan Oxford låg lågt och kontrade vid varje felpass. 1-1 kom på en gåva från försvaret som lät Sam Long nicka in Cameron Brannagans hörna helt omarkerad. Förvisso en oerhört stark nick från ett svårt läge, men man måste ändå ligga nära en motståndare vid en fast situation.
 
Den som är välvilligt inställd till Portsmouth kan konstatera att det enda som saknas är lite mod och kreativitet framåt. Laget håller bra i bollen tills det är dags att slå till, men där tar det stopp. Varför det inte lyckas kan stavas skador. De allra flesta spelarna i anfallskvartetten har haft stopp-start-perioder med undantag för Dale, som fortsätter visa upp en total oförmåga i att fatta rätt beslut i offensiv tredjedel. Bishop gör mål när han får chansen, men som följd av att de tre runtomkring honom är ur form får han inga chanser.
 
Oxford hade 24 avslut varav fyra på mål och när Billy Bodin sköt över från nära håll efter fint kombinationsspel illustrerades det vad Portsmouth och Oxford saknar. Portsmouth saknar kombinationsspelet och Oxford skärpan framför mål. Inget av lagen förtjänade tre poäng och jag kan till och med sträcka mig till att Portsmouth inte förtjänade en enda. Jag satt och väntade på att något magiskt skulle hända så till den gräns att jag gladdes åt att Louis Thompson spelade bollen via ett anfallsben till inspark för Portsmouth med en tilläggsminut kvar. Det kändes som en målchans, men domaren ville annorlunda och dömde hörna med ett av säsongens sämsta domslut. Korpen-nivå. Oxford fick en hörna till och sedan ville de ha straff, men det fick de inte.
 
Karl Robinson må ha lämnat, men filmandet och omringandet av domaren för att påverka domslut är kvar. Det sitter väl i väggarna sedan Chris Wilders tid i klubben. Brannagan, som vi sett spela över ett antal gånger genom åren, såg ut att vara svårt skadad efter en kapning av Thompson. Det gläder mig att vi kan vara säkra på att Brannagan inte tillhör Pompey nästa säsong, då Mousinho inte får värva från sin gamla klubb förrän nästa sommar. En fantastisk spelare på den här nivån, men det ser inte snyggt ut när han spelar över vid minsta kontakt.
 
Mousinho har en hyfsad statistik sedan han tog över en trupp som saknar kraft och snabbhet framåt. För många kryss har det blivit förstås och de flesta av dem har kommit i matcher där motståndaren backat hem och tagit vara på felpass. Spelet har blivit sämre sedan Ronan Curtis drog av sitt korsband och jag skulle tro att tillräckligt många kryss hade blivit segrar om han hade varit tillgänglig. Att Joe Morrell saknats i sex matcher på grund av röda kort och landslagsspel har inte heller hjälpt.
 
Så en ny rebuild är alltså att vänta. In med fler jämna spelare och lite mer kreativitet, kraft och snabbhet. Tvärtemot vad de flesta tror tycker jag att det här laget inte är så långt från en seriös kvalutmanare. Två eller tre lite jämnare spelare förkortar de svaga perioderna. En eller två kreativa spelare omvandlar kryss till segrar. Om spelare som Jayden Reid och Jay Mingi stannar och håller sig skadefria finns också kraft och snabbhet framåt.

Det tar längre tid än väntat för Portsmouth att bli en klubb som kan ta steget upp och tålamodet hos de flesta är slut sedan länge. Fansen orkar bara stötta laget i en kvart och om inget positivt händer på planen faller de in i apati. Det som Pompey var känt för ses allt mer sällan, precis som prestationerna på planen. Ändå kan jag inte låta bli att se fram emot morgondagens möte med Accrington, en klubb som mer än gärna får stanna kvar istället för Milton Keynes eller Oxford.

David Gunnarsson Lorentzen2023-04-21 17:05:24
Author

Fler artiklar om Portsmouth